Sidor

torsdag 23 oktober 2014

Sommarens vackraste

Ännu en... Oj, vad tiden går fort ibland. Blommig fredag bjuder upp att söka Sommarens vackraste. En omöjlig uppgift, för mig, om jag ska vara sparsmakad och välja en endaste. Då skulle jag tvingas att välja bort väldigt många. Men om jag inte begränsar mitt val, så kan det omfattas av nästan alla. Det är inte lösningen. Men jag skulle kunna välja något som samlar några, något som rymmer flera. Jag väljer:

Mötet, sommarens vackraste dans

I mötet, i dansen, växterna emellan. På bordet ligger en text med titeln "Att se oss dansa är att höra våra hjärtan sjunga". Jag läser vidare att titeln är en fri översättning av ett indiskt talesätt. Dansa, hjärtan att sjunga. Människor i samspel. Växter likaså. 

Ibland är dansen dramatisk, kontraster och färgrikedom. Denna typ av dans förekommer inte så ofta i min trädgård. Än, jag tillägger ett än. För jag tror att jag kan komma att utvecklas, då jag inspireras av era fantastiska bilder som visar växter som dansar tango. Ibland är dansen mer lågmäld, dur- och molltoner harmonierar med varandra. En och annan dissonans, eller kanske dissodans, kan dyka upp spontant, kanske en gul ringblomma bland allt det finstämda i blå-rosa-vinröda-toner. Jag rycker till, jag vaknar. Men mest handlar det hos mig om att kontraster och spänning uppstår i dansen mellan det ljusa och mörka, det lätta, skira och det tyngre, ja, och det söta och det som kanske är mer... salt.

Det finns flera dansbanor här i trädgården, så jag behöver begränsa mig. Jag väljer således en enda, den som ligger under päronträdet, framför planket och ligusterhäcken, bakom en lägre buxbomshäck och gångar av småsingel som ringlar runt. Det är ingen stor plats. Det är en plats att gå förbi, på väg till och från den runda gräsmattan. Det är en plats som fångar ljus, men bara ibland. Då den ligger i mörker och ljuset faller på annat blir denna plats osynlig. För den som inte vet.

Bilden, tagen under försommaren, visar att tulpanerna börjar bli trötta, där de står bland aklejor, allium, brunnäva - Geranium phaeum - och anagramsbräcka - Tellima grandiflora.

Anagramsbräckan dansar med alla.

Det är en rätt vild plantering, kanske lite ängslik, men förhoppningsvis inte ängslig.

De stora alliumen börjar slå ut. Nej, jag har inget namn, de är loppisfyndade.

Nytt inslag för i år är bäcktisteln - Cirsium rivulare 'Atropurpureum', som är lite kaxig i både uttryck och färg.

Den språkar väl med Charles de Mills på andra sidan gången. Nedanför rosen blommar den lilla flocknävan Geranium cantabrigense 'St.Ola'.

På bilden ovan anas den mörka stjärnflockan, som det finns flera av här. Jag är osäker på exakta sortnamn, så låter bli att gissa.

Ett litet fågelbad står på en pelare, som döljs av grönskan.

Jag ställer mig med ryggen mot planket...

Senare på säsongen, samma vinkel. Solen gassar. Lavendelrundeln börjar blomma, så även jättedaggkåporna Alchemilla mollis. I förgrunden syns den bruna tulkörten - Vincetoxicum rossicum.

Här brukar den svarta nysroten - Veratrum nigrum - tillföra tyngd, men i år blev plantorna nedtrampade vid byggandet av planket. Förhoppningsvis har de återhämtat sig till nästa säsong.

Apropå nästa säsong, några plantor av ljus brunnäva Geranium phaeum var. lividum 'Majus' - är nyplanterade. Jag ser fram emot att se dem blomma här.

Om jag lyfter blicken ser jag hur honungsrosen Rosa Helenae hybrida - klättrar i päronträdet. Även kermesbäret - Phytolacca americana - är med och dansar.

Senare under säsongen, lavendeln börjar bli trött och blommorna på jättedaggkåporna är avklippta. Nu är det framförallt stjärnflockor, bland annat den ljusa - Astrantia major - och olika kärleksörter som fångar blicken.

 Färgerna är tyngre, det är ett kraftfullare uttryck nu än tidigare.

 Men en omblommande ängsnäva Geranium pratense - lättar upp.

 Höst.

Sommarens vackraste? Hm, nja, jag vet inte. Många olika växter på en liten plats, så ska man väl inte göra? Olikheter som står tätt, tätt, tätt. Egentligen har inte den lilla trädgården plats för så många olika växter, men detta mitt "compact gardening" gör det möjligt. Ja, och att se alla dessa växter och hur de dansar tillsammans gör mig glad. Får mitt hjärta att sjunga rentav. Vackert så.


