onsdag 20 augusti 2014

Stanna upp en stund

I förra inlägget vandrade jag omkring i såväl tid som rum. Nu dags att stanna upp en stund och ägna mig åt en plats som oftast förbises, ja, förbigås. Det är ingen stor plats. Inget är stort här. I den lilla trädgården utnyttjas varje vrå till små försök att skapa ditt och datt. Jag är alltför road av olika växter  och miljöer för att vara sparsmakad. Så har trädgården blivit till ett lite av mycket, snarare än mycket av lite.

Platsen ligger bakom - eller framför - pergolans vägg och gränsar på andra hållet mot köksträdgården. Dess framkant ligger där olika stigar möts och i ryggen finns den vita muren. Ett litet rum mellan annat, ett mellanrum. Ytan är här något upphöjd, jag har byggt upp med stenar, grus och jord. Utgångsläget var en bit mark där det bitvis var svårt att nå större djup, då delar av gammal betong inte gick att få bort med spadens hjälp. Det hade krävts mer. Om man inte kan gräva nedåt kan man bygga uppåt, tänkte jag och handlade därefter. Jag hade ingen direkt plan, men det blev till en miljö som borde vara perfekt för växter som vill ha ett skyddat och väldränerat läge.

Liguster planterades för att rama in köksträdgården och dölja pallkragarna, som står där bakom. Plantorna är ännu på tillväxt, men sakta men säkert så. Det handlar om att vänta, beskära, vänta, beskära, vänta och beskära lite till. Pergolans vägg, till vänster, börjar nu kläs av blåregn - Wisteria sinensis - som visades i förra inlägget. 

Ett fikon, som jag fyndade på en av Alnarps växtmarknader, har växt sig stor, nästan för stor då den tenderar att skugga annat. Den står planterad på friland sedan 2011 och har klarat sig mycket väl, nästan alltför väl. Nåväl... Jag inser nu att jag behöver förändra en hel del, bland annat ta bort det som står under fikonet och behöver kunna ta plats på höjden och/eller önskar mer ljus. För fikonet det står där det står och får vara kvar.

Då jag inte eftersträvar några absoluta gränser har jag låtit sten och småsingel få följa med och klä ytorna mellan växterna. Just det, växterna. Här finns lite av varje, jag kan tyvärr inte namnet på alla. Vet du något som jag inte vet, blir så glad om du vill hjälpa mig.

 ?  Här växer taklök, jag vet tyvärr inte namnet, men är troligtvis en vanlig sort. Suckulenter är trevliga och jag skulle kunna plantera några till. Här finns en mångfald att upptäcka.

Tänk att ha ett berg och att i dess gömmor plantera och ge stenen än mer liv. Jag har sett bilder av det hos flera och suckat avundsjukt. Nåja, nu har jag ett pyttelitet "bergsparti", alltid något eller iallafall bättre än inget.

Överst till vänster i bild...

...breder strandglimmet - Silene uniflora - ut sig. Bladen är mjuka, sammetslena. Enstaka blommor nu, men...

...tidigare i somras var den generös.

Strandglimmet har spridit sig och är en duktig marktäckare. Dags att begränsa den just här, flytta en del och göra utrymme för annat. Nu till två frågetecken som bilden nedan visar.

 !  Bladen är silvergrågröna, växtsättet kompakt.

Då den blommar, vackert! Är det en sorts nejlika eller vad? Svar: Förmodligen en mattnejlika - Dianthus subacaulis.

 !  Även denna har ett kompakt växtsätt, bladen är klart gröna och rätt grova. Den har stått där i några år, den har aldrig blommat. Vet du vem det är? Svar: Fjällsippa - Dryas octopetala

Jag låter blicken vandra åt höger och genast ser det mer rufsigt ut. Här ska stramas upp och förändras.  Nu ska vi se, i bildens övre vänstra område finns ännu ett frågetecken.

 ?  Vad är detta? Jag vet att jag köpt en planta barrpenstemon - Penstemon pinifolius 'Mersea Yellow' - och jag vet också att jag planterade den här någonstans i gruset. Men är detta verkligen den? Den har aldrig blommat, men det är först i år som den har växt till sig. Hursomhelst står den fel då den verkar vilja ha lite höjd. 

