lördag 31 oktober 2015

Trädgården väntar. På mig.

Några bilder från nu. Stunden efter morgonen, men innan den där riktiga handlingskraften anlänt ändå. Hoppas den kommer. Snart. För jag har mycket att göra innan kylan och mörkret anländer. Spaden väntar, krattan och hinken likaså. Bland andra. Men så låter jag kameran göra mig sällskap en stund. Medan kaffebryggaren gör vad den kan, kikar jag på bilderna. Blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' - dansar i solen.

Den vanliga blodtoppen - Sanguisorba officinalis - visar fortfarande sin röda färg.

 Rysk salvia - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' tillsammans med...

...vit anisisop - Agastache foeniculum (tror jag det är). Visst skymtar några frön? Dem ska jag plocka!

Den vanliga salvians blad - Salvia officinalis.

Här bakom myntorna och framför...

...lavendeln.

Inslag av brons. Så glad för strandirisens vackra fröställningar.

Nära står blodtopparna...

....som skiftar i färg och form. Här Sangusiorba tenuifolia 'Blackthorn'.

Där bakom finns nu tomrummet efter den borttagna rosenhäcken.

Spaden väntar, hela trädgården väntar. På mig. Dags att resa sig från stolen, fylla termosen och ta vara på den allra sista dager oktober bjuder. Imorgon november.








fredag 30 oktober 2015

I ❤ Hösten

Snart blir tillvaron svartvit. Grå, kanske mest grå ändå, med inslag av bruna och beige toner. Det är som om världen tappar sin färg, kanske också sitt ljus. Vi kryper samman inomhus och gömmer oss från den vinande vinden, som här i Skåne gör några enstaka minusgrader till isande kyla. Utomhus blir inte sällan bara en nödvändig passage mellan olika inomhus. Till skillnad från nyss, ja, även nu. För vi är inte där än. Snart, men inte än. Nu, i detta skede på väg till och ifrån, är det precis som om naturen kraftsamlar och bjuder oss att vara med.

Himlen visar blått, grannens björk gult. Jag klickar med kameran om och om igen.

Dammen fylls, jag rensar bort en del. Ytan blir åter en spegel.

Blåregnet på pergolan.

Där bakom anas fikonet...

...som nu når över två meter i höjd. I bakgrunden, just det.

Det är underligt att grönskan inte vissnar på ett mer lågmält vis. Hösten blir till en storslagen entré. Eller kanske sorti. Allt mot en himmel som lyser blå, varmt blå. Ljuset är starkt och mjukt på samma gång. Jag lockas ut. Några minuter på cykel, sedan är jag i denna lilla skog. Jag klickar med mobilen.

På något vis är hösten... träd. Eller löv. Att älska.

På amerikansk engelska fångas känslan på pricken, eller hur?

❤ Hösten



För fler inlägg, klicka här!



torsdag 22 oktober 2015

Plötsligt händer det!

Något prasslar, någon hörs. Vad? Vem? Jag vet inte än, men jag undrar. Det kan vara en fågel i trädet eller kanske en igelkott i buskarna. Det kan vara Viggo som nosar sig fram där kvarterets katter nyss varit. Fast... han är ju här och inte där. 

Där? Ljudet tycks komma från dammen. Ibland kan man inbilla sig, höra sådant som kanske ändå inte låtit. Men för en liten stund sätter jag den egna tvekan inom parentes, bejakar nyfikenheten och undersöker möjligheten. Jag går närmare och hör ett...

...plums! Fallfrukt? Det som trädet släppt möter dammens vatten. Se själv, några små äpplen flyter omkring, det var nog dem jag hörde nyss.

Det vore en enkel förklaring, orsak och verkan, något att vila i. Eller? Jag böjer mig ner och... Oj! Plötsligt händer det! Jag ser, visst ser jag, men för säkerhets skull sträcker jag mig efter kameran för att fånga det huvudet inte helt och fullt fattar. Det är den 4 augusti, se inlägg, och det blir många bilder som tas av denna groda, som inte alls verkar störas. Den simmar hit och dit, placerar sig här och där medan jag klickar. Ibland känns det som vi har ögonkontakt.

Ännu ett liv, det är fantastiskt att en liten groda har bosatt sig i och vid min lilla damm här i staden. Nu förändras min tillvaro i trädgården, dammens miljöer (och invånare) ges extra uppmärksamhet och mer därtill. Jag blir smått besatt. Men grodan kan vara svår att upptäcka bland all grönska. Det handlar om att stanna upp för att se.

Vattnets mörker är också dess kamouflage. Den ljusa randen på ryggen lyser och gör den annars dolda synlig.

Ibland sätter den sig på en sten och verkar vila därpå.

Men oftast döljs den av dammens växter, stenar och vatten. Den nära omgivningens grönska är också dess hem. 

Kommer den att övervintra här? Jag vet - i stort sett - inget om grodor. Fått reda på att "min" är av "den ätbara sorten", men blir inte hungrig. Hursomhelst så är det fascinerande när natur väljer något som människan konstruerat till sin egen boplats. Som här, av mig, en anlagd damm. En damm som förvisso är "naturlig", eller snarare naturlik, då den är renad med växter, dvs inga pumpar och dylikt. Vald. Utvald. Plötsligt, det bara hände, en groda i dammen! Eller, rättare sagt, plötsligt upptäckte jag någon som funnits där ett tag. Hur länge? Sedan när? Grodan är nog ingen ny bekantskap för småfåglarna som bor och lever här, säkert inte heller för igelkottarna som då och då dyker upp. Grannskapets katter har förmodligen också koll och husets tax verkar inte alls förvånad. Jag är den som sist får veta.


För fler inlägg, se länk.






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...