Advent

Det regnar. Grått och... trist, kan man tycka. Mörkt och kallt, kan man känna. Men här och nu bjuds också värme och ljus, tänker jag då jag under gårdagskvällen promenerar runt i kvarteren häromring. Adventsljusstakar och stjärnor smyckar de flesta fönstren. Stilarna varierar, smaken är olika och modet växlar ju också. Allt gillas inte av alla, men alla verkar gilla något. Jag? Jag gillar... allt. Va? Alltså, jag tycker verkligen om att alla gör som de vill och smyckar efter eget behag. Min kvällspromenad blir en upptäcksfärd i former, färger och... ljus. Flera fönster följer modet, ja, är sådär stilrena som det ofta talas om. Några är medvetet retro, nej, det är ingen slump att stjärnan av metall hänger just där. Ett annat andas Disney och nu handlar det inte om ironisk distans, utan ren och kär glädje. Så finns det fönster där traditionen verkar styra. Jag anar adventsljusstakar som nog hängt med i många år, inget slit och släng här inte. Fönster efter fönster efter fönster. Mina fönster:

Stjärnor av halm, jag har flera. Mer om dessa, se inlägg. Jag låter dem möta ny teknik, då glödlamporna inte är "vanliga", utan tonade LED-lampor som sprider ett mjukt och rätt försiktigt ljus. De blir inte alls varma och kommer, enligt förpackningen, att hålla i tjugofem tusen timmar. Låt säga att lampan lyser under halva dygnet, ja, och att den lyser med början idag, under hela december och sedan får den hänga med lite in i januari. Då kommer den att hålla i... nästan femtio år. På ett ungefär sisådär. Visst är det fantastiskt.

På fönsterkarmarna trängs pelargoner, som ser rätt risiga ut och behöver ansas och - säkert - vattnas.

Nu är klockan strax tio. Solen bryter fram och får vattendropparna får fönstren att glittra vackert. Så kan också advent smyckas...

God 1:a advent!

Som växter. I en trädgård

Vaddå? Alien? Denna blommiga fredags tema gör inte så att tankarna flyger och bilderna dansar. Alien, alien, alien. Är det inte en film? Science Fiction, utomjordingar som gör vad utomjordingar nu tenderar att göra. Jag vet inte. Såg inte filmen och har överhuvudtaget inte bekantat mig med genren. Fast, kanske har jag stött på en och annan alien ändå. Som under den tidiga morgonen, då jag kisar på badrumsspegeln: Vem där? Figuren svarar inte, suckar då jag suckar och i samma ögonblick som jag vänder mig om för att stärka mig med klunk kaffe, så gör den likadant. Härmalien!

Det är torsdag förmiddag: Ibland går tiden fort. Ibland är inte nu. Jag väntar och väntar. Vad jag väntar på? Ligister, nej jag menar liguster. Tänk vad mycket en endaste bokstav kan betyda! Liguster tillhör knappast växtrikets ligister, utan brukar vara rätt fogliga och laglydiga typer. På gränsen till tråkiga, faktiskt. Den behöver vara välklippt för att bli tydlig i konturerna, annars försvinner den bara till något odefinierbart som knappast är värt att vila blicken på. Den behöver grannar för att bli intressant, några som skapar kontraster och tillför liv. Då, först då, händer det något. 

Ännu en klunk, morgonkaffet stärker såväl kropp som självförtroende. Kanske vågar jag möta den där figuren i spegeln igen. Fästa blickan, inte vika undan. Hej du! Jag är inte rädd för dig! Ja, och du behöver inte heller vara rädd för mig. Ska vi försöka det där med fredlig samexistens? Vi nickar samstämmigt, vet båda att ensam inte är stark, så det är lika bra att "gilla läget", dvs varandra.

Det är torsdag lunch: Så plötsligt händer det något. En stor lastbil stannar till framför huset. Nu vimlar det inte precis av sådana i kvarteret, den både syns och hörs och jag vet att den är... min. Nja, inte lastbilen i sig, men leveransen. Nu vänta på att chauffören ska... Nej, det går inte. Jag går ut och knackar på förarens dörr. Otålig leveransmottagare, han verkar van. Så landar då trettio tyska liguster på trottoaren. De är ihopklämda på liten yta, tilltufsade, men inte skadade. Som jag kan se.

