lördag 26 juli 2014

Bättre efter ett hemskt före

Ibland blir det fel, det tänkta lekfulla och smått vilda blir bara rörigt. Jag har försökt vända blicken åt annat håll för att slippa se. Men häromdagen stod jag inte ut längre, jag var tvungen att ta tag i spaden: Växter flyttades hit och dit mellan här och där, då det ena gav det andra som fick det tredje...


Före

Under äppleträdet bjuds ett fantastiskt kvällsljus, men platsen är i övrigt för mörk för de dagliljor och strandirisar som aldrig blommar och vars blad lägger sig över annat. Nävor, anagramsbräckor blir rufsiga tillsammans med platsens hostor. Alunrotens stänglar är alltför höga och en vilsen ormbunke ser just vilsen ut. Men ljuset är fantastiskt, det är det.


Arbete pågår!

Det blir en flyttkarusell, där det nyss uppgrävda måste ner i jord så fort som möjligt. Det är varmt, det är svettigt. Vattenslangen används flitigt, blöter och vattnar det nyss uppgrävda och det nyss planterade. Den torra jorden blir till lera, jag till lergumma. Vattenslangens flöde svalkar, där jag står  iklädd en sliten och smutsig baddräkt. Nej, jag känner mig inte som någon Garden Girl precis... Inser att det hela inte ser klokt ut, vilket harmonierar väl med den galenskap som krävs för att göra sådant här just nu.

Är du inte klar snart? Han väntar och väntar och väntar. Till synes tålmodig. Kanske förstår han att när väl ett sådant här arbete påbörjats måste det avslutas innan dagens slut. Jodå, det hann bli kväll... Pust!


Min idé bygger på att de växter som pryder platsen under våren - såsom primulor, sippor och tulpaner - behöver följas av växter som täcker trötta och vissnande bladverk. Jag önskar att det blir en lugn och harmonisk plantering, där sedan växterna kring dammen kan få ge ett vildare uttryck. Detta innebär följande:
  • Dagliljor och strandiris: Platsen är för mörk, de blommar inte, och deras bladverk skapar bara röra. Flyttas.
  • Ormbunke "vanlig": Den ser rufsig ut bland annat och den behövs på annat håll. Flyttas!
  • Ormbunke, majoniabräken: Jag tror det är en sådan, eCyrtomium falcatum. Dess blad är så distinkta att jag provar att låta den vara kvar tillsammans med annat med tydligt bladverk. 
  • Nävor, stjärnflockor, anagramsbräcka, alunrot med flera: Bidrar inte heller till något harmoniskt intryck just här. Flyttas.
  • Hostor: Ser vackert ut här, speciellt i kvällsljuset. Förstärker detta och planterar flera hostor. En del nyköpta, medan några flyttas från andra platser.
  • Ormskägg: Här finns flera plantor, men de står under hostor och/eller för trångt med andra. Flyttas och ges bättre läge.
  • Japansk starr: Vackert tillsammans med hostor och ormskägg, en del flyttas för bättre läge. Dessutom kompletterar jag med några krukade exemplar.
  • Sockblomma: Behöver mer utrymme och får det. En till sockblomma flyttas hit.
  • Blåsippa: Stod så trångt nära ligusterhäcken, ges bättre utrymme i planteringen.
  • Vårblommares bladverk: Klipps ner och det som är kvar döljs av nyplanterade hostor.

Efter

Några bilder som visar platsen nu. Det nyplanterade har inte "satt sig" än, inte växt sig samman, men förhoppningsvis blir detta ett bättre efter ett hemskt före. Hostorna varierar i form, färg och storlek. (Sorter? Återkommer...)

Vattna, vattna, vattna

Från platsen utsikt över dammen som avslutas i ett "lundliknande" hörn. Här behövs en hel del fix och don också... Men inte nu.

Det blev en lång dag. Då jag städat undan alla redskap, tomma krukor etc är jag rejält trött. Jag slår mig ner en stund och njuter ljusspelet mot en gräsmatta som ligger i skugga. Där sitter...

...en liten tax. Med en boll. Hans tålmodiga väntan är mer värd än min trötthet. Jag reser mig upp, det blir till att kasta boll en liten stund medan vattenspridaren jobbar vidare.






tisdag 22 juli 2014

Om en måndag

Måndagen inleddes lyckosamt, då sol och skugga spelade på ett alldeles särkilt vis. Detta lockade ut mig och med kameran i hand tog jag - förmodligen - några av de allra mest fantastiska bilder som någonsin tagits. Av mig, bör kanske tilläggas. Hursomhelst, det var ren och skär magi, där jag genom linsen såg hur den, för våren, nya planteringen nere vid planket vuxit till sig. Nu dansade ljust rosa och vita toner med grönt och mörkaste vinrött. Den vita bolltisteln gav ett silvrigt inslag. Här behövs något mer, funderade jag, medan jag kopplade ihop tekniken och tryckte på knappar som gör så att bilder sparas här medan de raderas där.

