lördag 27 december 2014

Vinter, en annan dag

Vädret överraskade, den senaste tidens grå- och regnväder hade juldagens morgon blivit på bättre humör och klätt sig i vacker vinterdräkt. Förundrat blickade jag ut över det inte tjocka, men ändå vita, täcket. Så fridfullt, men det varar nog bara en kort stund innan det töar, tänkte jag sådär förnuftigt och realistiskt som man väl bör. Så kom annandagen och fortfarande låg snön kvar. Förvisso droppade det i solskenet, vatten som strax frös till is, konstaterade jag då jag höll på att halka, där jag promenerade runt med kameran i hand. Nu en mellandag, en dag såväl efter som före liksom. Det råder stillhet i kvarteret och medan kaffebryggaren gör det som den gör allra bäst, kikar jag ut genom fönstret: Jodå, det vita ligger kvar! Solen lyser inte, det ser grått och kallt ut, nästan som om det skulle kunna komma mer snö. Vi får väl se... Kaffet är klart, jag bläddrar bland bilder jag tog igår.

Precis utanför köksdörren står stockrosornas fröställningar kvar.

Gråvädersbordet känns inte lika gråvädersaktigt.

Lavendelrundeln.

Blodtoppen visar bronstoner.

Vita mössor klär nu flera av trädgårdens invånare.

Kraftiga grenar bär snö liksom...

...de sprödare kvistarna.

Bordets yta är täckt och ligger där liksom som en målarduk. Det är lockande att göra ett avtryck, kanske med handen. Eller dra en linje, ja, rita något. Klottra, jag får lust att klottra!

 Solen skiner och jag hör fåglarna sjunga. Vem där?

Snön ligger vit på uthusets tak.

Snö... Jag blir nyfiken, kikar närmare och önskar fånga snön mot den väldigt blå himlen. Jag lyckas inte riktigt, det blir suddigt, det vet jag. Men mitt lilla försök ger mersmak. Om nu snön ligger kvar...

...och det kanske till och med kommer mer. Då ska jag byta kamerans objektiv och ge mig ut och försöka fånga snön, ja, vintern, en annan dag.






onsdag 24 december 2014

God Jul

Nej, snön ligger inte vit på taken. Men det stämmer, endast tomten är vaken. Julafton och tidig morgon, en stilla stund. Stjärnan lyser i fönstret. Grönskan nedanför? Pelargoner som övervintrar. De väntar på en ny vår och sommar. Liksom vi. Men först njuta det som är nu...


God Jul!

önskar

Katarina







söndag 21 december 2014

Trädgårdssöndag

Nja, nej, inte blir det trädgård en hel söndag och inte blir det en dag där allt som tidigare tänkts görs. En hel del behöver fixas och donas därute, men så kommer... regnet. Nåväl, före blötvädret låter jag blicken vila en stund på...

...stenarna och vattnet, rörelserna och skiftningarna. Fågelbadet är till brädden fyllt.

Inspirerad av andra bloggar tar jag mig en tur för se hur trädgården mår. Det är den fjärde advent och kärleksörten visar vårtecken.

Här språkar julrosens blad med ormbunkens. Likt och olikt. 

Nära inpå bokens blad i brända toner.

Därunder. Där! Under! Julrosen visar knoppar!

 Även den gröna - Helleborus viridis - är på gång.

 I köksträdgårdens pallkragar frodas persiljan.

Jag avslutar min lilla runda och börjar mitt pyssel med gråvädersbordet. Rosten, murgrönan och mossan. Mossan hämtar jag från gräsmattan. Eller mossmattan.

Så kommer regnet. Och strax därefter mörkret. Jag tar en ljusslinga och placerar i lyktan, som jag nyligen fyndade på nätauktion. Ja, och så hinner jag inte mycket mer. Kopparstarr i rostig urna, stråna fångar ljuset. Såväl bordets våta yta som plankets vita vägg låter skuggorna leka.