Nu ska det ju handla om trädgård och inte vem jag möter i badrumsspegeln, eller hur? Utomjordingar i trädgården, kanske finns de. Men jag har inte sett några, eller valt att inte se. Ibland väljer vi ju att inte se, vänder bort blicken och låtsas som ingenting, eller snarare som ingen där, hm, här. Utomjordingar leder - självklart - tanken vidare till... ovanjordingar. Trädgården vimlar av dessa. Så olika i storlek, form och färg. Texturen kan också variera, som då jag låter handen känna på den mjuka mossan, den taggiga kotten och murgrönans distinkta blad.

Det är torsdag eftermiddag: Jag bär in dem. En efter en. Så blir den totala vikten inte så tung. Som helhet och grupp såg de ungefär likadana ut, men nu då jag bekantar mig med dem på nära håll ser jag att de alla är båda lika och olika. Jag ställer dem inne på gården och låter dem stå rätt nära varandra. Inga blad? På pappret sägs att de ska vara vintergröna, så den där identitetshandlingen håller inte! Kollar med sakkunnig som berättar att de tappar sina blad vid miljöbyte, den stress de utsätts för påverkar. Åh, så den möjlige ligisten är helt enkelt en något stressad liguster. Vem kunde ana det?

Som nybliven trädgårderare hade jag endast ögon för ovanjordingar. Det var dessa som fångade blicken, intresset och - inte sällan - habegäret. På plantskolan valdes det exemplar som såg mest praktfullt ut just i stunden. Jag köpte blommor snarare än växter. Känns det igen? Nåväl, tiden går, intresse och kunskap utvecklas med erfarenhet. De som är aktiva under jord - underjordingarna - lyfts fram och ges betydelse. En växt är så mycket mer än det som syns ovan ytan. Det vet jag nu.

Det är fredag morgon: De står där och väntar. En del ska flytta vidare till en god väns trädgård i Åkarp, medan andra stannar här. Snart ska de planteras, ges möjlighet att etablera sig, bli stora och växa sig starka. Bli en del av den trädgård som förvisso redan är, men också alltid är i vardande. 

Nu har fredagens morgon blivit till förmiddag. Strax ta bussen till tåget till... Jag kommer att möta många i stadens vimmel. Aliens, främlingar, om jag vill. Eller sådana som du och jag. Med blommor och blad, grenverk och stam. Men också med rötter och berättelser om växtplatser, familjer och släkter. Som växter. I en trädgård.


För fler inlägg, klicka här!

En stund med vinter

Så kom då snön i lördags. Tung och blöt, det frysta blandades med det smälta. Söndagen lät det vita ligga kvar tillsammans med vatten som blivit till is. Måndagen bjöd solsken, krispig kyla och en blå himmel...

Buxbomsklotet bär den tunga snön, lavendeln har lagt sig.

Vita fläckar här och där.

Som gräddklickar.

Blå himmel. Vilket ljus! Snön smälter.

Solen får växterna att leka.

En stund med vinter, som kom och gick. För då måndan blivit tisdag hade snön smält. Idag gråväder, mildväder, blötväder. I helgen utlovas sju plusgrader och sol. Väderleken sköter sig exemplariskt just nu, det är bara att tacka och ta emot. För imorgon levereras... Och till helgen ska jag... =o))

Alldeles nyss (snö väntas idag)

Det talas om snö... Nej, nej, nej, inte än, tänker, tror och hoppas jag. Fortfarande är trädgården i höstskrud, fortfarande väntar räfsan, spaden med flera. Häromdagen...

...var ju tomaterna rätt pigga, även om dess blad- och grenverk gäspade. Styvfingerörten - Potentilla recta sulphurera 'Citrina' - bjöd blommor. 

Gurkörten - Borago officinalis - har inte gett upp än.

Stockrosorna visar mestadels fröställningar, men solen lockade också fram några enstaka blommor. 

Jordgubbar!

