lördag 23 juli 2016

Sommarmorgon före sommardag

Sommar, sommar, sommar... Från tidig morgon till sen kväll, natt. Sommarnatt med öppna fönster, luften som letar sig in är inte kall, men ändå svalkande. Lakan som doftar av att ha torkat utomhus, något speciellt med det. Nu vaknar fåglarna, de mindres kvitter blandas med de störres kraxande. En bildörr slås igen, någon startar motorn och kör iväg. Mer berättar inte ljuden, inte vem och varthän. Så hörs "bara" fåglarna igen.

Morgonljus. Den blå bolltisteln - Echnops bannaticus 'Taplow Blue' är anslående i såväl form som färg. Här bland trädgårdsstormhatt och gräsfibblor. Lavendelrundeln i bakgrunden.

Bland ligustern, som planterades i våras, blommar nu en stor vallmo. Kanske ett av de frön jag tidigare sått på annan plats i trädgården eller något (någon?) som följt med en planta. Hursomhelst  är den varmt välkommen.

De rengjorda krukorna torkar på kökstrappan. Nu redo för nya äventyr.

Möten uppstår. Som här den röda solhatten - Echinacea purpurea 'Magnus' - och ett blomsterbi.

 Humlan och den vita stormhatten - Aconitum napellus 'Album'.

Vilken skön morgon det är! Nu något senare, fler ljud från människor. Men fortfarande råder stillhet i staden såhär en sommarmorgon före sommardag.







torsdag 21 juli 2016

Odla gemenskap

Är det en urkraft? Ett grundläggande behov, en lust och längtan, som vi bär med oss? Jag vandrar runt på ett av Malmös flera odlingsområden. Nej, inga kolonier, utan "bara" odlingslotter. Stadsdelen heter Lindeborg. 

Min granne Åsa har kompletterat den egna lilla trädgården med en lott. Här odlar hon, tillsammans med några vänner, ätbarheter och en del blommor. Jag sr mig runt och det är inspirerande att se allt som får plats på den lilla ytan. Tre kvinnor går förbi, de stannar upp. Den äldre kvinnan i sällskapet talar inte svenska, men de andra översätter. Hur vet man när potatisen är klar att skörda? Frågan har inget givet svar, tror vi. Så vi resonerar om hur man kan göra för att försiktigt gräva i jorden och kolla om knölarna är redo. Den äldre kvinnan vet nog en hel del, hon pekar runt och identifierar morötter, persilja, lök osv. Vi pratar om hur egenodlat smakar och doftar, ja, känns. Vi nickar i samförstånd. De går vidare. En bit bort sitter två äldre män och pratar intensivt med varandra. En tredje man gräver, han ser beslutsam ut. Just här växer inga blommor "för syns skull", utan det verkar uteslutande vara odling av ätbart. Annars är det mycket som blommar runtomkring och någon lott känns mer som en miniträdgård än ett köksland. Några är pedantiskt skötta, men inte alla. Jag klickar med kameran...

Människor, åldrar och nationaliteter. Olika, men lika i mycket, det mesta. Som det här med odling. Odling och gemenskap. Odla i gemenskap. Odla gemenskap...










onsdag 20 juli 2016

Trotsen... till trots.

Det mesta med trädgård är roligt, intressant och givande. Ibland blir trädgårderandet dock smärtsamt påtagligt. Som då jag tar sats med sekatören, klämmer i riktigt ordentligt utan att tänka på att lillfingret, som håller grenen, är i vägen: AJ! Nej, det var varken roligt eller givande, men kanske ändå intressant att veta att ett ömmande litet finger verkligen är störande när sådant som annars bara görs ska göras. Ja, och det kunde ju gått värre. Tanken får mig att känna tacksamhet, trots allt. 

Trots allt blev det ju riktigt bra. Under den tidiga våren attackerade Viggo och "dödade" den gröna helgonörten - Santolina rosmarinifolia. Då räddade jag situationen genom att ta sticklingar. Ser nu att de frodas och visar blomning. 

