Snigeln spelar död

Jag rensar gången som är belagd med småsingel. Här är förvisso inget rotogräs, markduken verkar göra jobbet. Men det vimlar av spontana frösådder av ditt och datt. Mest är det den vita violen som spridit sig. Jag drar upp och de protesterar inte. En del frösådder av stjärnflocka finns också här. Jag låter dem stå kvar, de ska försiktigt plockas upp och krukas. Kanske är det "bara" den vanliga ljusa, men man vet ju aldrig. Jag fortsätter att rensa. Det är rätt rogivande. Inget kreativt, inget nyskapande, men inte heller något som pockar på och vill ha svar. Bara göra utan att direkt tänka på vad jag gör... Det passar mig just nu.

Man kommer nära växterna på denna låga nivå och ser sådant som annars inte ses eller iallafall inte ses på detta vis. Strandirisens blad är... mycket. Faller ut över gången, faller över sina grannar. Hur gör du? Klipper du ner bladen eller vad? Hursomhelst behöver jag göra något. 

Se där! En allium ligger ner bland grönskan. Den har jag inte sett förr eller iallafall inte här. Hej! Vem är du? Den svarar inte, kanske är den blyg. Men vilken allium blommar nu? Är det en Drumstick? 

Jag lyfter upp den. Men stjälken har vant sig vid att vara böjd, så den strävar nedåt igen. Lite ledsamt på något vis. Den står inte bra där den står, utan borde växa längre in i planteringen och inte såhär nära gången. Nåväl, den får stå kvar tills den blommat över, men sedan... Den ska kunna sträcka på ryggen, jag menar stjälken. Vilken vacker färg den har! 

Den samtalar väl med brunnävan - Geranium phaeum L. - som egentligen har haft sin storhetstid, klippts ner och nu bjuder några uppföljare. I mina ögon är detta en av de vackraste blommorna som finns.

Jag fortsätter att rensa. Det är inte någon speciellt varm dag, men inte heller kall. Rätt perfekt just för det jag gör. Då och då lyfter jag blicken för att se hur gångens småsten friläggs från skräp och oönskat grönt. Nöjd. Nu, nästan framme vid lavendelrundeln, ser jag hur den blå gräsfibblan - Catananche caerulea - inte alls verkar trivas där den står. Även den står för nära gången och böjer sig ner över den låga buxbomshäcken för att nästan nå över gången och nudda lavendeln.

Då jag kikar närmare på bilden nederst till vänster ser jag ett liten insekt, en lite suddig bild, men jag tror den kan anas. Det är ett väldigt krypande och surrande i trädgården. Jag kliar på ett myggbett... och upptäcker ett till. Ibland är verkligen less... more.

Nu när jag ändå är igång ser jag behovet av att beskära den lilla flocknävan på andra sidan gången. Den har lagt sig över singeln och det är inte svårt att klippa. Då jag lyfter blottas flera små sniglar, som verkar trivas där i fukten. Rätt många snäckor, men mest åkersniglar. Jag lyfter, plockar och klipper. Plockar, lyfter... Blir smått besatt, mest av åkersniglarna. Någon gång tappar jag en och då inser jag att det är väldigt svårt att upptäcka en liten åkersnigel bland gångens stenar. Speciellt när snigeln spelar död. Jag vänder bort blicken, för att vända tillbaka. Rör den sig har den bara liten chans. Håller den sig stilla är jag nästan chanslös. Drama!

Vad gör du? Viggo verkar undra varför jag sänkt mig till hans nivå. Strax springer han och hämtar sin boll. En tax kan se möjligheter där sådana knappast finns, men kanske kan skapas...

Så blir eftermiddagen kväll. En gång är rensad, något att bocka av på "att göra"-listan. Fast.. detta jobbet ledde till flera: Ta upp och kruka småplantor av stjärnflockor, göra något åt de nedliggande strandirisbladen, ny boplats för okänd allium, ny boplats för den blå gräsfibblan... Något mer? 

Just det!

Ibland behövs ingen "att göra"-lista. Jag blir påmind ändå.

Går det att inspireras av detta?

Vi pratar och pratar. I sällskap av en god vän åker jag tåg och samtalar om trädgård, miljöer, inspirationer, färger och former. Vi talar om varför. Och varför inte. Samtalsämnena tar inte slut, det finns alltid en ny liten ingång som väcker vår nyfikenhet. 

Tåget anländer till Helsingborg och i gråvädret styr vi raskt stegen mot Dunkers kulturhus. Här besöker vi först en utställning om Carl Johan De Geer. Det är en mycket intressant utställning. Filmen, som nog kan kännas lite lång, gör upplevelsen - tycker jag - till något mycket mer än att kika på föremål. Vi fortsätter med en liten utställning om Bengt Orup. Även här visas film och jag bli lite tagen då jag hör och ser konstnären, som jag för många år sedan mötte och intervjuade. Där är han ju! I filmen, annars borta sedan länge. Tavlorna och glasföremålen får oss att stanna en stund. 