Häromdagen, alldeles nyss. Mot nollstrecket idag, snö väntas i eftermiddag. Men sedan återvänder plusgrader med regn- och ruskväder. Perfekt! Liguster ska planteras, lökar hamna i jorden. Ditt och datt ska göras, nu känner jag att det hastar. Den milda hösten har varit förförisk och nästan fått mig att tro att vintern skulle dröja länge än. Nej, jag förväntar mig inte solmogna tomater och röda jordgubbar i slutet av november, jag är ju realist. Men tänk att det varat så här länge, visst har det varit en magisk höst...

Runda former

Jorden är rund. Är du säker? Jag blir osäker då jag betraktar bilden. Kanske om jag går riktigt riktigt nära, så nära det nu går. Om jag känner med handen, är de pyttesmå "kornen" runda då? Men nu regnar det ute, så jag stannar inne...

Nej, vädret lockar mig inte att gå ut en... runda. Hm. Om jag går rakt fram, vänder och sedan går rakt tillbaka. Har jag då gått en runda eller kanske ett... streck. Gå ut ett streck liksom. En linje? Nja, inte riktigt samma sak, en linje kan ju vara... rund, rundad. Det är dags att... sätta punkt (visst är språket märkligt) för dessa funderingar om sådant jag alls inte vet något om. Istället vandrar jag fram och tillbaka i datorns bildalbum, jag går såväl rundor som streck och finner några bilder som kan illustrera denna Blommiga fredags tema: Runda former.

Kan en grön matta vara rund? En gång träffade jag Ulla Molin i hennes hem i Höganäs. Hon var gammal, erfaren och klok. Jag? Låt oss lämna det därhän. Nåväl, utanför fanns trädgården och där en rund matta, av bland annat kattfot, som fångade min blick. Jag minns att jag då tänkte att om jag någon gång får en egen trädgård ska min gräsmatta vara rund.

Så blev det. En av de första handlingarna som gjordes här var att förvandla den kvadratiska tomten till olika rum. Den gräsmatta som fick vara kvar blev nu ett runt golv, som delvis skuggas av de rätt  runda formerna de gamla fruktträden bjuder.

Senare under säsongen. I förgrunden syns...

...en lavendelrundel. Varifrån kom den idén? Jag vet inte, minns inte. Kanske mängden av lavendel som jag mött i södra Frankrike och/eller bara för att jag helt enkelt inte kunde låta bli. Nu finns den här, som en rondell där gångar av småsingel löper runt och bjuder nya vägval.

Tomten är fyrkantig, bebyggelsen nära inpå likaså. Jag bygger en pergola, även den blir till raka linjer och rutor.

Blåregnets grönska mjukar upp det som kantigt är.

Skjutdörren till/från trädgården har fått ett runt titthål. Tidigare var det hjärtformat, vilket fick mig att tänka på... utedass.

Många växter bjuder runda former, såsom bladen, blommorna, bären osv. Buxbom kan klippas till klot. Jag har några. Ibland försöker jag få citronmelissen att bli till en rund boll. Det går sådär.

Prylarna då? Kantigt eller runt? Hos mig... gärna runt.

Det runda mjukar upp, gör det hårda mindre hårt. Som här då en liten självsådd pensée dyker upp i en spricka i markens betong precis i kanten av stolens fot.

Blommans skugga kan ses som en gubbe med stor näsa riktad åt vänster och kanske en halsduk på svaj till höger. Eller, om bilden vänds upp och ner, så kan skuggan bli en fågel som flyger. Eller... Så tråkigt det vore om skuggfiguren vore en fyrkant eller något annat med bara raka streck. Det är som om linjen behöver en böj eller två för att väcka såväl intresse som fantasi. Såklart att trädgårdsrundan inte ska förminskas till ett dito streck. Ja, och tack och lov är jorden... rund.


För fler inlägg på temat, se länk.

November

Jag ändrar bloggens proportioner så att jag bättre ska få plats med bilder i liggande format. Nu passar inte den gamla "headern" längre, men det är nog ändå dags att byta ut den. Jag vill välja något som skildrar nu eller iallafall nyss. Bilden är tagen den 8 november, det är blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Blackthorn' - som leker i solen.

