Möjligheter

Att ändra sig. Att ändra mig. Ett tecken på velighet, kanske rentav ängslighet. Eller visar det prov på att vara flexibel, att kunna känna in stunden. Jag väljer den senare tolkningen, för det som var där och då är inte detsamma som som här och nu. Det stora - och tunga! - bordet, som jag ropade in på en nätauktion, har nu kommit på plats. Då hade jag inte sett bordet mer än på bild. Då tänkte jag måla det i svarta, mörkt gråa toner, se inlägg. Det var då det. Nu ser jag att det här bordet inte alls ska målas i någon kulör. Bordets slitna ytor pratar väl och lågmält med lerkrukor och andra pryttlar samt det närliggande huset i limhamnstegel. Nej, det får vara som det är.

Bordet är ett arbetsbord, ett planteringsbord och ett bord som ger plats för del växter. 

Det är också ett förvaringsbord, för sådant som kan vara bra att ha till hands. Lite huller om buller med krukor, jord, gödning, snöre och annat. Mer praktiskt än vackert, mer ett bord som bjuder upp att leka, fixa och dona än att bara vila blicken på.

På bilden ovan anas bäcktisteln. Den står - tillsammans med annat krukat - i "väntrummet", där en del är på väg in i den egna trädgården, en del är på väg in i andras. Nu är det trångt och inte så praktiskt. Jag tänker att jag skulle kunna låta bygga hyllor längs planket och låta det bli en plats både för förvaring och till lyst.

Nedan kan förvaringen av plantor anas. Nu staplade på ditt och datt. Röran döljs, från trädgården sett, av ligusterhäcken. Som sagt, tänk hyllor längs planket, trä, grånat trä. Krukor därpå, så de måste tåla en del tyngd. Inte bara ett bord, utan en plats med Möjligheter.

Bordet och "väntrummet" står delvis skymt av grönska och en spaljé av armeringsnät. På nätet ska något klättra, jag vet inte vad än. Rosen Henry Hudson och en uppstammad schersmin framför nätet. En ligusterhäck till vänster, utanför bild.

Här syns lite av häcken, nu sett från platsen vid bordet. Den vita bollen retar blicken och manar till handling. Så gör även den oklippta ligustern.

Här en liten bit högre upp och till vänster. Dags att binda ihop armeringsnäten.

Åter till bordet. Dess färger pratar väl med zinken, rosten, lerkrukorna, grönskan...

...och limhamnsteglet. Det är nästan att bordet skulle stå mot husväggen, men det vore opraktiskt. Nåväl, huset ligger nära inpå.

Jag vet inte om jag borde ytbehandla bordet på något vis, dvs skydda det utan att det får ett färgtäcke på sig. Vad tror du?

Badkar(l)

Trädgården har ingen pool. Inget badkar heller, även om jag funderar på det ibland. Att ta in ett gammalt badkar i zink, att kunna bada utomhus. Det måste vara härligt, speciellt efter en varm och svettig dag med fix och don i trädgården. Som igår. Åh, det hade varit skönt igår. En som fick njuta bad var Viggo. Han var rätt tveksam till det hela, men det var ju också allra första gången han använde sitt nya gröna "badkar". Nyss en stinkande tax, nu en doftande. Mm.

Hur hamnade jag här?

Ja, och där är du...

...och där är duschen.

Gilla läget? Ge upp? 

Aldrig!

Senare på dagen fick vi gäster och de två hundarna som kom på besök fick testa badet. Nej, ingen av dem gillade det. Men Viggo fick prova igen och denna gång verkade han mindre tveksam, var kvar i det ljumma, men svalkande, vattnet en lång stund. Snacka om badkar(l)!

Bör jag vara rädd?

Bör jag göra något? Bör jag plocka bort de enstaka bladen på strandirisen som visar bubblor, liksom ränder? Är det fara å färde? 

Först trodde jag det var den sena eftermiddagens sol som skapade effekten. Vackert, tänkte jag och vilade lugnt i bilden. Trädgård är magi, kände jag och lät mig tjusas en stund till. Men igår såg jag att det inte var något skapat av solens lek. Några av bladen på strandirisen ser ut så här. Inte många, men ändå. Bör jag vara rädd? 

Grönskan, stenen och vattnet.