Nu väntar kuddmossa, buxbom, granris, några fler lyktor och en del annat att hamna på mitt gråvädersbord. Fortsättning följer.






onsdag 10 december 2014

Gråvädersbord

Jag sitter på tåget och åker genom det skånska landskapet. Det är slående hur skogar, ängar och sjöar kan kläs i gråvädersdräkt och ändå njutas. Det är annorlunda i stan, där bekämpar vi det grå med tindrande ljus och annat. Här, i naturen, blir alla dessa grå-, brun- och gröntoner till något väldigt vackert. Kan tänka mig att det doftar därute... Nyss såg jag en liten katt i en hage. Tåget kör fort och vi kommer nog att vara framme i tid idag.

Innan jag gav mig iväg gick jag en runda med kameran i trädgården. Jag hann precis ladda bilderna i datorn innan jag sprang till bussen. Tåget stannar, flera går av, men minst lika många går på. Nu kom en så kallad kändis in i kupén. Jag vet vem det är, förmodligen du också. Jag låtsas inte känna igen honom. Troligtvis genomskådas jag, då jag säkert antar ett ansträngt minspel i min iver att vara... naturlig. Jag fnissar inombords.

Tåget tuffar på och jag kikar på bilderna hemifrån. Några visar bordet och jag funderar på hur jag ska försöka få till något vackert av det som bara står där och väntar på en kärleksfull blick och en ömsint hand. Jag skulle kunna låta mig inspireras av de toner som bjuds utanför fönstret, bejaka den skånska vintern och försöka skapa ett gråvädersbord.

Det gröna kan hämtas i buxbom och mossa. Även murgröna bidrar och dess slingrande växtsätt kan mjuka upp gränser och binda samman delar till helhet.

Murgrönans bladverk upplevs ofta i stor mängd, kanske som täta mattor eller väggar. Att nu upptäcka skönheten i detaljer, i något litet, sådana möjligheter hör denna årstiden till och förstärks då bordet lyfter upp och låter oss komma nära. Ser du hjärtat? Jag ser det upp och ner, nära bladets spets. Åh, det är ju flera hjärtan! Ovanför, kan man ana formen av en trollslända, där vingarna utgår från bladets fäste medan dess kropp tecknas av bladets mittlinje.

En suddig bild, men en mörkare grönska. Grenarnas rödbruna nyanser kan språka väl med rosten.

En kotte ligger där. Den har också färger och former att gå på upptäcksfärd i. Små universum, som rymmer storhet.

Ljuset är egentligen för stort för lyktan, men fann inget mindre då jag sökte ett batteridrivet för utomhusbruk. Kanske byta ljuskälla, kanske byta lykta. Hursomhelst vill jag att det ska vara ett mjukt och lite försiktigt ljus. Som en viskning i mörkret.

Zinkfatet skulle kunna rymma mossa. Fåglarna kommer förmodligen att rumstrera runt i den gröna mattan... 

Rost, rost, rost. När vatten möter rost blir färgen intensiv och levande.

Äppelträdets grenar är kala, ingen grönska sånär på...

...den slingrande honungsrosens blad. Nu framträder sådant som annars döljs.


Tåget ankommer till Staden! Jag ser att min kollega står där på stationen och väntar... Mina gråvädersbordsfunderingar får fortsätta en annan gång.

Tiden går.
Klockan tickar.
Det blir en ny dag.

En annan gång blev en annan dag, nu en morgon på hemmaplan. Jodå, gårdagen blev en bra dag och även hemresan några timmar senare lyckades enligt tidtabell. Jag är glad att igår var igår och inte är idag, då stormvindar och regn härjar utanför. När ovädret är över ska jag ta mig en promenad och plocka ditt och datt, en och annan kotte, några kvistar, ja sådant som kan pryda mitt grävädersbord i vardande.

Trädgården kan också bidra... Kanske ska jag gräva upp en planta med ormskägg - Ophiopogon planiscapus 'Niger'. Hur är det, håller den sig vintergrön, hm, svart? 

En annan möjlighet vore den japanska starren - Carex morrowi - där jag har flera tuvor nere vid dammen. 

För att förstärka rost- och kopparnyanserna, skulle jag kunna använda några plantor kopparstarr - Carex buchananii - som nu står i pallkrage för att övervintra.

