I väntan på... advent

Häromdagen plockade jag en bukett. Igår tog jag in pelargonerna. Idag väntar jag på posten. Jag har fyndat två halmstjärnor på en auktionssajt, så här ser de ut:

Bilderna har jag lånat från Svensk hemslöjd. Ja, så nu väntar jag. Advent handlar om ankomst och väntan. Väntan på någons födelse, närmare bestämt. Nåväl, nu väntar jag alltså och hoppas att paketet kommer idag, så stjärnorna kan lysa på söndag, den första advent. Men kanske kommer paketet inte förrän på måndag eller kanske tisdag. Det kan bli onsdag... Så kan det bli. Vänta, vänta.

Det är en mörk tid, ljusen behövs. Jag läser mig till att seden med adventsstjärnor är rätt ny, den första stjärnan hängdes upp i Tyskland under 1880-talet. Sedan tog det hela femtio år innan vi i Sverige nappade på idén. Jag blir nyfiken och undrar hur de första stjärnorna såg ut. Min promenad på nätet fortsätter och jag hamnar på Nordiska museet, där jag lånar denna bild.

Jag citerar: "Överst från vänster: Herrnhutisk adventsstjärna med plats för lampa från 1943 och en adventsstjärna med lös armatur från 1971 av vitt papper och guldfolie. De övriga speglar stilspråket från 1980-talet."

På museets sida berättas mycket om adventsstjärnans historia, bland annat att det var Erling Persson, som grundade H&M, som 1941 startade massproduktion av adventsstjärnor. Hela 200.000 stjärnor tillverkades och såldes för 2,50 kr styck. 

Att jag på min vandring stöter på en blogg som helt och fullt ägnas åt adventsstjärnor är både förvånande och ändå inte. Bloggen heter Strålande adventsstjärna och berättar följande om stjärnorna av halm: "Den orange pappersstjärnan, lite försmädligt döpt till "proletärstjärnan", var inte så rumsren. Den var alldeles för banal. När även andra än proletärer ville ha en vacker stjärna i fönstret började man ta upp gamla svenska hantverkstraditioner och tillverka stjärnor i halm, spån och näver. Hemslöjdens stämningsfulla stjärnor passade bra ihop med malmstenmöblerna, ett sammanhang där en pappstjärna verkade ogedigen."

Oj! Nu är jag alltså avslöjad som varande en småborgerlig, rentav högborgerlig, person. Nu vet jag, nu vet också ni. När stjärnorna väl hängs upp kommer hela grannskapet att veta. Hm. Strunt samma, jag ser fram emot att njuta dessa stjärnor av halm. Fast kanske ska jag komplettera med några "proletärstjärnor", så att min sammansatta person kommer till utryck. Dock, det skulle kunna skapa förvirring och undran, rentav oro, hos intet ont anandes förbipasserande, som då inte tryggt kan veta vad och vem som döljer sig bakom dessa fönster.

Snart kommer väldigt många fönster vara smyckade till advent. Likt och olikt. En del väljer si, andra så. På kvällspromenaden kan vi se hur olika material, former och färger lyser i mörkret och signalerar vilka vi är. Eller vill vara.

För fler inlägg, se länk.

Doft av luktärt och lavendel

Snart firas första advent, det känns onekligen märkligt med den lilla buketten på matbordet. Luktärter, lavendel och gurkört plockades i trädgården idag, en dag som bjöd på sol- och mildväder. Känslan av att vara i slutet av november är inte helt lätt att fånga, även om mörkret påminner mig. Doften av clementiner och hyacinter, jovisst finns här flera tecken på att vi är här och nu. Men om jag stänger annat ute, böjer mig fram och låter näsan andas in luktärternas söta parfym och lavendelns säregna doft, kan jag en stund förnimma att jag gör en tidsresa. Kanske färdas jag bakåt i tiden, eller är det framtiden jag besöker.

Jag öppnar ögonen och återvänder till nuet. Lådan med adventsljusstakar och annat står i hallen och väntar på sin tur... 

Trädgårdslycka, det bästa med november rentav

Ibland rusar tiden fram för fort. Eller är det jag som går för sakta? Hursomhelst, mellan det förra inlägget och detta hann det bli fredag. Temat som slank förbi var trädgårdslycka... Nej, det vill jag inte missa. Men samtidigt bjuder denna fredag också något som är svårt att motstå, det ska handla om november, det bästa till och med. Så idag händer det! Allt kommer samman när lust och längtan lockar mig ut i trädgården. En speciell stund, en alldeles vanlig gråvädersdag, då höst gläntar på dörren mot vinter. Trädgårdslycka, det bästa med november rentav.

Jag gräver. Det går lätt, marken är fuktig och mjuk, den protesterar inte. Grus trillar av, medan lera fastnar, det blir tydligt då jag betraktar mig själv. Lukten av jord, vissnande löv och fallfrukt. Det är en speciell doft. Jag andas in ett landskap som gäspar, ja, dör på sina håll, men som också skapar och samlar energi. För att födas på nytt. Avslut och början. Samtidigt. Så är det med det mesta i trädgården, men alla verkar inte vilja vila än. Slingerkrassen - Tropaeolum majus 'Milkmaid' - bjuder idag dessa blommor.