Glädjen och upptäckarlustan väcks då jag betraktar några blodtoppar, som införskaffades förra sensommaren. Nu blommar Sanguisorba tenuifolia 'Rosea' (eventuellt ska det vara 'Purpurea'). Ännu är plantorna inte så stora, utan lite trevande står de där. Vackert redan nu, även om jag ser fram emot att se hur de utvecklas allteftersom. Tiden som går, vill inte, vill.

Går vidare ner mot dammen och lundhörnan. Blir allt annat än glad då jag ser hur små vitgrå larver massakerar storramsen - Polygonatum multiflorum. Plockar larverna från bladen. Rister och ser att fler faller till marken. De kan vara svåra att upptäcka först, då de kurar ihop sig, men strax sträcker de ut sig och blir till små ljusa streck. Plock, plock. Att rädda det som räddas kan innebär ibland att... döda.

Kikar runt, trädgården är alls inte i sitt bästa skick. Här behövs såväl handlingskraft som tålamod. Fingret? Nja, även om det sägs vara med i spelet, bär det inte någon större skuld. Jag går vidare och blir glatt överraskad då jag ser att bergklinten - Centaurea montana 'Black Sprite' bjuder en andra blomning. Det är fantastiskt med tanke på att den blommade så tidigt som den 23 maj, se inlägg. 

På andra sidan grusgången står den blå stormhatten - Aconitum x cammarum - som i sig är vacker att skåda Men det är nog ändå mest insekten som lockar blicken, intresset. Det är något visst med humlor, blir glad av att se och höra dem.

Det var ju rätt nyss, känns det som, här lyste blåviolett av allium, aklejor och nävor. Nu annorlunda. Stjärnflockor - Astrantia - leker i olika gröna toner. Det är lite rörigt, lite stökigt. Ligusterhäcken, som anas till höger, är ännu inte färdigklippt. (Just det, det var här fingerincidenten hände.) I grönskan gömmer sig flera kärleksörter - Hylotelephium telephium. De väntar på sin tur. 

Just det. Det är mer som är i vardande, som komma skall. Kermesbärets - Phytolacca acinosa - blommor är ännu bara i sin början, ljusa och skira. Trädet dignar av frukt, ser lockande ut, men är ännu för tidigt att plocka och äta. 

Härlig känsla, att allt inte är förbi och över, utan det finns sådant som väntar. Ja, och som är nu. Vattendroppar på jättedaggkåpan - Alchemilla mollis. På bladen leker också lavendelns skuggor.

Glädjerikt. Återvänder till humlan, som inte alls verkar störas av mig och mitt klickande med kameran. Vilken osannolik figur det är!

En sådan som trädgården behöver, som världen behöver. Någon som både vill och kan, trotsen... till trots. 

Så vad är väl några larver i det stora hela? En liten motgång, inget mer. Fingret? Jo, tack, det läker bra. Spegelvänt blir smärtans AJ ett lustfyllt JA. Att inte ge upp och låta sig hindras. Jag greppar sekatören.









fredag 15 juli 2016

Mitten av juli, nu...

Mitten av juli, så fort det som gått gick. Inte hade tiden behövt rusa fram sådär, nej, den kunde gott ha tagit det lite lugnare, så att det som var då dröjt kvar ännu en stund. Nu ett annat nu. Visst är det märkligt! Trädgården skiftar i uttryck och andas en annan ton. En del gäspar och är trötta, andra har rentav vissnat. Tack och lov finns det några som vaknar, som visar att tillvaron fortfarande bjuder färg- och formglädje. Som den röda solhatten - Echinacea purpurea 'Magnus'. Numera en klassiker, ingen raritet snarare än självklarhet i många av våra trädgårdar. Jag älskar den i alla dess stadier. Som... nu. 