Ovädret fortsätter. Tilltar? Kanske. Mina tankar och planer får vänta, vila kvar som fantasier om ett gråvädersbord som sjunger skånsk vinter, där melodierna går i naturens toner. Snö kan tillkomma, för att strax smälta och sedan komma åter. Sannolikt blir det vintervita kortvarit, små infall liksom, i en väderlek som är grå... och vacker!







fredag 28 november 2014

I väntan på... advent

Häromdagen plockade jag en bukett. Igår tog jag in pelargonerna. Idag väntar jag på posten. Jag har fyndat två halmstjärnor på en auktionssajt, så här ser de ut:


Bilderna har jag lånat från Svensk hemslöjd. Ja, så nu väntar jag. Advent handlar om ankomst och väntan. Väntan på någons födelse, närmare bestämt. Nåväl, nu väntar jag alltså och hoppas att paketet kommer idag, så stjärnorna kan lysa på söndag, den första advent. Men kanske kommer paketet inte förrän på måndag eller kanske tisdag. Det kan bli onsdag... Så kan det bli. Vänta, vänta.

Det är en mörk tid, ljusen behövs. Jag läser mig till att seden med adventsstjärnor är rätt ny, den första stjärnan hängdes upp i Tyskland under 1880-talet. Sedan tog det hela femtio år innan vi i Sverige nappade på idén. Jag blir nyfiken och undrar hur de första stjärnorna såg ut. Min promenad på nätet fortsätter och jag hamnar på Nordiska museet, där jag lånar denna bild.

Jag citerar: "Överst från vänster: Herrnhutisk adventsstjärna med plats för lampa från 1943 och en adventsstjärna med lös armatur från 1971 av vitt papper och guldfolie. De övriga speglar stilspråket från 1980-talet."

På museets sida berättas mycket om adventsstjärnans historia, bland annat att det var Erling Persson, som grundade H&M, som 1941 startade massproduktion av adventsstjärnor. Hela 200.000 stjärnor tillverkades och såldes för 2,50 kr styck. 

Att jag på min vandring stöter på en blogg som helt och fullt ägnas åt adventsstjärnor är både förvånande och ändå inte. Bloggen heter Strålande adventsstjärna och berättar följande om stjärnorna av halm: "Den orange pappersstjärnan, lite försmädligt döpt till "proletärstjärnan", var inte så rumsren. Den var alldeles för banal. När även andra än proletärer ville ha en vacker stjärna i fönstret började man ta upp gamla svenska hantverkstraditioner och tillverka stjärnor i halm, spån och näver. Hemslöjdens stämningsfulla stjärnor passade bra ihop med malmstenmöblerna, ett sammanhang där en pappstjärna verkade ogedigen."

Oj! Nu är jag alltså avslöjad som varande en småborgerlig, rentav högborgerlig, person. Nu vet jag, nu vet också ni. När stjärnorna väl hängs upp kommer hela grannskapet att veta. Hm. Strunt samma, jag ser fram emot att njuta dessa stjärnor av halm. Fast kanske ska jag komplettera med några "proletärstjärnor", så att min sammansatta person kommer till utryck. Dock, det skulle kunna skapa förvirring och undran, rentav oro, hos intet ont anandes förbipasserande, som då inte tryggt kan veta vad och vem som döljer sig bakom dessa fönster.

Snart kommer väldigt många fönster vara smyckade till advent. Likt och olikt. En del väljer si, andra så. På kvällspromenaden kan vi se hur olika material, former och färger lyser i mörkret och signalerar vilka vi är. Eller vill vara.


För fler inlägg, se länk.




tisdag 25 november 2014

Doft av luktärt och lavendel

Snart firas första advent, det känns onekligen märkligt med den lilla buketten på matbordet. Luktärter, lavendel och gurkört plockades i trädgården idag, en dag som bjöd på sol- och mildväder. Känslan av att vara i slutet av november är inte helt lätt att fånga, även om mörkret påminner mig. Doften av clementiner och hyacinter, jovisst finns här flera tecken på att vi är här och nu. Men om jag stänger annat ute, böjer mig fram och låter näsan andas in luktärternas söta parfym och lavendelns säregna doft, kan jag en stund förnimma att jag gör en tidsresa. Kanske färdas jag bakåt i tiden, eller är det framtiden jag besöker.