Framför och vid sidan om den okända barrväxten finns fjälldaggkåpa - Alchemilla alpina. Det är en trevlig marktäckare, inte alls lika yvig som jättedaggkåpan, utan en mer lågmäld typ och inte heller lika spridningsvillig. Tyvärr, för ser gärna mer av den på flera håll i trädgården. 

Här sticker några sönderätna blad upp. Det är resterna av vit presidentsippa - Jeffersonia diphylla. Någon är glupsk och det verkar vara speciellt dessa blad som lockar. Jag strör ut snigelgift och håller uppsikt över platsen. Ska komplettera med nematodbehandling när läge är. 

Backar med kameran och nu syns en del annat i bakgrunden. Under fikonet till vänster i bild skymtar bladen från en fingerört - Potentilla alba.

Bladen i närbild. Jag tror inte att det är en 'Nuuk', då den sägs vara kompaktare i växtsättet. Vintergrön? Jag tror att den är det, men nu blir jag lite osäker. Får följa den under året.
 

Den visar blommor under våren och försommaren.

Här mitt bland allt annat under fikonbusken finns också en av mina absoluta favoriter, det är den lilla dockaklejan - Semiaquilegia ecalarata - som nu endast visar blad.

Dockaklejans blommor är skira under försommaren. Här en gammal bild.

 ?  På bilden som visar dockakeljans blad syns också en låg axveronika - Veronica spicata L. - böja sig. Fast då jag bläddrar i den egna bloggen ser jag att jag också angett den som blå strandveronika - Veronica longifolia L. - Vilket är det rätta namnet? Den står för trångt där under fikonets bladverk och får flyttas till bättre läge. Här en bild då den blommar.

Bakom en del annat växer en utblommad vit backnejlika - Dianthus deltoides. Den ser för trist ut där den står, eller rättare sagt ligger. Fram med saxen, kanske även dags för flyttning.

 ?  Allra längst in mot muren står en stackars vit veronika, tror jag att det är. Kanske kommer den att visa någon blomning senare i sommar. Kanske inte. Hursomhelst ska den flyttas för den står alldeles för trångt. Jag skulle kunna plantera...

 ?  ...en vindruva, som får klättra på muren. En god sort, en söt sort. En som kan husera utomhus året runt-sort. Läget är mycket skyddat, zon 1. Har du tips på någon som är frisk så blir jag glad om du ger mig namnet. Muren fortsätter på ena hållet in mot köksträdgården och på andra hållet in under pergolan, ja, det finns plats för druvan att växa till sig.

 ?  Grusplanteringen gränsar också till pergolan och jag har lagt en del sten och grus för att försöka skapa en mjuk övergång. Nu är det mestadels strandglim som växer här, men skulle kunna ersättas av annat lågväxande och täckande. Kanske något vintergrönt? Kom gärna med förslag, tack!

Allra längst in mot muren vid pergolan såg jag en gång en spansk snigel. Jag har - i stort sett - inga här.  Observerade att där var ett hål som kanske var en öppning för granntomtens eventuella sniglar att "traska" in. Jag hällde i salt, täppte till med grus och kompletterade med snigelgift. En behandling som stockrosen som stod på platsen inte klarade, men i övrigt verkar inte några växter påverkats. Jag har inte sett några fler sniglar här, men tittar till då och då.

Viggo tittar uppfordrande på mig: Du har glömt en! Ser du inte?

 !  Jo, just det, där finns ännu en som ja inte ägnat någon tanke... Tilltufsad är den allt, för mycket torka följt av kanske för mycket regn. Om man ser med snälla ögon skulle man kunna säga att det vissna pratar väl med den rostiga ytan. Eller ser det helt enkelt bara ut som en illa skött växt. Hursomhelst, vet du namnet? Svar: En bräcka - Saxifraga. Exakt vilken kan vara svårt att se, men om jag skärper mig och sköter om den kanske den visar blommor så småningom.

En liten vrå i den lilla trädgården, en lite plats som jag skulle behöva ägnas tid och handling, tänker jag nu då jag för en gångs skull stannat upp och inte varit på väg. Här har jag inte fotograferat speciellt ofta, inser jag då jag bläddrar i album, som översvämmas av annat från trädgården. Finner denna bild, det är vår och platsen lyser blå av pärlhyacinter.