Tillsammans med strandirisens blad - Iris sibirica

På andra sidan gången blommar några av denna. Tror jag fått frön från någon, sått och sedan glömt bort. Vad är detta för en? Vet du? Fick svar via Instagram: Det är sibirisk hjärtstilla - Leonurus sibiricus.

När eftermiddagen blir kväll vandrar ljus och skugga över trädgården. Så leds min blick att se annat än det jag nyss såg. 

Ett möte jag tycker om är den vita anissiopen - Agastache foeniculum 'Album' - och den ryska salvian (himmelspiran, ett så vackert namn det är) - Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire'. Fler plantor av den vitblommande väntar på att etableras här. Salvian flyttades förra hösten, känns lite klen, men hoppas att den kommer att trivas. Försiktigt blomning, nyss vaknat.

Ren och kär blom- och växtglädje visar blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna', som är ett av trädgårdens "huvudnummer" just nu. I bakgrunden anas den vita hängpimpinellens magnifika gren- och bladverk, vars röda inslag "pratar väl" med denna blodtopp. Ja, i den lilla lilla trädgården språkar alla med alla, de små gångarna som skiljer planteringarna åt är snarare en praktisk lösning för fötterna än något som bidrar till ögats upplevelse.

Gångar av småsingel, här syns en liten del. Ja, och lille Viggo, som ju inte fick vara med i förra inlägget. Ett inlägg som dessutom handlade om en... katt. Förmodligen upplever han sig inte bara förbisedd, utan också djupt kränkt. Tänk, en katt!!! Nåväl, ett försök att göra bot och bättring är dessa två bilder. Koncentrerat betraktar han någon insekt, jag vet inte vilken. Uppskattar hans känsla för stil och färgmatchning, då han för tillfället valt en gul boll, som perfekt möter styvfingerörtens blommor - Potentilla recta sulphurea 'Citrina'.

På andra sidan gången myntor, som visar försiktigt violett.

Det måste vara rätt spännande att kika upp och låta sig omges av grönska, som kanske bara når oss tvåbenta till knäna. Att vara nära det som sker på marken. Fångas av något, någon. Smyga. Vara liten i en stor värld är något helt annat än att vara stor i en liten... Kanske behöver vi både och.









torsdag 14 juli 2016

På uthustaket

En av grannskapets många katter sitter på uthustaket. Den verkar inte vara på väg någonstans, utan sitter rätt länge där och betraktar koncentrerat Viggo, som strax nedanför leker med en boll. 

Kanske undrar katten över leken, som hunden själv kommit på. Han lägger bollen på/vid en gammal filt, sedan morrar han och går till attack. Sliter och drar i hopp om att bollen ska rulla iväg så att han kan jaga den. Så hämtas bollen, läggs osv. 

Katten sitter där länge. Bryr sig inte ett dugg om mig och mitt klickande med kameran.

Den verkar totalt uppslukad av hunden och hans lek. 

Men så märker Viggo vad som pågår. Genast slutar leken, en annan börjar. Nu skäller och vaktar han, försöker se stor och tuff ut, som en doberman eller större än så. Det lyckas inget vidare för en liten tax, men - som tur är - har hundar ingen självinsikt. Han ÄR och det räcker. Katten tycker inte alls att denna lek är lika trevlig som den tidigare, utan kikar sig nu omkring efter en utväg.

Så möts våra blickar för första gången denna dag. Som om katten ber mig om att få stopp på hunden. Jag försöker få Viggo att sluta skälla och hoppas att katten förstår att jag gör vad jag kan även om det inte räcker till. Skällandet fortsätter.

Med lite dröjande steg, som om den retas, väljer katten nu att ta sig över taket. Sedan tar den några snabba kliv på pergolan, hoppar ner på muren och med ett skutt når den en grannes uthustak för att försvinna in i dennes trädgård. Allt mycket smidigt, graciöst. En riktig vildkatt kan anas, det glittriga silverhalsbandet till trots.









Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...