Häromdagen. Nyss regn. Nyss sol. Nyss regn igen. Växlande väderlek. Jag fyller den rostiga skålen med några stenar och vatten. Ett fågelbad, ett vattenblänk. En vattenskål, menar hunden. Rosten pratar väl med grönskan, stenen och vattnet. Stenen däri möter omgivningen. Vattnet lyfter det hela. I denna stund väljer jag att inte se det som är ofullbordat, ofärdigt och ogjort i närheten. Nej, nu vilar mina ögon på detta. En stund. En lång stund. Flera bilder på samma. Nyss regn. Nyss sol. Nyss... Ljuset leker.

Skålen är en släkting till en annan skål som finns i trädgården, se länk till inlägg. Nu står vattenblänket på dess plats, medan den andra är i väntan på omplantering och omplacering. Vad och var? Vet inte. Än. Men jag vet att det nu är helt rätt med detta vattenblänk på platsen.

9.32. På ett ungefär.

Det var en liten stund sedan, klockan stod på 09.32. Ungefär. De senaste dagarna har trädgården känts ockuperad av hantverkare, som murar på hus och fixar markens lutning. Vatten som fryser spränger och gör sprickor. Just det. Fungerande takrännor och att marken lutar rätt är viktigt. Just det. Nåväl, idag passade jag på att ta mig en liten runda därute för att se vad som kunde ses. Bara någon minut, eller snarare två. Ja, låt säga från 9.32 till 9.34. På ett ungefär.

Blå stjärnhyacint - Camassia leichtlinii 'Coerulea' tillsammans med brunnäva - Geranium phaeum L. De blå diffusa prickarna i bakgrunden är...

...krypblågull - Polemonium reptans. Bilden är tagen igår eftermiddag, på min morgontur låg den i skugga. Mer om krypblågull? Jag sjunger dess lov här!

En annan vinkel, nu syns inte krypblågullet alls. Det gör däremot den stora drakblomman - Nepeta 'Six Hills Giant', som har det alldeles för trångt där den står. Dags att ta fram spaden!

Brunnäva, den alldeles vanliga. Den finns på flera ställen i trädgården, en del har jag valt, en del har den valt. Ett slags samarbete, men jag behöver vara chefen.

Jag är överhuvudtaget mycket förtjust i de småblommande nävorna. Nere vid dammen denna ljusa brunnäva - Geranium phaeum var. lividum 'Majus'. 

Härligt, jag fann en av de krukade nävorna i "väntrummet" vara en likadan som ovan. Så vacker den är!

Akleja utan namn tillsammans med anagramsbräcka - Tellima grandiflora. Grönskan tillhör annars mest den marktäckande lilla flocknävan - Geranium 'St Ola', som snart kommer att blomma.

Fler aklejor. Morgonsolen är skarp. Det blev ju än rätt ofokuserad bild, men så här kände jag mig där jag traskade runt i ljuset. Lite rufsig sådär, men onekligen lysande, fniss...

Förra året hade någon trampat ner alla allium utan en. Denna gången chansar jag inte, jag har placerat klätterstöd som hinder. Inte så vackert, men det verkar fungera. Dessa allium är lila och storblommande, ingen namnsort, ett loppisfynd som har flerfaldigat sig.

Tulpaner vissnar vackert. Här bland strandirisens blad.

Dessa är fortfarande pigga. Jag tror det kan vara 'Queen of Night'. Här står de i rosenhäcken, där en del grenar har röda taggarna. På markplan trötta julrosor och rosa fänrikshjärtan. 

En bit bort, ännu en akleja.

Oj! Nu är klockan mer än vad den ska vara. Tänk att tiden går så fort ibland, för att stundom sakta ner. Hur lång tid det här har tagit? Jag vet inte, men alldeles lagom länge. För att vara exakt.

Att upptäcka. Att återvända till.

Ännu en fortsättning, det tredje - och avslutande - inlägget i en följetong. Från Sotemosse for vi vidare och färden gick till Åbergs strax utanför Ystad. Ja, ni som varit där vet. För er som inte varit där, lägger jag till ett förhoppningsfullt "än". Ett ställe värt att upptäcka och återvända till. 

Denna gång blev det inga bilder tagna på Åbergs, det var först senare som kameran togs fram igen. Det som följde med hem blev först och främst ett Äntligen! För som jag letat, som jag väntat. Jag har alltid precis missat, alltid kommit lite för sent eller något för tidigt. Nu - äntligen! - lyckades jag få med mig hem den eftertraktade bäcktisteln - Cirsium rivulare 'Atropurpureum'.

