Sidor

onsdag 10 december 2014

Gråvädersbord

Jag sitter på tåget och åker genom det skånska landskapet. Det är slående hur skogar, ängar och sjöar kan kläs i gråvädersdräkt och ändå njutas. Det är annorlunda i stan, där bekämpar vi det grå med tindrande ljus och annat. Här, i naturen, blir alla dessa grå-, brun- och gröntoner till något väldigt vackert. Kan tänka mig att det doftar därute... Nyss såg jag en liten katt i en hage. Tåget kör fort och vi kommer nog att vara framme i tid idag.

Innan jag gav mig iväg gick jag en runda med kameran i trädgården. Jag hann precis ladda bilderna i datorn innan jag sprang till bussen. Tåget stannar, flera går av, men minst lika många går på. Nu kom en så kallad kändis in i kupén. Jag vet vem det är, förmodligen du också. Jag låtsas inte känna igen honom. Troligtvis genomskådas jag, då jag säkert antar ett ansträngt minspel i min iver att vara... naturlig. Jag fnissar inombords.

Tåget tuffar på och jag kikar på bilderna hemifrån. Några visar bordet och jag funderar på hur jag ska försöka få till något vackert av det som bara står där och väntar på en kärleksfull blick och en ömsint hand. Jag skulle kunna låta mig inspireras av de toner som bjuds utanför fönstret, bejaka den skånska vintern och försöka skapa ett gråvädersbord.

Det gröna kan hämtas i buxbom och mossa. Även murgröna bidrar och dess slingrande växtsätt kan mjuka upp gränser och binda samman delar till helhet.

Murgrönans bladverk upplevs ofta i stor mängd, kanske som täta mattor eller väggar. Att nu upptäcka skönheten i detaljer, i något litet, sådana möjligheter hör denna årstiden till och förstärks då bordet lyfter upp och låter oss komma nära. Ser du hjärtat? Jag ser det upp och ner, nära bladets spets. Åh, det är ju flera hjärtan! Ovanför, kan man ana formen av en trollslända, där vingarna utgår från bladets fäste medan dess kropp tecknas av bladets mittlinje.

En suddig bild, men en mörkare grönska. Grenarnas rödbruna nyanser kan språka väl med rosten.

En kotte ligger där. Den har också färger och former att gå på upptäcksfärd i. Små universum, som rymmer storhet.

Ljuset är egentligen för stort för lyktan, men fann inget mindre då jag sökte ett batteridrivet för utomhusbruk. Kanske byta ljuskälla, kanske byta lykta. Hursomhelst vill jag att det ska vara ett mjukt och lite försiktigt ljus. Som en viskning i mörkret.

Zinkfatet skulle kunna rymma mossa. Fåglarna kommer förmodligen att rumstrera runt i den gröna mattan... 

Rost, rost, rost. När vatten möter rost blir färgen intensiv och levande.

Äppelträdets grenar är kala, ingen grönska sånär på...

...den slingrande honungsrosens blad. Nu framträder sådant som annars döljs.


Tåget ankommer till Staden! Jag ser att min kollega står där på stationen och väntar... Mina gråvädersbordsfunderingar får fortsätta en annan gång.

Tiden går.
Klockan tickar.
Det blir en ny dag.

En annan gång blev en annan dag, nu en morgon på hemmaplan. Jodå, gårdagen blev en bra dag och även hemresan några timmar senare lyckades enligt tidtabell. Jag är glad att igår var igår och inte är idag, då stormvindar och regn härjar utanför. När ovädret är över ska jag ta mig en promenad och plocka ditt och datt, en och annan kotte, några kvistar, ja sådant som kan pryda mitt grävädersbord i vardande.

Trädgården kan också bidra... Kanske ska jag gräva upp en planta med ormskägg - Ophiopogon planiscapus 'Niger'. Hur är det, håller den sig vintergrön, hm, svart? 

En annan möjlighet vore den japanska starren - Carex morrowi - där jag har flera tuvor nere vid dammen. 

För att förstärka rost- och kopparnyanserna, skulle jag kunna använda några plantor kopparstarr - Carex buchananii - som nu står i pallkrage för att övervintra.