Skulle det inte handla om trädgård? Jag förstår att du undrar, men nu kommer det! Vi besöker så ett rum fyllt av skapelser av Bea Szenfeld. Kläderna, kreationerna, är fantastiska och då man kommer nära anas vilket fantastiskt arbete som ligger bakom det som på håll ger mönster och strukturer. Ljus och skugga leker. Är det möjligt att göra kopplingar till trädgård? Går det att inspireras av detta?

Flera av kreationerna visas bakom ett finmaskigt nät, därav bildernas suddiga uttryck. 

Stannar upp. En allums blomma innan den slår ut... Ser jag. Ser du?

Den röda färgen lockar ögat. Vilken klänning!

Som rosornas röda taggar.

Överlastat. 

En del färg. Men det mesta är i skalor av vitt och grått. Lite svart, inte mycket svart. En del metall.

Fågelfjädrar eller taggar? Istappar? Snäckor eller kanske vatten som virvlar?

Snäckor igen eller kanske larver, puppor? Prismor, som i solen efter regn..

Ljus och skugga gör det påtagliga till poesi. Så också i trädgården.

En besökare. En skuggfigur. Blir på så vis en del av helheten. En stund.

Bea följer med oss ibland. Men...

...försvinner då och då in i väggen. För att återvända.

 Det handlar om kläder. Och inte.

 Vi fascineras och återvänder till ett av "plaggen". Se!

En gång till, se!

Går det att inspireras av detta? Se något jag tidigare inte sett. Göra något jag inte visste att jag ville och kunde? Vad? Vilka material är hållbara i trädgården? Ja, ni kan ju gissa vad vi talade om på tåget på väg hem... Ett samtal med fler undringar än svar. Som vanligt.

Sommar, en böna och jag ber...

Jag hänger tvätten under taket. Kanske bäst så, för även om solen skiner just i denna stund och jag ber om att så ska fortsätta, vet både du och jag att denna sommar är nyckfull och gör lite som den vill. Här och nu glittrar trädgården efter regnet som nyss blåste bort.

Örtplanteringens olika myntor i förgrunden, de har precis börjat blomma. Blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' vajar i vinden, den har i år varit - och är - en av trädgårdens höjdpunkter. Lite längre bak skymtar den vanliga blodtoppen - Sanguisorba officinalis -  som nu börjat visa färg. Jag återkommer ofta till dessa blodtoppar. Tjatigt? Kanske.

Jag går lite närmare. Till höger ett grönt klot, det är citronmeliss - Melissa officinalis - som jag klippt som den vore en buxbom. På bordet vid planket står en samling pelargoner. De är tämligen tilltufsade av den burdusa väderleken. Några av dem visar blommor nu, men de flesta endast blad. Nej, "endast blad" blir fel, då pelargoners bladverk skiftar i former och färger. Jag får återvända till dem en annan gång, för nu vandrar blicken och fastnar på rutnätet som kan anas snett framför bordet. Ser du?

Nära inpå finns rosen Henry Hudson, som inte alls trivs i kylan och blötan. Brokschersminen - Philadelphus lemoninei 'Belle Etoile' - är i färd med att avsluta sin blomning och den uppstammade buskens spretiga grenar ska snart beskäras till en stramare form. Dess blommor bjuder en underbar doft, ungefär som smultron smakar, se inlägg. Tyvärr älskas den inte bara av mig, utan också av lössen, som verkar vara omöjliga att bli av med så länge den blommar. Här står två ark armeringsnät, där några bönor har börjat klättra och klä.

Jag tror det är vaxbönor, men det kan också vara purpurbönor. Eller borlottobönor? Eller något annat...

Hursomhelst är de vackra att se på och förhoppningsvis goda att äta. Identiteten är oviss, men jag vet iallfall att de är inköpta hos Cecilia Wingård på Malmö Garden Show, se inlägg.

En liten stund med sol. Vinden blåser. Vädret växlar. Det börjar bli kyligare.

Det som var nyss är nu över. Himlen kläs i moln. Jag hinner hänga upp ännu en omgång tvätt.

Men allt får inte plats under taket på den lilla uteplatsen. En del hamnar under bar himmel och tvättas snart igen. Av regnet.

Ja, så ännu en gång denna sommar lockar inomhus. Fastän vi längtar efter utomhus. En längtan som nästan gör ont, även om jag försöker skjuta undan den och vara tapper. Det där med inget dåligt väder bara man har kläder, så dumt! Nej, det är inte läge för käckhet à la Sickan Carlsson idag. Nu vill jag gnälla och så gör jag det medan jag rensar garderober och lyssnar på Sommar i radio...