Jag mötte den på Chelsea 2011, skrev ett längtande inlägg här 2012, se länk. Genom mitt sökande kom jag kontakt med Sophia Callmer, som är fotograf och har en blogg väl värd att besöka, se länk. Detta resulterade inte i någon bäcktistel, men väl trevliga möten och givande fotokurser, kurser som rekommenderas varmt. (Döm nu inte Sophia och hennes kurser utifrån mina bilder, jag var inte - och har aldrig varit - någon bra elev.) Nåväl, sökandet fortsatte. Vid besöket på Åbergs förra sommaren konstaterade jag att den var slutsåld, se länk. Gårdagens två krukor med bäcktistel kan för någon annan verka som just bara två krukor med bäcktistel, men för mig är de mycket mer än så.

Det blev fler härligheter. Nedan det obligatoriska "gruppfotot" som jag tog vid hemkomsten i söndags. Solen är nästan bländande, plantorna kommer inte riktigt till sin rätt. Bilderna får ändå duga, jag lär återkomma till dessa växter och då visa dem i mer fördelaktig dager.

På Åbergs söker jag mig alltid bort till området där olika fingerörter står. I söndags fann jag flera, en del har jag redan, annat har jag inte. Än. Drottningfingerörten fångar min blick och mitt habegär. Den heter Potentilla rup. 'White Queen'. 

Jag har den redan, behöver jag verkligen en till? Jo, det gör jag. Styvfingerörten - Potentilla recta sulphurea 'Citrina' - kommer snart att visa svavelgula blommor. Nu visar den endast bladverk, men jag vet vad som komma skall. Så blev det ännu en fingerört med namnet Potentilla gracilis. Färgen på blommorna ska enligt lappen bli blekgula. Jag undrar hur de blir, för blekgult kan ibland bli väldigt gult, men ibland gå mer mot vanilj. Det är "bara" att vänta och se.

Kungsnejlikeroten - Geum Coccc. 'Borisii' - fångade min blick. Blomfärgen är orange. Jag inhandlade en orange nejlikerot tidigare denna söndag. Nu en till. Har jag kanske kommit in i någon fas? En orange-nejlikerot-fas? 

Tre luktärter med namnet Mrs Collier. Jag googlar och läser att Lathyrus odoratus 'Mrs Collier' är en kulturarvssort från 1907. Cremevita till milt pastellgula blommor med intensiv och tilldragande honungsdoft. Tänk att dessa små plantor rymmer allt detta!

Jag visste inte att jag saknat den, jag visste inte att den fanns. Men om jag hade vetat... För så glad blev jag då jag fick se den lilla söta krypveronikan - Veronica 'Mme Mercier' med sina skira blommor (mer blå i verkligheten, får återkomma med bättre bild). På namnlappen står det att den blommar från maj till oktober. Härligt! 

De ska strax stänga på Åbergs, men vi vill inte lämna stället. Nåväl, vi inser att vi måste, men innan dess får vi syn på en så vacker viol. De har inte många kvar, vi tar de sista. Det är en hornviol - Viola cornuta, som har namnet 'Victoria's blush'. Även den blommar från maj till oktober. Nej, bilden gör den inte rättvisa. Tänk vacker och sedan vackrare ändå. 

Då jag ska betala är det "fru Åberg" själv som hjälper mig. Hon kommenterar mina växtval och förstår att jag fallit för såväl geum som potentillor, ger mig tips på annat inom dessa släkten. Så undrar hon hur jag har det med de som heter thalictrum. Vilka? Hon förklarar och det hon berättar inspirerar. Något mer att upptäcka, menar hon, och ger mig en road blick. "Har du vår växtlista?" frågar hon, och strax håller jag en sådan i handen. Så lockande att öppna den, läsa, ta en runda till och kanske ännu en, finna ditt och datt. Men de stänger och vi är på väg hem. Ju! Eller? Kanske? Nej! Hm... Jag andas in och går med raska steg mot bilen. Jag kikar mig inte omkring, jag stirrar bara rakt fram i fjärran. Andas inte, bara går. Fort, med raska steg. Väl framme vid bilen andas jag ut. Pust! Det var nära ögat! Hade jag inte gått då jag gick, hade jag förmodligen varit kvar där än.

På bordet ligger en växtlista, den är nu öppnad och delvis läst. Att upptäcka. Att återvända till. Liksom Sotemosse och Åbergs. Och annat. I helgen är det växtloppis med Skånsk Trädgårdsförening på Alnarp...