Vackert att betrakta, skönt att vara i

På promenad. Det är nästan folktomt längs Ribban - Ribersborg - denna lördag, då sen eftermiddag övergår till tidig kväll. Det är lugnt, rofyllt. Till synes utan färg. Några klick med mobilen.

Att sitta på en brygga är inte detsamma som att sitta på en bänk på en brygga.

Färger, former. Rörelser. Även ljud och dofter.

Broar leder vidare, bryggor tar slut... Om man inte vill bada ;o)

Strax efter att jag tog bilden kom en man i vit badrock, tog av sig naken och klev i vattnet. Utan att tveka. Jag ville ta fram mobilen och fånga ögonblicket. Men nej, stunden var hans så jag gick vidare...

Nästan folktomt, som om vi vore långt ifrån staden.

Men staden är nära, bryggorna många.

Det är rätt kyligt. Dags att gå hem...

...längs vattnet i stillheten.

 Det lite karga, inte så söta. Vackert att betrakta, skönt att vara i.

Grön helgonört - Santolina rosmarinfolia

Jag vill gärna lyfta fram helgonörten, men vilken är det jag har? Den som söker sägs finna, men ibland kan sökandet skapa en känsla av förvirring och osäkerhet, som tidigare inte fanns. Ja, för då trodde jag att jag visste, nu vet jag att jag bara tror...

Jag har under flera år kallat den "grön helgonört" och gett den det latinska namnet Santolina rosmarinfolia. Jag ser nu att en liknande (samma?) växt kallas "grå helgonört" och ges de latinska namnet Santolina chamaecyparissus och Santolina pinnata supbsp. neapolitana 'Edward Bowles'. Båda kan stämma. Min planta kommer ursprungligen från Åbergs trädgård (inhandlades för flera år sedan) och på deras plantlista för 2015 finns en "grå helgonört" med namnet Santolina chaem. 'Edward Bowles'. Hm... Så googlar jag vidare och hamnar på en sida, där det talas om en "grön helgonört" med det latinska namnet Santolina Pinnata subsp. Nepolitana. Jaha. Det namnet som jag hittills använt - Santolina rosmarinfolia - förekommer också, exempelvis på RHS, som man borde kunna lita på, eller hur? Min planta får fortsätta kallas grön helgonört med det latinska Santolina rosmarinfolia. Kanske är det fel, kanske rätt. Men hursomhelst är det en växt värd att älska. 

Under sommaren.

Häromdagen. Bladen skiftar i grönt och silver. 

Tidig sommar.

Talar väl med salvian som står intill.

Inte sällan hamnar helgonörtens blommor i vas och glas.

Jag beskär den försiktigt varje vår. "Skräpet" är inget som slängs, utan blir till sticklingar. Det är tur att jag gör så, häromåret dog moderplantan under en kall och blöt vår. Nej, den vill ha det torrt, ja, väldränerat. Läser mig till att den ibland odlas som ettåring alternativt behöver vintertäckas. Hos mig, skyddat söderläge i zon 1, gör jag ingenting och den har klarat många vintrar och vårar.

Trädgårdsdag!

Vilken dag! Trädgårdsdag! Solen värmer, kaffet likaså. Jag slår mig ner, men blir inte sittandes någon längre stund...

...det är alltför lockande att greppa sekatören och klippa, klippa, klippa... En del får dock vänta, såsom lavendeln. Det känns lite för tidigt att ge sig på rundeln, men den kommer att klippas senare i vår.

Jag är lite osäker på salviorna, klippa nu eller sedan? Googlar och får svaret att de kan klippas nu. Men det känns lite tidigt, hur brukar du göra?

Gamandern - Teucricum chamaedrys - är rejält rufsig, fram med saxen! Bakom den...

...står den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' - som också bär det vackra namnet himmelsspira. Den ska beskäras, när och hur mycket brukar du klippa?

En lite annan vinkel. Buxbomsbollen ska ansas liksom de låga häckarna. 

En grön boll, en endaste en. Skulle gärna ha flera. En röd boll? Inte riktigt samma sak...

...Viggo ger mig Blicken. Jag vet vad den betyder, han också. Han vet vad han gör. Så avslutas utomhus med en stunds lek, jag kastar bollen och han hämtar. Om och om igen...

Vår, min, ja, vår... är gul nu

Väderleken växlar, stundom sol och en förnimmelse av värme. Men så kommer kylan, som igår då vi slogs (bokstavligen) av hagel från skyn. Så idag, mildväder. Förvisso är vinden kall, men solen värmer. Blommig fredag undrar om favoritfärg och just idag, då jag klipper ner det mesta av det döda i örtplanteringen, är svaret givet. Jag blir så glad av alla vinteräck som nästan täcker marken, där jag försiktigt kliver och inte försöker trampa ner.