Ovädret fortsätter. Tilltar? Kanske. Mina tankar och planer får vänta, vila kvar som fantasier om ett gråvädersbord som sjunger skånsk vinter, där melodierna går i naturens toner. Snö kan tillkomma, för att strax smälta och sedan komma åter. Sannolikt blir det vintervita kortvarit, små infall liksom, i en väderlek som är grå... och vacker!







fredag 28 november 2014

I väntan på... advent

Häromdagen plockade jag en bukett. Igår tog jag in pelargonerna. Idag väntar jag på posten. Jag har fyndat två halmstjärnor på en auktionssajt, så här ser de ut:


Bilderna har jag lånat från Svensk hemslöjd. Ja, så nu väntar jag. Advent handlar om ankomst och väntan. Väntan på någons födelse, närmare bestämt. Nåväl, nu väntar jag alltså och hoppas att paketet kommer idag, så stjärnorna kan lysa på söndag, den första advent. Men kanske kommer paketet inte förrän på måndag eller kanske tisdag. Det kan bli onsdag... Så kan det bli. Vänta, vänta.

Det är en mörk tid, ljusen behövs. Jag läser mig till att seden med adventsstjärnor är rätt ny, den första stjärnan hängdes upp i Tyskland under 1880-talet. Sedan tog det hela femtio år innan vi i Sverige nappade på idén. Jag blir nyfiken och undrar hur de första stjärnorna såg ut. Min promenad på nätet fortsätter och jag hamnar på Nordiska museet, där jag lånar denna bild.

Jag citerar: "Överst från vänster: Herrnhutisk adventsstjärna med plats för lampa från 1943 och en adventsstjärna med lös armatur från 1971 av vitt papper och guldfolie. De övriga speglar stilspråket från 1980-talet."

På museets sida berättas mycket om adventsstjärnans historia, bland annat att det var Erling Persson, som grundade H&M, som 1941 startade massproduktion av adventsstjärnor. Hela 200.000 stjärnor tillverkades och såldes för 2,50 kr styck. 

Att jag på min vandring stöter på en blogg som helt och fullt ägnas åt adventsstjärnor är både förvånande och ändå inte. Bloggen heter Strålande adventsstjärna och berättar följande om stjärnorna av halm: "Den orange pappersstjärnan, lite försmädligt döpt till "proletärstjärnan", var inte så rumsren. Den var alldeles för banal. När även andra än proletärer ville ha en vacker stjärna i fönstret började man ta upp gamla svenska hantverkstraditioner och tillverka stjärnor i halm, spån och näver. Hemslöjdens stämningsfulla stjärnor passade bra ihop med malmstenmöblerna, ett sammanhang där en pappstjärna verkade ogedigen."

Oj! Nu är jag alltså avslöjad som varande en småborgerlig, rentav högborgerlig, person. Nu vet jag, nu vet också ni. När stjärnorna väl hängs upp kommer hela grannskapet att veta. Hm. Strunt samma, jag ser fram emot att njuta dessa stjärnor av halm. Fast kanske ska jag komplettera med några "proletärstjärnor", så att min sammansatta person kommer till utryck. Dock, det skulle kunna skapa förvirring och undran, rentav oro, hos intet ont anandes förbipasserande, som då inte tryggt kan veta vad och vem som döljer sig bakom dessa fönster.

Snart kommer väldigt många fönster vara smyckade till advent. Likt och olikt. En del väljer si, andra så. På kvällspromenaden kan vi se hur olika material, former och färger lyser i mörkret och signalerar vilka vi är. Eller vill vara.


För fler inlägg, se länk.




tisdag 25 november 2014

Doft av luktärt och lavendel

Snart firas första advent, det känns onekligen märkligt med den lilla buketten på matbordet. Luktärter, lavendel och gurkört plockades i trädgården idag, en dag som bjöd på sol- och mildväder. Känslan av att vara i slutet av november är inte helt lätt att fånga, även om mörkret påminner mig. Doften av clementiner och hyacinter, jovisst finns här flera tecken på att vi är här och nu. Men om jag stänger annat ute, böjer mig fram och låter näsan andas in luktärternas söta parfym och lavendelns säregna doft, kan jag en stund förnimma att jag gör en tidsresa. Kanske färdas jag bakåt i tiden, eller är det framtiden jag besöker.