Jag beskär och lägger in text. Så många typsnitt och stilar, möjligheterna verkar oändliga. Sedan tillkommer att texten kan placeras på många olika vis. Valmöjligheter kan bli till valomöjligheter om man inte någon gång säger stopp och låter det vara som det är. Iallfall för en stund. Nu får det vara såhär under november. En ny bild i december. Kanske blir den vintergrön eller till och med vintervit...

Sanguisorbor på Havefolket

Havefolket undrar om jag vill bidra med något. Det vill jag ju gärna, men vad ska jag då skriva om. Du vet. Jag vet att du vet. Självklart fick det handla om sanguisorbor - blodtoppar och pimpineller. Jag kopierar och klistrar in artikeln nedan, men för bättre format klicka på länken till Havefolket! 

PLANTER
GÆSTEREDAKTION

Har du en enkelt kvæsurt i haven, vil du vide, at det er en skøn og meget nutidig plante. Den er bl.a. flittigt brugt i staudekompositioner af landskabsarkitekten Piet Oudolf. Men vidste du hvor mange forskellige, der er? Se et bredt udvalg her hos Katarina.

Ibland räcker en endaste av några. Bara en från en familj som rymmer många fler. Men så händer det att den allra första bekantskapen lockar mig att lära känna släktingarna också. Plötsligt vimlar det av syskon, kusiner och fler därtill. Möjligheter. Omöjligheter, tänker jag, då jag blickar runt i min lilla trädgård. För en del av dem är storväxta och bullriga typer, som vill omfamna såväl bredd som höjd, medan andra är mer försiktiga i såväl uttryck som växtsätt. Likt och olikt. Variationer av samma. För de bär alla det latinska namnet Sanguisorba, som berättar att den använts för att stilla blod (bland annat). Tilläggsnamnet officinalis innebär att den traditionellt varit en apoteksväxt. På svenska kallas de blodtoppar och pimpineller (på danska "kvæsurt").

Det började den allra första sommaren med trädgård. Jag var på en av de mer namnkunniga plantskolorna här i södra Sverige, då blicken föll på den vanliga, men för mig då okända, blodtoppen - Sanguisorba officinalis. Den fick följa med mig hem och är sedan dess planterad bland andra örter. Den är vacker där den står, men också fantastisk att sätta i vas och glas. Bra att veta kan vara att den kan bli yvig och vilja ta plats. Dessutom har den rätt veka stjälkar, som gärna vill dansa med - eller rentav lägga sig ner över - sin omgivning. Jag begränsar dess framfart med spade, den får inte ta mer plats än den gör nu. Växtstöd och stadiga grannar hjälper också till. Jag ser att höjden ibland anges till sisådär 40-80 cm. Hos mig (skyddat söderläge i södra Sverige) blir den snarare 150 cm. Läget är full sol, vilket verkar gillas av alla sanguisorbor.

Tillsammans med Perovskia atriplicifolia 'Little Spire'

En första bekantskap som leder vidare, som sagt. Den blodtopp som blommar tidigast av dem alla hos mig är Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna'. Då den inte är lika stor som många av de andra och dessutom har ett rätt stadigt växtsätt är den lätt att tycka om. Dess karaktär ändras under sommaren, från att inledningsvis vara rätt söt rosa till att senare anta mer brända toner.

En favorit är blodtoppen Sanguisorba officinalis 'Blackthorn', som nog är en av de mest fotograferade växterna här. Den har ett mycket stadigt upprätt växtsätt. Höjden anges ofta till strax över metern, men hos mig är den högre än så.

Här leker den vanliga blodtoppen med 'Blackthorn', nu syns skillnaden i växtsätt, färg och form.

I trädgården står sedan flera år också en vit hängpimpinell - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian'.

Den vill nå till himmelen! Sträcker sig över allt och alla med lätthet i början, men lite senare under sommaren gör väder och vind att den ofta spretar åt flera håll. Det är synd att den blir så hög. Hos mig, kanske jag ska tillägga, för enligt uppgifter som florerar ska den endast bli kring 150 cm hög. Nåväl, jag klipper av stänglarna efter ett tag då de blir alltför mycket där de står, hm, ligger.

Det gör inte så mycket på just denna, då dess bladverk nästan är dess största tillgång. Ofta är annars inte sanguisorbornas blad något som jag lägger så stor vikt vid, men 'Stand Up Comedian' är vacker med frisk grönska och röda toner. 