Fler vackra inlägg, se länk!





onsdag 22 oktober 2014

Nöjd? Mm.

En av de första växterna jag planterade i trädgården var blodtoppen - Sanguisorba officinalis. Den är underbar, med sitt lite vilda uttryck. Dock, plantan har blivit alltför stor för platsen och tenderar att lägga sig ner över sina grannar.

Med spaden i hand begränsar jag och skapar utrymme för annat. Dessutom får den nu plats i det växtstöd som nyligen anskaffats. Flera växtstöd är fula, vem har bestämt den där hemska gröna färgen som många täcks av? (Jag har flera av dem i trädgården och jag försöker kisa, nästan blunda, för att slippa se dem ibland.) Ja, och del är alltför starka i sina uttryck, de liksom konkurrerar med växtligheten, tar över. Tycke och smak, ja, jag vet, vi är olika. Och lika ibland. Hursomhelst glad över detta - och ert =o) - stöd.

De två halvorna skruvas ihop till en cirkel som nu omger blodtoppen, som ser lite medtagen ut efter den hårdföra behandlingen.

När jag ändå gräver flyttar jag några malplacerade småplantor av malört - Artemisia absinthium - så att de får möta blodtoppen.

Jag gräver också upp några plantor rysk salvia - Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire'- som nu ges mer plats.

Medtagna och trötta lutar sig växterna mot varandra. Det kan vara svårt att tro att här ryms glädje och lekfullhet.

Men se en bild från den 8 september i år:

Nåväl, nu går trädgården i andra toner, silver möter guld och brons. 

Växternas toner språkar väl med det rostiga stödet. Nöjd? Mm. 

En härlig känsla infinner sig, där jag lerig och smutsig och betraktar det hela. Nyss grävt och omplanterat är sällan vackert, men på sikt... Stunden i trädgården avbryts strax av regn. Det är verkligen en regnig höst här i Skåne, men det blir onekligen lättare att gräva. Fler förändringar väntar på att bli gjorda. 






lördag 18 oktober 2014

En liten kämpe!

När vi nu talar om krigare, se Blommig fredag, så måste jag naturligtvis lyfta fram ännu en. Får man göra så? Jag vet inte, kanske korsar jag en gräns eller bara tänjer den litegrann. Nåväl, en liten krigare, eller snarare kämpe, är lille Viggo...

Bilder från igår eftermiddag: Nyss hemkommen från veterinärkliniken efter en operation då några tänder som satt fel togs bort samt en knuta strax utanför mungipan. Han är fortfarande i ett stadie mellan att vara sövd och att vara vaken. Som min syster sa: Han ger fredagsgroggen ett ansikte =oP

Han ligger där i sin korg, tratten är inte så rolig precis...

...men ett rosa bandage med röda hjärtan därtill går knappast att ogilla.

Idag mår Viggo mycket bättre. Blicken är klar och stadig igen. Nu handlar det om att ta det lugnt. Lite smärtstillande kan behövas. En del godis på det. En värmande brasa från kaminen. Och så tid, läketid.

Trädgårdskoppling? Hm, låt mig se: Viggo är trädgårdsmästaren här, han gräver, fixar och donar därute. Dessutom jagar han "inkräktare" såsom katter och fåglar, det blir ofta rivstarter som får gångarnas grus att flyga. Ännu en koppling skulle kunna vara alla de riksdaler, som nu vandrat från mig till veterinären, kunnat användas till växter, trädgårdsredskap eller annat. Ja, något roligare. Men inte till något viktigare... =o)






torsdag 16 oktober 2014

Höstens krigare

Det blir allt mörkare på kvällarna. Likaså då dagen tar sin början. Sommarens klockan åtta är inte samma klockslag nu, känns det som. Det är annorlunda och även om det tilltagande mörkret kan kännas tungt, finns det något omfamnande i det hela också. Som ett mjukt täcke att krypa in i. Kanske är det sytt av lappar, där varje tygbit rymmer härliga trädgårdsminnen, som leder oss vidare att tänka framåt. Men också ett täcke som bjuder oss vila, att liksom växterna gäspa och känna att det är rätt skönt att vi är precis här just nu.

Temat för denna fredag är Höstens krigare. Jag tänker direkt på nematoderna, som snart ska vattnas ut. Kriget fortsätter mot de som så glupskt äter det gröna. Men jag vill inte skriva om dem, inte ens tänka på dem, för de tillhör knappast trädgårdens roligheter, snarare oroligheter. Dessutom känns krigare lite väl handlingskraftigt i denna stund, då jag, nersjunken i soffan med en liten tax sovandes tätt intill, intagit viloläge. Jag väljer istället att lyfta fram Höstens fredsmäklare, de fredsbevarande styrkor som får oss att stå ut med, ja, till och med uppskatta, mörkret. För utan mörker, inget... ljus. 