Jag öppnar ögonen och återvänder till nuet. Lådan med adventsljusstakar och annat står i hallen och väntar på sin tur... 





torsdag 20 november 2014

Trädgårdslycka, det bästa med november rentav

Ibland rusar tiden fram för fort. Eller är det jag som går för sakta? Hursomhelst, mellan det förra inlägget och detta hann det bli fredag. Temat som slank förbi var trädgårdslycka... Nej, det vill jag inte missa. Men samtidigt bjuder denna fredag också något som är svårt att motstå, det ska handla om november, det bästa till och med. Så idag händer det! Allt kommer samman när lust och längtan lockar mig ut i trädgården. En speciell stund, en alldeles vanlig gråvädersdag, då höst gläntar på dörren mot vinter. Trädgårdslycka, det bästa med november rentav.

Jag gräver. Det går lätt, marken är fuktig och mjuk, den protesterar inte. Grus trillar av, medan lera fastnar, det blir tydligt då jag betraktar mig själv. Lukten av jord, vissnande löv och fallfrukt. Det är en speciell doft. Jag andas in ett landskap som gäspar, ja, dör på sina håll, men som också skapar och samlar energi. För att födas på nytt. Avslut och början. Samtidigt. Så är det med det mesta i trädgården, men alla verkar inte vilja vila än. Slingerkrassen - Tropaeolum majus 'Milkmaid' - bjuder idag dessa blommor.

Några tulpanlökar ligger i tvättstugan och jag hör hur de missnöjt muttrar över den där uteblivna höstplanteringen. Men vänta! Än har trädgården inte gått in i vintervila, än känns det som höst, eller hur? En stund senare har de grävts ner. "Äntligen!" "Det var sannerligen på tiden!" "Du, förra året fick en del vänta tills januari!" "Jag tror faktiskt det hann bli februari..." "Sicken tur att hon äntligen fick tummarna loss!" Snart tystnar rösterna, då lökarna faller till ro under jord och lövtäcke. En vila inför vad som komma skall. Nöjda? De är nog nöjda. Så även jag.

Jag tömmer krukor, som jag vill skydda från frosten, och låter flera av plantorna hamna i pallkragarna. Huller om buller samsas de inflyttade med gurkört, persilja och annat. Nej, fredlig samexistens verkar inte vara något problem. Det finns plats för dem alla.

En del hamnar på mina nya hyllor, som nu står i väntrummet bakom häcken och framför planket. Hit flyttas perenner i plastkrukor och lökar under lager av löv. Alla väntar på bättre tider, men behöver också den stund som är nu. Vila och kraftsamling.

En stund av lycka därute i trädgården. Att se, dofta och känna. Mer väntar på ett handtag, än har inte pelargonerna flyttat in för vintervila. Till helgen? Hoppas!

Men innan jag kliver in för att byta en verklighet mot en annan, dröjer jag mig kvar, sticker handen i fickan och upptäcker clementinen som jag stoppade ner för några timmar sedan. Den är lättskalad och klyftorna bara glider itu av sig själv. Frukt, saft, sött. En god clementin är... en väldigt god clementin.

Doften och smaken av citrus får mig att tänka - ja, längta - efter sådant som skulle kunna njutas nu. Varm choklad! Det hade varit så gott en sådan här dag, då jag är lite småfrusen i det som snarare är fukt än riktig kyla. Stunden utomhus är inte densamma som under högsommaren, det är annorlunda nu. Men känslan... jovisst är den där att finna, om jag söker.

Trädgårdslycka. I november. Mm. Till helgen, till helgen.. Jag ska inhandla mörk choklad av det alldeles vanliga märket, inga konstigheter alls. Smälta chokladen i den varma mjölken och ta med en mugg ut. Slå mig ner i stolen, där filten ligger. Omslutas. Andas in. Lycka. En stund. I november.


För fler inlägg, se länk!








torsdag 6 november 2014

Mellan morgonens mörker och kvällens likaså

Vi har promenerat in i november, men det verkar knappast så i det mildväder som råder här i Malmö. Att vi är där vi nu är försäkrar dock butikerna, som försöker locka oss med tomtar, hjärtan och stjärnor. Och ljus. Så mycket ljus! Här finns allt från det enkla till det mer avancerade, sådant som kanske blinkar eller getts form och färg av isbjörnar, tomtar, renar, grodor... Va? Jo, och mer därtill, ser jag då jag besöker ett av de varuhus, som får mig att känna att just här och nu kan jag skynda fynda sådant som jag kanske inte ens anade att jag ville ha, än mindre visste att jag behövde. Nej, ingen isbörn får följa med mig hem, inte ens den hjort som mätte imponerande åttiotre centimeter i höjd och lyste med hela hundra LED-lampor. Men, den lilla pingvinen är onekligen rätt charmig...