Tidigt i somras vandrade jag återigen omkring på den plantskola som bjöd min allra första blodtopp. Nej, jag kom inte tomhänt hem denna gången heller. Nu står några nya sanguisorbor planterade här i trädgården. Bilden visar hur vackert fjäderpimpinellen - Sanguisorba menziezii - blommade på plantskolan i slutet av juni i år. Den verkar således vara något tidigare än många av de andra jag har. Trevligt. Enligt namnlappen ska höjden bli 80 cm. Min erfarenhet är ju att de ofta blir större än vad som anges, så det är väl bara att vänta. Och se.

Sanguisorba menziezii - fjäderpimpinell

En hakusanpimpinell (även kallad nickpimpinell) - Sanguisorba hakusanensis - kom också att flytta hit. Lite osäker på den är jag allt och det är för tidigt att säga hur den kommer att bli här, då den ännu inte etablerat sig. Enligt uppgift ska dess höjd bli 70 cm och blomningen vara i augusti-september.

Sanguisorba hakusanensis - hakusanpimpinell

I september besökte jag en plantskola på Själland, där utbudet av sanguisorbor översteg såväl förväntan som min lilla trädgårds storlek. Det var lätt att välja, men svårare att välja bort. Det hade kunnat bli fler, men jag hoppas att återkomma till denna oas för oss som älskar växter av detta slag. Plantorna är rätt små där de står där i sina krukor, men här några bilder tagna på plantskolan.

 

Vid hemkomsten betraktar jag fynden. Det är alltid fynd, eller hur? Jag fotograferar växterna och dess namnskyltar, så att jag inte glömmer. Nu ska vi se, bland blodtopparna som följde med hem...

...finns Sanguisorba tenuifolia 'Rosea', Sanguisorba officinalis 'Japan', Sanguisorba hybrid 'Ivory Tower' (tidigare Engeland), Sanguisorba canadensis, Sanguisorba officinalis 'Chocolate tip' (eller ska den heta chip som står på lappen?), Sanguisorba select 'DHC S35 Corlé Ajaccio' och Sanguisorba tenuifolia 'Atropurpurea'. Den sista är magisk i sitt uttryck.

Nu ska de alla planteras, helst innan den riktiga kylan anländer. Ja, för sensommar har blivit höst. När september övergår i oktober är det framförallt sanguisorborna i rosa-röda-vinröda-bruna toner som pryder trädgården. De dansar i vinden, fångar ljuset och verkar inte tyngas av regn- och ruskväder.

De talar med lågmäld ton, språkar såväl med andra inom släktet som med dem utanför. På svenska kallas de ofta vävarväxter, dvs växter som väver samman trädgården till ett nästan textilt uttryck. Den ena tråden omsluter den andra, utan att dölja densamma.

Denna förmåga är viktig för mig. Min trädgård är liten, mycket mindre än du nog tror. Här blir det sällan många av samma, grupper om tre eller flera ändå. Jag roas av mångfalden och olikheterna som bjuds. Kontrasterna  i färger och former finns där, men växternas lågmälda uttryck gör att det - i mina ögon - blir till en rätt stilla dans. Som jag kan vila i.

Du kan læse mere om Katarina, om hendes haveliv og spændende havebesøg på bloggen "En grön sida", som du finder lige her.


Læs mere:

EFTERÅRSSTEMNING PÅ THE HIGHLINE
Vi har tidligere været på vandring gennem The Highline i New York. Har du lyst til endnu en slentretur, så følg med her, hvor efteråret er nået til den skønne oase.

PIET OUDOLFS "MILLENNIUM GARDEN"
Piet Oudolf har komponeret en drøm af et haveanlæg til naturreservatet Pensthorpe i Norfolk. Tag med en tur nord for London og drøm med.

THE HIGHLINE - EN OASE I NYC
En godsbane i det centrale Manhattan blev nedlagt tilbage i 1980, og er nu - godt 30 år senere - et inspirerende, nytænkt og rekreativt område, som byens borgere har taget til sig som deres eget haverum. Her snakkes, spises, festes, slappes af, underholdes og sågar soppes der!