Nu inspirerad att göra om, strama upp och komplettera. Här ska också dokumenteras, kanske ta en bild varannan vecka och se hur miljön förändras under året. Det var inte alls dumt att stanna upp en stund... Men nu, nu måste jag rusa!








söndag 17 augusti 2014

Gå förbi på väg till och från

Vissa platser och växter visar jag ofta, såsom grusträdgården och dess sanguisorbor. Men, slog det mig då jag gick den sedvanliga trädgårdsrundan för några dagar sedan, finns det sådant som jag varken visar andra eller själv ens ser. Så lätt att gå förbi på väg till och från, tänker jag om platsen jag plötsligt såg. Den ligger mer bakom än framför en vägg och dessutom där flera stigar möts. Nu är det en söndag som bjuder regn och rusk, en dag som gjord för att ägna en stund åt denna plats. Jag bläddrar bland bilderna jag tog häromdagen.

Jag står under pergolan och ser att väggen äntligen börjar kläs med hjälp av blåregn - Wisteria sinensis. När planterade jag den? Söker och finner svar, det var sommaren 2012, se inlägg. Platsen? Den kan anas bakom väggen till vänster i bild.

Pergolan är målad i linoljefärg från Ottosons Färgmakeri och burken bär namnet Övedsgrön. Ser hur färgen ges olika uttryck i bilderna. Jag upplever att den oftast samtalar med gult snarare än blått, men i olika ljus, ser jag nu då jag bläddrar bland bilder, visar en kulör som inte bara är en enda utan, det är variationer som kan upplevas även som grå- och blåtoner. Sol, regn och vind, olika ljus. Linoljefärg lever.

Marken är gammal betong som här och där möter småsingel. Ytan är sliten och i mina ögon vacker. Den får mig att fundera och undra över hur länge den legat där. Förmodligen var det ett billigt och enkelt sätt som var mycket vanligt förr. Nu försvinner denna beläggning från allt fler tomter häromkring, andra material föredras. Men hos mig får den vara kvar, då jag tycker den talar med låg och vacker stämma.

Tanken är att pergolans väggar och tak så småningom ska bilda ett lummigt rum. Blåregnet har etablerat sig väl och ännu ett är planterat i pergolans motsatta hörn. Nåväl, väggen börjar täckas...

...och nu nås taket. Äntligen! Blå himmel växlar med grå himmel, sol med skugga. Väderlek.

Att kunna gå på olika vis, det är något särskilt med det. Kringelikrokarna gör kanske att den lilla trädgården kan upplevas som något större. Bakom väggen leder gången till köksträdgården och vidare till den lilla uteplatsen under äppleträdet och nära dammen.

Från andra hållet, köksträdgårdens pallkragar och smultronplantor. Här är Platsen diffus, skärpa och fokus ägnas åt annat. Som vanligt.

Gången här är belagd med betongplattor. De låg här när jag flyttade in och låg som kant mellan risiga bärbuskar och gräsmatta. Ja, det såg väldigt annorlunda ut alldeles i början. Jag börjar vandra i minnet: Hur var det då? Frågan leder mig att söka bland bilder och jag finner några få. (Varför tog jag nästan inga bilder då? Så dumt, så dumt.)

Jag "fick" trädgården en sommardag, förmodligen är detta sommaren därefter, rätt tidigt på säsongen med aklejor i blom. Nu har jag börjat gräva och plantera en del, beskära och ta bort risiga bärbuskar osv. Ja, verkligen Och Så Vidare, för det var mycket och visst var det jobbigt, men mest var det roligt. Så minns jag det. Platsen? Strax bakom riset skulle jag tro. Då jag ser bilden nedan noterar jag allt ogräs under och direkt framför riset, något jag idag glömt att jag då rensade bort för att ta fram den gamla betongen som låg där. Jag måste ha jobbat en hel del med marken här, inser jag när jag jämför golvet under pergolan idag med bilderna från platsen då. 

Bilden visar att jag har börjat skapa rum. Jag har planterat liguster mellan gräsmatta och det som ska bli köksträdgård, några rosor står i det som ska bli en häck. Gräsmattan, som i stort sett täckte trädgården, har beskurits till en rundel samt bildar gångar mellan olika planteringar i vardande. Ingen ritning, inga mått. Visste jag vad jag gjorde? Nja, som minns det eftersträvade jag rum, organiska former och en rund gräsmatta. En snörstump runt en kniv som stacks ner, cirkeln ritades. De tre fruktträden gjorde placering och storlek rätt självklar, jag ville att gräsmattan skulle ligga som golv i ett lummigt rum. Ja, och så var det bara att fortsätta.