Det klart gula, det käckt gula. En kulör som jag nog inte uppskattar lika mycket under andra årstider. Men just denna gula är... vår, min ja, vår, Det kan vara den högst älskade gullvivan, det kan vara de härliga narcisserna, ja, och senare under säsongen finns gula inslag bland de de charmiga ringbommorna. Bland andra. Men i denna stund, om vi stannar upp just här och nu, är det vintergäcken som sprider gul glädje i trädgården.

Bland allt det gula... vitt, som snödropparna bjuder på...

...liksom snöklockorna.

Det finns ju också gula inslag i den lilla irisen för den som vill se.

En liten nyckelpiga bland det gröna, bruna och... gula.

Februari närmar sig mars. Trädgården trevar, vet inte riktigt om den vågar ta språnget in i härlig grönska med blomning i rosa, vitt, blått och violett. Men det gula vågar och vill, de små solarna tar för sig, gäckar vintern - just det! Jag älskar dem för det.

Fler inlägg, se länk.

'

Sen pga krokus!

Nu fick jag springa! Men frågan är om det inte borde vara OK att vara hemma från - eller iallafall komma försent till - jobbet på grund av... vårtecken. Nu på morgonen visar sig den allra först krokusen!

När våren tar sina första steg vill jag vara just här... Gå omkring, kika runt, upptäcka ditt och datt. Jaja, tror jag ska försöka sluta lite tidigare idag... ;o)

Tillägg: "Sen pga krokus!" Helene med bloggen Trädgård i Torslanda kommenterar nedan och bidrar med detta uttryck. Så klockrent, såklart att det borde vara en giltig förklaring för sen (eller ingen, ha ha) ankomst till andra "måsten" när trädgårdens vårtecken kallar. Jag tackar Helene och ändrar inläggets rubrik... =o)

Från raritet till självklarhet...

Idag är det inget roligt väder, det är ihållande regn och rusk. Jag märkte inte dess början och anar inte dess slut. Det är inte så kallt, men - som sagt - blött. Undrar hur de mår därute? Det är egentligen fantastiskt vad växter - och för den delen många djur - tål. Jag ger mig ut i regnet och medan jag småspringer, klickar jag med kameran då och då. Det går fort, men jag hinner ändå bli rejält blöt. 

Trädgårdsrundor görs i en viss ordning, som - för mig - förändras utifrån vad som bjuds just i stunden. Jag börjar med den jag oroar mig för, dvs den lilla irisen. Den verkar tåla vädret bra, ser inte alls klen ut. Skönt. Sedan mot några snöklockor, som jag tyckte var på gång redan igår. Jodå, de har kommit lite längre, även om de hukar i blötan. Och vem gör inte det? Strax intill en rosa julros, en liten planta som ser rätt pigg ut. Ner mot dammen, den vita julrosens blad ska klippas, det får bli en annan dag. Här plockade jag en del snödroppar igår, se förra inlägget. Men några finns kvar och lyser upp tillvaron. Enstaka vintergäck finns också här...

Några narcisser har kommit rätt långt, medan andra fortfarande knappt - eller kanske inte alls - syns. Snödroppar lite varstans i trädgården, även annat grönt som kikar upp. Drar mig mot huset och örtplanteringen, där framförallt vintergäcken dominerar. Jag ser, men stannar kanske inte upp någon längre stund, då de inte längre väcker nyhetens behag. Så fort det går det där, från raritet till självklarhet. Jag gräver upp några...

...som planteras i en kruka med några kungsängsliljor, som ännu inte blommar. Regnet smattrar mot fönstret...

...men nu lyser några solar upp inomhus. Vilka glädjespridare de är!

Snödroppar i glas (och is)

Snödroppar i glas. För få för att kunna stå stadiga på egen hand, jag häller i "glasgrus", ja, vad kallar man det? Något som liknar krossad is. Vad det är? Förmodligen inte riktigt glas, kanske någon plast. Jag vet inte. Inhandlat i en blomsterbutik för många år sedan, påsen hamnade i en låda och föll i glömska. Upptäckte den i dag, alldeles nyss. Uttrycket "Som hittat!" passar bättre än bra. Så kan tillvaron vara för en slarver som jag, inte så tokigt ibland.

Många bilder på samma. 

I ett annat ljus. 

Snödroppar hämtade från den egna trädgården. En del i full blom, många är på gång. Men de senare vågade jag inte plocka, de får stå där de står en stund till. 

Att lyssna, fråga... och ibland inte svara alls.

Återigen fredag, tiden går fort och slutet av februari närmar sig. Snart mars, men inte än. Ännu en blommig fredag först. Men nu till denna och dess tema: Ditt bästa trädgårdstips. Vaddå? Ska jag lista egna erfarenheter, råda om att göra si och så, uppmana till ditt eller varför inte datt? Det där med tips och råd, dess värden "bör" ju ligga hos mottagaren... Men det är inte alltid så, eller hur?