På uthuset lyser lampan. 

På kökstrappan står en lykta med något som liknar ett ljus, men som är en batteridriven lampa. Den tänds och släcks per automatik. Förvisso förmedlar riktiga stearinljus mer känsla, men detta är gott nog. 

Här en annan lykta med ett likadant "ljus" som ovan. Det är för stort här, men det får vara tills jag finner ett mindre.

I mörkret spelar det inte så stor roll.

Om sommaren kan beskrivas som att utomhus lyser upp inomhus, kan denna tid beskrivas som tvärtom. Själva huset och dess fönster blir till en stor ljuslykta i mörkret, men är också en ljusbringare under en eftermiddag i gråväder, som här:

Den sena kvällens hundpromenad är som att vandra i ett galleri, alla dessa fönster blir till tavlor, som pockar på uppmärksamhet. Det är väldigt svårt att gå förbi och inte låta blicken fångas. Nu lyser det "bara" av vanliga lampor och kanske enstaka levande ljus, men snart har fönsterna smyckats till helg med ljusslingor, adventsljusstakar, stjärnor och hjärtan. Och så vidare. Vi pyntar och ljussätter såväl inom- som utomhus. Här en bild hämtad från den 15 december förra året, se inlägg. Mildväder. En ljusslinga har hamnat i lyktan. 

När säljs mest lampor? Jag frågade en som arbetar i den branschen och fick veta att jag trodde fel. När tror du att det säljs mest lampor? Fundera en stund, jag återkommer till svaret som gavs.

Kan det bli för mycket ljus? Kan det bli för mycket av "det goda"? Tycke och smak varierar. I trädgården väljer någon flera ljuskällor, som lyfter fram buskar, träd och annat i den mörka kvällen. Någon annan låter trädgården vara i mörker, kanske med enstaka ljus nära huset. Här tillhör jag den senare kategorin, det är något med att låta trädgården vila i mörker som tilltalar mig. Tror jag, för kanske hade jag upplevt det annorlunda om jag bott norrut, där mörkret varar längre under såväl dygn som säsong. Eller om jag bott på landet och varit omgiven av den mörka skogen. För helt mörkt blir det inte här, ljusen från andras trädgårdar vandrar in liksom från husens fönster och gatlyktornas sken. I en stad blir aldrig riktigt mörkt, det är kanske därför jag gärna vilar i det mörker som trädgården ändå bjuder. Jag vet inte.

Nåväl, att möta den allt mörkare hösten med ljus är väl inte att kriga direkt, men kanske kan vi ändå tala om ett slags försvar med insatser på hemvärnsnivå. Vintern kan behöva extra insatser av fredsbevarande styrkor, vilka "slåss" med vapen som jul- och nyår med allt som hör till. Sedan kommer... Just det! Sedan kommer en tid som oftast är en svår tid. Det som under helgerna var så vackert och ljusbringande känns väldigt fel och packas ner i kartongerna igen. Nu blir det mörkt, mörkt på riktigt. Det är under denna tid som det säljs mest lampor! En del av dem belyser frösådder... =o)


För fler inlägg, se länk!






söndag 12 oktober 2014

Ditt blir mitt

Jag börjar där jag slutade i förra inlägget, men nu med ett annat fokus. Grannhusets gula vägg tillsammans med trädets höstlöv fångar blicken. Gult är fult? Nä!

Här ligger hus och trädgårdar nära varandra, i förgrunden min pergola, där blåregnet börjar nå över kanten. Så följer en grannes uthustak för att sedan låta skymta en annan trädgård.

Längst ner i trädgården gränsar planket mot ännu en trädgård. Deras vildvin klättrar över planket upp i mitt äppleträd.

På ett annat håll, jodå, en annan granne. Det kanske ser ut som om planet flyger rakt in i trädet, men så är det inte. Det är förmodligen på väg till Kastrup. Eller på väg därifrån.

Längs det nybyggda planket har både grannarna och jag planterat växter som - så småningom - ska skapar en grön vägg. Grönskan här vandrar dit. Grönskan där vandrar hit.

Nära varandra, då blir ditt mitt och mitt ditt. Ibland inte samma tycke och smak, ibland påfrestande för öga och öra. Men bara ibland och kanske inte så ofta ändå. Just nu tackar jag för höstfärgringen som bjuds. 






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...