Några tulpanlökar ligger i tvättstugan och jag hör hur de missnöjt muttrar över den där uteblivna höstplanteringen. Men vänta! Än har trädgården inte gått in i vintervila, än känns det som höst, eller hur? En stund senare har de grävts ner. "Äntligen!" "Det var sannerligen på tiden!" "Du, förra året fick en del vänta tills januari!" "Jag tror faktiskt det hann bli februari..." "Sicken tur att hon äntligen fick tummarna loss!" Snart tystnar rösterna, då lökarna faller till ro under jord och lövtäcke. En vila inför vad som komma skall. Nöjda? De är nog nöjda. Så även jag.

Jag tömmer krukor, som jag vill skydda från frosten, och låter flera av plantorna hamna i pallkragarna. Huller om buller samsas de inflyttade med gurkört, persilja och annat. Nej, fredlig samexistens verkar inte vara något problem. Det finns plats för dem alla.

En del hamnar på mina nya hyllor, som nu står i väntrummet bakom häcken och framför planket. Hit flyttas perenner i plastkrukor och lökar under lager av löv. Alla väntar på bättre tider, men behöver också den stund som är nu. Vila och kraftsamling.

En stund av lycka därute i trädgården. Att se, dofta och känna. Mer väntar på ett handtag, än har inte pelargonerna flyttat in för vintervila. Till helgen? Hoppas!

Men innan jag kliver in för att byta en verklighet mot en annan, dröjer jag mig kvar, sticker handen i fickan och upptäcker clementinen som jag stoppade ner för några timmar sedan. Den är lättskalad och klyftorna bara glider itu av sig själv. Frukt, saft, sött. En god clementin är... en väldigt god clementin.

Doften och smaken av citrus får mig att tänka - ja, längta - efter sådant som skulle kunna njutas nu. Varm choklad! Det hade varit så gott en sådan här dag, då jag är lite småfrusen i det som snarare är fukt än riktig kyla. Stunden utomhus är inte densamma som under högsommaren, det är annorlunda nu. Men känslan... jovisst är den där att finna, om jag söker.

Trädgårdslycka. I november. Mm. Till helgen, till helgen.. Jag ska inhandla mörk choklad av det alldeles vanliga märket, inga konstigheter alls. Smälta chokladen i den varma mjölken och ta med en mugg ut. Slå mig ner i stolen, där filten ligger. Omslutas. Andas in. Lycka. En stund. I november.


För fler inlägg, se länk!

Mellan morgonens mörker och kvällens likaså

Vi har promenerat in i november, men det verkar knappast så i det mildväder som råder här i Malmö. Att vi är där vi nu är försäkrar dock butikerna, som försöker locka oss med tomtar, hjärtan och stjärnor. Och ljus. Så mycket ljus! Här finns allt från det enkla till det mer avancerade, sådant som kanske blinkar eller getts form och färg av isbjörnar, tomtar, renar, grodor... Va? Jo, och mer därtill, ser jag då jag besöker ett av de varuhus, som får mig att känna att just här och nu kan jag skynda fynda sådant som jag kanske inte ens anade att jag ville ha, än mindre visste att jag behövde. Nej, ingen isbörn får följa med mig hem, inte ens den hjort som mätte imponerande åttiotre centimeter i höjd och lyste med hela hundra LED-lampor. Men, den lilla pingvinen är onekligen rätt charmig...

Bild lånad från, se länk.

För ett ögonblick vacklar jag, vill liksom rädda den lilla krabaten. Den ser lite missmodig ut, där den står. Nej, det är nog inte så roligt att vara en pingvin i ett varuhus, tänker jag då jag går mot kassan. Stackarn hamnar förmodligen i en skånsk trädgård, där snön, om den överhuvudtaget kommer, töar innan den ens nått marken, funderar jag då jag lämnar butiken med ett paket värmeljus. Jag försöker intala mig att den, eller det, faktiskt bara är ett ting och således ett ingen-ting. Fast kanske just denna pingvin är annorlunda, ett någonting, en någon... 

Väl hemma tänds lampor och ljus. Fler tillkommer då vi når advent, som följs av jul och så vidare. Det är inte så dumt med alla dessa ljus, som brinner med hjälp av elkontakter, batterier och... tändstickor. Men allra mest betyder ändå det ljus som himlen bjuder under dagen. Ofta något försiktigt, som infinner mellan morgonens mörker och kvällens likaså. Längtan efter ljus kan få oss att minnas bakåt och blicka framåt, men kanske också försöka fånga stunden som bjuds nu. Att det får räcka så. Nu. Några värmeljus och lite annat smått hjälper till. Men jag behöver nog inte några lysande grodor, hjortar eller tomtar. Inte ens en och annan pingvin. Kan jag bara fånga den där stunden då och då, ska det nog fixa sig. Tror och hoppas jag.


Fler inlägg, se länk.

Det som var, det väntar.

April blir till maj. Blommig fredag bjuder oss att blicka bakåt, en tillbakablick som också leder framåt. Det som var, det väntar. På ett ungefär sisådär, för lite annorlunda kan det bli. Men ändå likt, tror och hoppas jag. För sex månader sedan, om sex månader. Några bilder:

Jag klipper lavendelrundeln, nu väntar klot och små häckar av buxbom att bli ansade.

Planket är byggt, nu ska det gråna och kläs med grönska.

Dammens yta täcks av fruktträdens blomblad. Kungsängsliljorna blommar.

Jag sätter pinnar för att skydda doftpionen, som lätt knäcks av glada katter och hundars framfart.

Vattenspridaren slås på.

 Vårblomning i skir grönska.

Korgstolarna ser inbjudande ut.

Fågelsång.

Blommande fruktträd, det är nog det allra vackraste ändå...

...i en tid som var då, som blivit till ett sedan. Om en stund... ett nu.


För fler inlägg, se länk.