En del råd handlar om stilrent, "less is more" och annat som besjunger trender i tiden. Miljöerna i Köpenhamn lyssnar inte, lyder inte, utan vill leka och får mig att vilja och våga jag med. Jag finner svar på frågor jag ännu inte ställt. Utan dessa inre frågor ges inga svar. Det är rätt märkligt. Fler bilder. se inlägg.

Vi har nog alla givits "goda råd", men egentligen inte uppskattat tilltaget. "Om jag vore du skulle jag..." Känns det igen? "Mottagaren" har inte frågat, önskat, velat... Men nu har rådgivaren kommit igång och i full fart ges till någon som egentligen inte vill ta emot. Ett råd blir gott först då det besvarar någons fråga. Men det där är inte heller lätt, för den entusiastiske rådgivaren formulerar såväl frågor som svar. Hallå! Det är svårt att stoppa en välvilja som inte känner några gränser. Så kände jag det ibland som nybliven trädgårderare, mitt trevande sökande - som fortsätter än - kunde ibland uppfattas som rop på hjälp. Det var det inte. Men jag kan också känna igen mig i den andra rollen...

Har du ingen blodtopp, inte en endaste en? Stackare! Jag hjälper dig strax, lita på mig! Vill du ha en småplanta, en stickling? Såklart du vill! Va? Vill du inte? Du, om jag vore du... (Passar på att be om ursäkt för min entusiasm som säkert kan bli rätt påflugen. Ja, och om du undrar, nej, du har ju  inte ställt frågan än, men om... Bilden visar Sanguisorba officinalis. Vill du veta mer så, ja, jag vet du har inte frågat, men använd blodtopp som sökord på bloggen så kommer flera inlägg. Ja, och du får gärna kontakta mig... Va? Inte intresserad av blodtoppar? Vilken märklig typ...)

Mitt bästa tips: Att lyssna, fråga... och ibland inte svara alls. Att respektera den egna och den andres resa. Dess unika färdvägar, som förvisso kan leda till återvändsgränder ibland, men också till helt nya landskap att utforska. Att hjälpa och stödja varandra i detta. Att lyssna, kanske fråga en del. Frågor ställs, kanske svara på en del, men ibland inte svara alls, utan ställa följdfrågor som skapar inre svar. Egna svar. Så blir min trädgård inte din, din inte min. Likt och olikt blir unikt.

Så följde jag inte råd som gavs, som lät mig förstå att vitt är klassiskt och grått också kan vara fint. Vackert så. Men är ju sugen på... Ja, och om jag provar och det blir fel, så är det ju bara att måla över, eller hur? Vad kan hända? 

Nu funderar jag på uthuset, som behöver målas i sommar. Kanske välja en kulör som är mjukare mot ögat. Pratar med färgmakare som berättar att historiskt har inte alls dessa uthus självklart varit vita. Aha! Nej, jag vill inte ha ditt råd, nu vill jag ha tid att tänka och känna. Låta mig inspireras... 

Ja, och även om uthuset kanske inte ska bli i någon knallig ton, bland de mer lågmälda finns också variationer. (Bild tagen i Köpenhamn.)

Havet bjuder en mängd kulörer, olika intryck. (Österlen)

Sanden, stenen.

Strandängen i rörelse. Ja, rörelse är ju också en dimension, inte så mycket jag har tänkt på förrän häromdagen, då jag hörde (och därmed såg) de vissna bladen på en bokhäck rassla i vinden. Fast nu kommer väl inte uthuset att röra sig, tror och hoppas jag. Så bilden och känslan får vila i det inre i väntan på... jag vet inte vad.

Jag får söka, kanske finna. Leka med pigmenten. Kanske låta bäcktisteln inspirera...

...eller varför inte blodtoppen? (Nej, jag lovar att inte bli tjatig.)

Ibland vet man inte varför man gör som man gör, tänker som man tänker. Byt ut man till jag. Då idén bara kommer och känns som ett alldeles eget påfund. Som att bygga en bänk i ligustern, se inlägg. Jag bläddrar bland gamla bilder från Sissinghurst, se inlägg, och förstår att min idé troligtvis inspirerats av detta (och annat). Det är många år sedan jag var där, men ibland ligger en upplevelse och guppar omkring i det undermedvetna. Så plötsligt en dag (eller var det kanske natt) kommer den till användning, även om jag i den stunden inte gjorde kopplingen alls. Så kan frågor och svar också vara.

Möten och upplevelser både här på webben som i den där så kallade Verkligheten påverkar oss på olika vis. Det beror ju på vilken trädgård vi har, vill skapa och leva i/med. Ja, vilka trädgårderare vi är och vill vara. Det blir upp till oss själva, om vi så vill, att fundera på om vi låter oss inspireras eller snarare följer någon annans taktpinne. Hur vet jag, du? Jag vet inte, tror du får gå på din känsla. Jag på min.

Fler inlägg, se länk.