Sofiero, trädgårdsfesten 2015

Underbara Sofiero. Här hade jag velat vara kvar längre, vandra runt i den vackra parken med alla dess olika miljöer. Sofiero "levererar", men frågan är om trädgårdsfesten gör det? Nu vill jag inte vara tråkig, negativ och småsint. Men det är något som stör min upplevelse och gör mig besviken Vad?

Det här! Plastkrukor! I några av utställningsträdgårdarna är inte växterna planterade, utan står kvar i sina krukor. Ibland är behållarna delvis dolda, men ändå synliga. Ibland verkar man inte ens försökt att dölja dem. Upplevelsen blir en samling växter i krukor, ungefär som i trädgårdshandeln, där man placerar i grupper med valda grannar för att inspirera till köp och merköp. Jag ser plastkrukor överallt. Nej, inte överallt, men det är några av utställningsträdgårdarna som - enligt mig - brister i utförande. Detta känner jag inte igen från andra utställningar. Nu har jag inte besökt Sofieros trädgårdsfest de senaste åren, kanske är detta "det normala" här. Jag vet inte.

Att vandra i en trädgårdsutställning kan ge upplevelsen av att det som visas varit där längre än nyss, att det är planteringar i trädgårdar eller balkonger som är "på riktigt". Det är en illusion, det vet vi. Det kräver mycket arbete och planering, det anar vi. Men det är - i mitt tycke - en del av tjusningen. Jag fascineras inte bara av komposition och växtval, utan också sättet att plantera: Hur man lyckats få ihop det hela och genom olika tekniker lyfta enstaka växter att lysa i samklang med andra. Där mellanrummen, dvs ytorna mellan växterna, är så skickligt skapade att de också blir till blickfång och - för mig - stor inspiration. Så är det tyvärr inte överallt i de utställningsträdgårdar som Sofiero bjuder och då jag ser hur dammduken - jämte alla dessa plastkrukor - också lyser med sin närvaro, blir jag allt lite trött. Jag förväntar mig bättre.

Men nu över till det positiva, lägg gärna märke till skillnaden i skicklighet och engagemang i själva utförandet.

Jag tar många bilder här, blir såväl inspirerad som intresserad. Växterna, färgerna, formerna. De små "staketen". Jag ser på skylten vilka som har skapat detta, men jag nämner dem inte vid namn här. Det skulle kunna verka alltför lokalpatriotiskt. Lite som när MFF möter HIF... =oP

 Dammar intresserar, denna har några vackra inslag.

 Vet du vad den vitblommande växten heter?

Utställningar brukar ju också ha några inslag av "show", så även här. Det är klänningar gjorda av växter som visas upp. Exempel på kreativitet och noggrannhet.

Lekfullt.

 Lekfull är också "anslagstavlan", som skulle kunna inspirera till... Något.

Kanske som en avslutning på ett trädäck, ja, vad vet jag?

Sedan är det ju mycket prylar, massor i utställningen, än mer på försäljningsområdet. Jag är inte så road, för mig är trädgård framförallt växter och samspelet dem emellan. Vad gäller växter finns det inte så mycket spännande att köpa, förstår jag då jag kikar runt. Fast samtidigt... Intresse, tycke och smak varierar. Jag ser många besökare som dröjer sig kvar och verkar glädjas åt allt pynt. Kassarna fylls med såväl växter som ting, folk verkar glada. Folkfest, det är inget att fnysa åt. Jag, som är nörd (jag vet, jag vet) kan ju alltid (också) besöka ställen där växter och dess mångfald spelar större roll.

Nåväl, jag kommer inte hem tomhänt. Glad blir jag då jag stöter på en försäljare av dammväxter, härligt! En tysk ska kommunicera med en svensk, vi tar till engelskan. Men vad heter sumpzon? Vad heter "damm utan pump"? Nåväl, det går ändå rätt bra (tror jag) och med mig hem följer en liten näckros (finsk näckros - Nymphaea tetragona) och två plantor Cyperus longus, som då jag kollar wikipedia kallas dammag på svenska.