Jag öppnar ögonen och återvänder till nuet. Lådan med adventsljusstakar och annat står i hallen och väntar på sin tur... 





torsdag 20 november 2014

Trädgårdslycka, det bästa med november rentav

Ibland rusar tiden fram för fort. Eller är det jag som går för sakta? Hursomhelst, mellan det förra inlägget och detta hann det bli fredag. Temat som slank förbi var trädgårdslycka... Nej, det vill jag inte missa. Men samtidigt bjuder denna fredag också något som är svårt att motstå, det ska handla om november, det bästa till och med. Så idag händer det! Allt kommer samman när lust och längtan lockar mig ut i trädgården. En speciell stund, en alldeles vanlig gråvädersdag, då höst gläntar på dörren mot vinter. Trädgårdslycka, det bästa med november rentav.

Jag gräver. Det går lätt, marken är fuktig och mjuk, den protesterar inte. Grus trillar av, medan lera fastnar, det blir tydligt då jag betraktar mig själv. Lukten av jord, vissnande löv och fallfrukt. Det är en speciell doft. Jag andas in ett landskap som gäspar, ja, dör på sina håll, men som också skapar och samlar energi. För att födas på nytt. Avslut och början. Samtidigt. Så är det med det mesta i trädgården, men alla verkar inte vilja vila än. Slingerkrassen - Tropaeolum majus 'Milkmaid' - bjuder idag dessa blommor.

Några tulpanlökar ligger i tvättstugan och jag hör hur de missnöjt muttrar över den där uteblivna höstplanteringen. Men vänta! Än har trädgården inte gått in i vintervila, än känns det som höst, eller hur? En stund senare har de grävts ner. "Äntligen!" "Det var sannerligen på tiden!" "Du, förra året fick en del vänta tills januari!" "Jag tror faktiskt det hann bli februari..." "Sicken tur att hon äntligen fick tummarna loss!" Snart tystnar rösterna, då lökarna faller till ro under jord och lövtäcke. En vila inför vad som komma skall. Nöjda? De är nog nöjda. Så även jag.

Jag tömmer krukor, som jag vill skydda från frosten, och låter flera av plantorna hamna i pallkragarna. Huller om buller samsas de inflyttade med gurkört, persilja och annat. Nej, fredlig samexistens verkar inte vara något problem. Det finns plats för dem alla.

En del hamnar på mina nya hyllor, som nu står i väntrummet bakom häcken och framför planket. Hit flyttas perenner i plastkrukor och lökar under lager av löv. Alla väntar på bättre tider, men behöver också den stund som är nu. Vila och kraftsamling.

En stund av lycka därute i trädgården. Att se, dofta och känna. Mer väntar på ett handtag, än har inte pelargonerna flyttat in för vintervila. Till helgen? Hoppas!

Men innan jag kliver in för att byta en verklighet mot en annan, dröjer jag mig kvar, sticker handen i fickan och upptäcker clementinen som jag stoppade ner för några timmar sedan. Den är lättskalad och klyftorna bara glider itu av sig själv. Frukt, saft, sött. En god clementin är... en väldigt god clementin.

Doften och smaken av citrus får mig att tänka - ja, längta - efter sådant som skulle kunna njutas nu. Varm choklad! Det hade varit så gott en sådan här dag, då jag är lite småfrusen i det som snarare är fukt än riktig kyla. Stunden utomhus är inte densamma som under högsommaren, det är annorlunda nu. Men känslan... jovisst är den där att finna, om jag söker.

Trädgårdslycka. I november. Mm. Till helgen, till helgen.. Jag ska inhandla mörk choklad av det alldeles vanliga märket, inga konstigheter alls. Smälta chokladen i den varma mjölken och ta med en mugg ut. Slå mig ner i stolen, där filten ligger. Omslutas. Andas in. Lycka. En stund. I november.


För fler inlägg, se länk!








Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...