Bild lånad från, se länk.

För ett ögonblick vacklar jag, vill liksom rädda den lilla krabaten. Den ser lite missmodig ut, där den står. Nej, det är nog inte så roligt att vara en pingvin i ett varuhus, tänker jag då jag går mot kassan. Stackarn hamnar förmodligen i en skånsk trädgård, där snön, om den överhuvudtaget kommer, töar innan den ens nått marken, funderar jag då jag lämnar butiken med ett paket värmeljus. Jag försöker intala mig att den, eller det, faktiskt bara är ett ting och således ett ingen-ting. Fast kanske just denna pingvin är annorlunda, ett någonting, en någon... 

Väl hemma tänds lampor och ljus. Fler tillkommer då vi når advent, som följs av jul och så vidare. Det är inte så dumt med alla dessa ljus, som brinner med hjälp av elkontakter, batterier och... tändstickor. Men allra mest betyder ändå det ljus som himlen bjuder under dagen. Ofta något försiktigt, som infinner mellan morgonens mörker och kvällens likaså. Längtan efter ljus kan få oss att minnas bakåt och blicka framåt, men kanske också försöka fånga stunden som bjuds nu. Att det får räcka så. Nu. Några värmeljus och lite annat smått hjälper till. Men jag behöver nog inte några lysande grodor, hjortar eller tomtar. Inte ens en och annan pingvin. Kan jag bara fånga den där stunden då och då, ska det nog fixa sig. Tror och hoppas jag.


Fler inlägg, se länk.




lördag 1 november 2014

Det som var, det väntar.

April blir till maj. Blommig fredag bjuder oss att blicka bakåt, en tillbakablick som också leder framåt. Det som var, det väntar. På ett ungefär sisådär, för lite annorlunda kan det bli. Men ändå likt, tror och hoppas jag. För sex månader sedan, om sex månader. Några bilder:

Jag klipper lavendelrundeln, nu väntar klot och små häckar av buxbom att bli ansade.

Planket är byggt, nu ska det gråna och kläs med grönska.

Dammens yta täcks av fruktträdens blomblad. Kungsängsliljorna blommar.

Jag sätter pinnar för att skydda doftpionen, som lätt knäcks av glada katter och hundars framfart.

Vattenspridaren slås på.

 Vårblomning i skir grönska.

Korgstolarna ser inbjudande ut.

Fågelsång.

Blommande fruktträd, det är nog det allra vackraste ändå...

...i en tid som var då, som blivit till ett sedan. Om en stund... ett nu.


För fler inlägg, se länk.



söndag 26 oktober 2014

En givmild dag

Sommartid har blivit vintertid och den timme vi gav bort i våras får vi nu åter. En hel timme, som jag glömt bort och inte saknat, kommer nu tillbaka som gåva. Lite som att hitta en bortglömd peng i en gammal jackficka eller varför inte en tappad kola mellan soffans kuddar. Bara sisådär helt plötsligt. Jag borde ge, låna och slarva bort lite mer, glömma bort lite mer. För då ges möjlighet att åter finna. Återfinna.

Det har varit en tid av gråväder, regn- och ruskväder. Trädgården har inte lockat. Nu skiner solen med ett ljus, som lyfter fram och gör det möjligt att ändå njuta det som tidigare bara varit, om inte fult, så inte vackert. Vinden bjuder stillhet. Det är en givmild dag.

En givmild dag, som sagt. En hoppfull dag. Jag sticker ner handen mellan soffans kuddar...







torsdag 23 oktober 2014

Sommarens vackraste

Ännu en... Oj, vad tiden går fort ibland. Blommig fredag bjuder upp att söka Sommarens vackraste. En omöjlig uppgift, för mig, om jag ska vara sparsmakad och välja en endaste. Då skulle jag tvingas att välja bort väldigt många. Men om jag inte begränsar mitt val, så kan det omfattas av nästan alla. Det är inte lösningen. Men jag skulle kunna välja något som samlar några, något som rymmer flera. Jag väljer:

Mötet, sommarens vackraste dans

I mötet, i dansen, växterna emellan. På bordet ligger en text med titeln "Att se oss dansa är att höra våra hjärtan sjunga". Jag läser vidare att titeln är en fri översättning av ett indiskt talesätt. Dansa, hjärtan att sjunga. Människor i samspel. Växter likaså. 