Tillbaka till Sofiero. Underbara Sofiero... Vi ser på klockan och måste köra tillbaka hem. Går förbi montern där jag vet att Annika (Naturliga ting) huserar, men ser henne inte. Hon kanske har tagit en paus, hade annars varit så roligt att iallafall bara säga hej. Det får bli en annan gång, för nu hastar vi ut mot parkeringen...

...på vägen ser vi en flotte...
...men framförallt anas en park.

I bilen talar vi om vad eftermiddagen bjudit. Det har varit en trevlig utflykt, men vi är inte säkra på att vi återvänder till nästa år trädgårdsfest. Däremot...

 ...vill vi tillbaka till Sofiero. Vilken fantastisk park, härliga miljöer och planteringar. Att vandra runt här en alldeles vanlig dag måste vara alldeles, alldeles.... underbart.

Från fotbadet sett...

Det är den 4 augusti och jag sitter med trädgårsfötterna nedstuckna i en hink med vatten. Fotbad. Strax intill, på bordet, har jag ett glas. På stolen jämte ligger kameran och en bok. Jag öppnar inte boken, utan låter istället blicken vandra. Funderar. Tänker att jag nog oftast upplever jag trädgården i rörelse och inte sällan i handling. Jag går omkring, gör ditt och datt. Kanske slår jag mig ner, men det jag ser lockar mig att resa mig upp, kika lite närmare och kanske pyssla om. Men nu sitter jag här och måste bli sittandes en stund. Var jag sitter? Här!

Åt vänster: Det vita uthuset, platsen under tak skymtar, för att övergå i pergolan, som sakta (och förhoppningsvis säkert) kläs av blåregn. Det är rätt ostädat där vid sittplatsen, men jag kan inte resa mig upp och tillrättalägga. Det får vara som det är.

Lite närmare, bakom pergolans vägg ligger den lilla köksträdgården längs mur och grannens uthusvägg. Örtplanteringen i förgrunden, det är mestadels myntor och salvior som syns här på bilden.

Nu syns mer.

Åt höger: Här skymtar planket mot den andra grannen, så småningom en grön vägg är det tänkt. Murgröna och annat är planterat. Citronmelissen är klippt som ett klot. Jag ser den oklippta ligusterhäcken till höger i bild, det ser inte vackert ut och behöver fixas. Bakom den döljs ett "skafferi", dvs hyllor där jag förvarar plantor i väntan på plantering, tillväxt eller kanske att ges bort.

"Du behöver ju inte visa allt" försöker jag intala mig själv, men nu när jag ändå är igång så är det väl lika bra. Ännu längre till höger, bakom tvättställningen skymtar bordet, där jag nu har pelargoner och krukor. Den orange vattenslangen är ständigt närvarande.

Men om jag beskär, kan det se ut såhär:

Jag då? Undrar den lille taxen. Jodå, han ligger här och vill ha mat. (Men jag kan ju inte resa mig, så han får vänta.) På marken gammal betong, känns som den har legat här "alltid", men så är det väl knappast. Nåväl, tycker den pratar väl med såväl hus, växter som småsingeln som gångarna i denna del av trädgården är belagda med.

I nätkorgarna jordgubbsplantor - Tack Anette! Korgarna är fina, men de hänger verkligen helt fel, då jag går rakt på och in i dem hela tiden.

Myntorna (olika sorter) är på väg att slå ut, de blommar "på riktigt" nu. Den vita hängpiminellen - Sanguisorba Tenuifolia 'Stand Up Comedian' - har ännu inte slagit ut.

Blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' är fortfarande rosa och den vanliga blodtoppen - Sanguisorba officinalis - har nyss vaknat.

Jag tittar rakt fram.

I förgrunden gamander - Teucricum chamaedrys. Här finns också anisisop - Agastache  foeniculum 'Album', rysk salvia - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' och stäppsaliva - Salvia nemorosa 'Caradonna'. Bland annat.

Glaset är tomt, jag torkar fötterna och tömmer hinken på dess smutsiga vatten. Viggo ligger kvar, men reser sig strax...

...då jag går mot köksdörren och jag behöver inte ropa, det räcker att jag viskar: "Mat".

Det var då det. En sen eftermiddag, eller kanske tidig kväll, den 4 augusti. Nu är det annorlunda, andra färger, ja, kanske dofter. Snart bjuds september.