Det var här jag var igår morse och fångade ett underbart ljus-, färg- och linjespel.

Felmeddelande! Något gick snett och strax stod jag inför det faktum att sisådär på ett ungefär nittioåtta procent av de fantastiska bilderna hade försvunnit. För alltid tvingades jag konstatera, då jag efter idogt letande och diverse livräddningsförsök gav upp. Gav upp - uppgiven, en känsla av just det. Att inleda en måndag med tur, som utan förvarning följs av otur, kan få den mest stabila person att vackla. Vad göra? Jag gjorde det som måste göras, det vill säga cyklade till havet, där ett svalkande dopp lugnade, taxens vilda lekar förnöjde medan morgontidningen gav mig distans och proportion: Det finns värre saker! 

Jag minns att jag fotograferade stjärnflockan och alunroten...
...om och om igen. 
Jag tog en hel del bilder på detaljer. Kanske några på ormroten...
...blev med olika vinklar och i olika ljus.
Kanske vände jag blicken mot den närliggande månskensnepetan - Nepeta goviana 'Zaskar Dragon' - som är osedvanligt vacker i år.

Dagen fortsatte i ett lugnt tempo. Jag besökte grannar som generöst gav mig några skott av deras kiwiplantor. En han- och en honplanta behövs tydligen, jag fick av båda. Gjorde flera sticklingar som jag sedan satte i en pallkrage bland persilja och annat. Jag brukar ha tur vad gäller sticklingar, är något av en talang. Faktiskt. Jag har lärt mig av en dansk trädgårdsmästare att sätta dem längs krukans (eller i det här fallet pallkragens) kant, dvs inte mitt i. Hur ofta jag lyckas? Låt säga nittiofyra procent av gångerna, vilket jag tycker är ett bra utfall. Sticklingar av rosor, vildvin, lavendel, fikon med flera. Ja, och nu alltså kiwi, som jag inte provat förr. Inne hos grannarna såg jag en - i dubbel bemärkelse - god idé: Trädgårdsbjörnbär som klädde en husvägg. Vintergröna blad, inga taggar och goda bär. 



Hemma igen. Jag klippte, rensade och vattnade. Eftermiddag blev kväll. Platsen för morgonens fantastiska ljusspel - och än mer fantastiska fotograferande - låg helt i skugga. Inget speciellt, konstaterade jag nyktert, medan jag gick in i köket och hällde upp ett glas vitt. Slog på datorn och såg att det kommit en del kommentarer på mitt förra inlägg. Trevligt! Det är alltid en härlig känsla det där, att se vad du och du och du skrivit. Gåvor! Det kan vara kort, det kan vara långt. Alltid lika värdefullt. Just i denna stund är det en av kommentarerna som får mig att resa mig upp och gå ut. För att möta...

VE OCH FASA!

I en kommentar från en god vän - ja, vi har ju inte träffats i den så kallade verkligheten (än), men det känns som vi känner varandra - så skriver Carina, 4 Seasons by Carna, och undrar över bäcktistelns blad. Carinas undran väckte min och fick mig - som sagt - att gå ut för att säkerställa att det jag trodde mig veta stämde med det som skulle visa sig. Dock, det som visade sig var sönderätna plantor, totalt massakerade, en förfärlig syn som inte setts av mig tidigare, då dessa dolde sig bland annat som nu tog plats. När det gäller datorer, kameror och bildprogram är jag ingen hejare på räddningsaktioner., men detta läge kändes ändå något mer hanterbart. Gräva upp, plantera om i stora krukor med bra jord, vattna. Ha koll. Hoppas. Pyssla om. Hoppas lite till.


Vilken otur att någon/några attackerar bäcktisteln, men samtidigt vilken tur att du Carina ställde frågan och att jag gick ut för att kolla. Bladens form? Jodå, något enstaka visade det du trodde. Avlånga, smala.

Trädgården är harmoni, lugn och ro, småpyssel med ditt och datt. Men trädgården är också dramatik, känslor som svajar mellan lycka och olycka. Nu är det tisdag och morgon. Jag ger mig ut med kameran för att se om platsen som lockade mig då, ter sig lika lockande nu. Kameran får följa med. Några snabba klick senare tänker jag att de där minnesbilderna från igår inte motsvaras av bilderna jag tog idag, men hursomhelst berättar de något om en måndag.






söndag 20 juli 2014

Underbara sommar!