Senare: Några bilder då pergolan var nybyggd och jag var igång med att måla. I mina ögon är pergolan för tung och klumpig i sitt uttryck, ritningen tolkades inte riktigt rätt och jag var inte hemma... Nåväl, hoppas och vill tro att grönskan klär och mjukar, ja, lättar upp. Platsen? Bakom pergolans vägg, minns att det var grus med små och stora stenar, en del skräp, nej inget roligt alls att pyssla med då.

Trasiga husväggar lagas, ett nytt plank byggs. Det som blev en liten uteplats nere vid planket var tidigare en kulle med skräp som täcktes av murgröna. Ligusterhäcken, som idag ramar in köksträdgården, är rufsig och på tillväxt.

De nyplanterade rosorna, som visades ovan som klena buskar, är nu stora och frodiga.

Åter till nuet. Framför ligustern leder gången till gräsmattan. Man kan även gå till höger, bakom solhattarna - Echinaca purpurea 'Magnus' och framför rosenhäcken.

En annan vinkel, nu syns det lilla fågelbadet...

...som språkar väl med den lilla urnan som står på en hylla i pergolans vägg. Är lite svag för det där, att färger, former, material återkommer och knyter ihop det som gångar skiljer åt.

Hyllan är rätt användbar, ofta ställs ett glas eller en kopp här. Kanske, som här, läggs ett päron i väntan på att någon tar en tugga.

Gångarna leder, som sagt, åt olika håll. Här rosenhäcken till höger i bild, marktäckare är framförallt den lilla flocknävan Geranium cantabrigense 'St.Ola', som rekommenderas varmt. 

Märker du det också? Då jag ska beskriva denna lilla plats så kommer det istället att handla om olika stigar som leder förbi och bort. Jag stannar inte upp, utan är på väg. Sedan börjar jag också promenera runt i minnet och söka svar på hur det såg ut där och då. Det har hänt en del, det har det. Men ännu har jag här inte stannat upp och beskrivit Platsen. Den där lilla platsen mellan pergolans vägg och köksträdgården kan anas på bilden ovan. Där ligger den, precis där annat lockar såväl fötter som blick, ja, även tanke, att vandra vidare. Så blev det även denna gång, men i nästa inlägg lovar jag att jag inte ska gå förbi, utan stanna upp en stund.






måndag 11 augusti 2014

Magnus (med sällskap)

Ett påfågelsöga på en solhatt. Förmodligen en av de vanligaste motiven, tänker jag då jag vandrar runt bland olika sidor. Här en bild från den egna täppan, den sitter på en Echinacea purpurea 'Magnus'.

Solen gassar, fjärilen sitter kvar länge.

Jag låter kameran klicka. Och klicka igen. Vilken vacker fjäril det är! Färgerna, formerna... det är magiskt egentligen.

Plötsligt kom en humla. De är där båda två en liten stund, men strax...

...lyfter fjärilen.

Humlan blir kvar och ägnar varje blomma stor omsorg.

Vilken charmig liten varelse det är!

En bild från ett annat tillfälle. Humlan är vacker på solhatten. Solhatten är vacker i sig, ser hur de brända tonerna möter det rosa. Det är något visst med det.

Även andra besöker solhattarna, här ett blomsterbi.

Solhattarna lockar insekterna som lockar mig... Fast, nog lockar dessa blommor mig också, där de står och fångar såväl ljus som skugga. 

Denna alldeles vanliga sort - Echinacea purpurea 'Magnus' är trevlig och robust och blev årets perenn 1998, mer om det se länk.

Röd solhatt eller röd rudbeckia? Vad jag förstår kan den heta båda på svenska, men då jag läser mig till att den inte längre tillhör släktet Rudbeckia, så kanske det kan bli lite förvirrande om den kallas just det. Kanske enklast att helt enkelt kalla den Magnus =o)

Echinaceor - Jag har några sorter till, men de är rätt klena typer. Ja, och flera av de mer speciella varianterna har inte överlevt alls, så jag är rätt skeptisk. Fast... skulle gärna ha en vit. Kanske också prova någon mer... Vad har du för erfarenheter?









Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...