Ibland är dansen dramatisk, kontraster och färgrikedom. Denna typ av dans förekommer inte så ofta i min trädgård. Än, jag tillägger ett än. För jag tror att jag kan komma att utvecklas, då jag inspireras av era fantastiska bilder som visar växter som dansar tango. Ibland är dansen mer lågmäld, dur- och molltoner harmonierar med varandra. En och annan dissonans, eller kanske dissodans, kan dyka upp spontant, kanske en gul ringblomma bland allt det finstämda i blå-rosa-vinröda-toner. Jag rycker till, jag vaknar. Men mest handlar det hos mig om att kontraster och spänning uppstår i dansen mellan det ljusa och mörka, det lätta, skira och det tyngre, ja, och det söta och det som kanske är mer... salt.

Det finns flera dansbanor här i trädgården, så jag behöver begränsa mig. Jag väljer således en enda, den som ligger under päronträdet, framför planket och ligusterhäcken, bakom en lägre buxbomshäck och gångar av småsingel som ringlar runt. Det är ingen stor plats. Det är en plats att gå förbi, på väg till och från den runda gräsmattan. Det är en plats som fångar ljus, men bara ibland. Då den ligger i mörker och ljuset faller på annat blir denna plats osynlig. För den som inte vet.

Bilden, tagen under försommaren, visar att tulpanerna börjar bli trötta, där de står bland aklejor, allium, brunnäva - Geranium phaeum - och anagramsbräcka - Tellima grandiflora.

Anagramsbräckan dansar med alla.

Det är en rätt vild plantering, kanske lite ängslik, men förhoppningsvis inte ängslig.

De stora alliumen börjar slå ut. Nej, jag har inget namn, de är loppisfyndade.

Nytt inslag för i år är bäcktisteln - Cirsium rivulare 'Atropurpureum', som är lite kaxig i både uttryck och färg.

Den språkar väl med Charles de Mills på andra sidan gången. Nedanför rosen blommar den lilla flocknävan Geranium cantabrigense 'St.Ola'.

På bilden ovan anas den mörka stjärnflockan, som det finns flera av här. Jag är osäker på exakta sortnamn, så låter bli att gissa.

Ett litet fågelbad står på en pelare, som döljs av grönskan.

Jag ställer mig med ryggen mot planket...

Senare på säsongen, samma vinkel. Solen gassar. Lavendelrundeln börjar blomma, så även jättedaggkåporna Alchemilla mollis. I förgrunden syns den bruna tulkörten - Vincetoxicum rossicum.

Här brukar den svarta nysroten - Veratrum nigrum - tillföra tyngd, men i år blev plantorna nedtrampade vid byggandet av planket. Förhoppningsvis har de återhämtat sig till nästa säsong.

Apropå nästa säsong, några plantor av ljus brunnäva Geranium phaeum var. lividum 'Majus' - är nyplanterade. Jag ser fram emot att se dem blomma här.

Om jag lyfter blicken ser jag hur honungsrosen Rosa Helenae hybrida - klättrar i päronträdet. Även kermesbäret - Phytolacca americana - är med och dansar.

Senare under säsongen, lavendeln börjar bli trött och blommorna på jättedaggkåporna är avklippta. Nu är det framförallt stjärnflockor, bland annat den ljusa - Astrantia major - och olika kärleksörter som fångar blicken.

 Färgerna är tyngre, det är ett kraftfullare uttryck nu än tidigare.

 Men en omblommande ängsnäva Geranium pratense - lättar upp.

 Höst.

Sommarens vackraste? Hm, nja, jag vet inte. Många olika växter på en liten plats, så ska man väl inte göra? Olikheter som står tätt, tätt, tätt. Egentligen har inte den lilla trädgården plats för så många olika växter, men detta mitt "compact gardening" gör det möjligt. Ja, och att se alla dessa växter och hur de dansar tillsammans gör mig glad. Får mitt hjärta att sjunga rentav. Vackert så.


Fler vackra inlägg, se länk!





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...