Underbara sommar! Fantastiska dagar - ja, dygn... från morgon till kväll till natt till... - bjuds vi på. Ljuset väcker oss, fågelkvittret likaså. En lite yrvaken sol söker sig in i trädgården, där det mesta fortfarande ligger i skugga. Morgonkaffe. Bläddrar bland bilder och noterar att trädgården nu andas en annan ton än nyss. Den är lite tyngre, fylligare. Tröttare? Ja, på sina håll tröttare. En del gäspar, sover rentav. Medan annat vaknar till liv.

Det är sanguisorbornas tid. Alla blommar inte än, men på bilden nedan syns hur den vanliga blodtoppen - Sanguisorba officinalis - börjat dansa med den rosa - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna'.

Jag backar med kameran, nu syns morgonsolen som når - det fortfarande nakna - planket. Ett plank som väntar på att de planterade växterna vid dess fötter ska börja sträcka sig uppåt, klättra och klä.

Längst ner till höger på förra bilden anas gamandern - Teucrium chamaedrys. Den är en trevlig bekantskap, tålig, vintergrön och insektslockande.

Nu solar sig allt fler. Gångarna mellan de olika planteringarna syns inte, det hela kan liknas vid ett hav, ett "hela-havet-stormar"-hav. Om du har anlag för sjösjuka, så bör du kanske blunda nu...

...för förutom att det är mycket av olikheter, variationer och flerfald, så dansar såväl solens strålar som växterna i den svalkande vinden. Liv och rörelse. Fridans? Absolut fridans.

Strax fångar också den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' - solens strålar. Den kallas också himmelsspira, vilket vackert namn!

Den är en av flera som lockar insekter. Är det inte ovanligt många humlor, bin med flera i år?

Här nås stäppsalviorna av ljuset. Lavendelrundeln...

...vars blommor börjar anta tröttare toner. I bakgrunden...

...kaprifolen, som också sprider väldoft.

I häcken ringlar sig också denna lilla klematis, som jag fått som gåva. Vet inte exakt namn, men den är förmodligen en Clematis viticella. Vad tror du?

Kaprifolen klättrar upp i trädet som nu dignar av frukt.

Nu övergår den tidiga morgonen till en något senare variant av densamma. Fortfarande fågelkvitter, men kanske lite lugnare så här strax före tio. Solen når större delen av trädgården nu, men här finns också plats för inbjudande skugga. Platser att njuta ännu en kopp, läsa morgontidningen i lugn och ro, kanske vifta på en tå då och då. Underbara sommar!






tisdag 15 juli 2014

Bagateller ges plats

Här några nedslag i datorns album,  några bilder från den senaste tiden som blivit över medan andra valts till inlägg eller hamnat i papperskorgen. Några bagateller som nu ges plats. 

Anomali
Ibland beter sig växterna inte enligt plan, de följer inte de givna instruktionerna utan tar egna initiativ och visar prov på nya möjligheter. Så gjorde rosen Winchester Cathedral, som är en helt vit ros vanligtvis, men som nu visade något annat.


Här en bild hur den "ska" se ut.

Hjärta
Kikade mig omkring Såg plötsligt. Kanske är det ett blomblad från rosen ovan som landat i det lilla fågelbadet, kanske från en annan ros. Hursomhelst, ett hjärta flyter bland rost och sten.

Smått
Strax intill fågelbadet, bland småsingeln växer trampnarv - Sagina subuluta.

Dess blommor är nog de minsta här i trädgården. 

Problemlösning
Kanske inte ett jättestort problem om man tänker på vilka problem som faktiskt finns. Nej, verkligen bara en bagatell, men ändå. Ljuslyktor utan lock/tak samlar lätt vatten och annat vid regn och rusk. Gamla konservburkar i glas har lock som enkelt tas av och på. 

Namnlapp
Denna pelargon är ny för i år, den heter...

... P. iocastum, något jag vet då den - av någon i pelargonsällskapet - prydigt skrivna namnlappen är kvar. Att veta namnet på trädgårdens invånare kan verka onödigt för en del, men för mig - och andra - skapar vissheten ett betydelsefullt mervärde.

Kalas
Dessa glupska typer har kalas på trädgårdsstormhattens knoppar. Förmodligen mjölkar de löss, men jag vet inte säkert. Borde jag veta något som jag inte vet?

Nåväl, trädgårdsstormhatten - Aconitum x cammarum - verkar inte ha tagit någon skada, utan lyser vackert blå. 

Den är underbar den där stormhatten, väl värd ett eget inlägg då den nu klär platsen med flera plantor och stänglar som lyser i solen. Ja, för idag lyser solen efter några dygn med grå- och regnväder. Det kommer förmodligen att hända rätt mycket därute nu då växterna druckit sig mätta och solen ger dem ny kraft. Det blir ännu en runda med kameran, där nya skeenden blir till bilder. Bilder som direkt pockar på att användas, visas och berättas om. Ja, och så en del som läggs på hög, bagateller i väntan på att någon (hm, jag) tar tag i dem och låter dem få ta plats. Som här.








Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...