torsdag 25 augusti 2016

En mycket enkel lösning

Vi ses på andra sidan! Nej, det handlar inte om Döden och det eventuella Livet därefter. Det är min granne Åsa och jag som skiljs åt på trottoaren för att strax ses på det vi kallar den andra sidan, trädgårdssidan. Ett plank emellan, men det hindrar oss inte från att fortsätta samtalet... Nåväl, en dag satt vi och pratade i deras hammock, som nyss hade fått nytt tak. Istället för det sedvanliga tyget hade de lagt på ett träjalusi. Känslan var skön. Det var både något som stängde ute och skapade ett inne, men lät ljus och luft vandra däremellan. Där det tidigare tyget varit en absolut gräns, bildades nu en mer flytande övergång, liksom trädets gren- och bladverk kan ge. Vi delade upplevelsen och då frågade Åsa mig om jag ville ha biten som blivit över. Utan tanke och plan kring vad en sådan skulle kunna användas till, tackade jag ja. 

Så fortsatte solen att skina, dagarna - ja, dygnen - var sköna. Det blev nästan för varmt på den lilla platsen under tak, då strålarna riktigt gassade och stannade kvar länge. Nu hade jag ju... Lite för lång, men det var ju bara att knipsa av några stänger. Hammar och spik. Klart! En bild som visar den då rätt nyligen uppsatta jalusin.

Vänta! Har jag inte skrivit om detta? Visat bilder? Jodå, fram tills här och nu (hm, där och då) gjorde jag ett inlägg den 8 juni, se länk. Nu fortsättningen:

Så kom tveksamheten. Det obehandlade trät började krympa på grund av väder och vind, tyngden var inte tillräcklig för att räta ut "väggen". Från trädgården sett kändes det som de ljusa ribborna tog för mycket plats rent visuellt. Men funktionen var lysande (hm, skuggande), den ville jag ha kvar. Snickerierna i övrigt är gröna...

Att måla med linoljefärg tar tid. Att måla en jalusi med linoljefärg tar längre tid ändå. Men med vatten som läskade, kaffe som gav energi och sommarpratarna som (o)roade, blev det rätt sköna stunder där med penseln i hand.

En bild från igår. Det nymålades kulör skiljer sig något från det övriga, då färgen ännu inte slitits av väderlek.

Längs dess kant några krukor med pelargoner (som skulle behöva en mer kärleksfull vård, jag vet).

Jalusin vilar på spikar, vilket möjliggör enkel upp- och nedtagning, och hänger sedan fritt utan att nå marken. För att undvika alltför stora svängningar vid blåst har jag fäst en bit ståltråd vid pergolans stolpe.

Kikar jag ut mot pergolan ser jag detta. Blåregnet klär väggen, men denna gräns är inte heller helt stängd, utan kan låta blicken vandra, ana. 

En annan vinkel.

Mot uthusväggen en stund då skuggorna inte börjat leka på den vita ytan.

Olika bilder och intryck skapas.

Så kan jag bli sittandes där och kika på och igenom. Inget är rakt, såväl ribborna som dess mellanrum varierar. Ljuset vandrar. Det är både stilla och händelserikt.

Det som är på andra sidan kan anas, ja, ses. Men ändå bildar jalusin en åtskillnad mellan där och här, utan att varken stänga inne eller stänga ute helt. 

En mycket enkel lösning som kom vandrandes då tillfälligheten råkade möta behovet. En granne, en hammock, en stund. En bit över, ett ja tack utan tanke och plan. En solig dag... Ibland är livet inte så svårt.











måndag 22 augusti 2016

Den lilla platsen under tak

Så kom värmen! Längtan, hoppet, men vem hade anat? Vågat tro? Helgen blev magisk med temperaturer som åter igen gjorde utomhus till vardagsrum. Den lilla platsen under tak är en fortsättning på pergolan, vars blåregn skymtar på bilden. Tträjalusin låter ljuset strila och bli till ränder.

Bordet är fyndat på loppis för många år sedan. Nu målat i linoljefärg och plats för ditt och datt, tingen varierar utifrån årstid och behov. Ibland ett smycke, en prydnad i sig och det som bordet rymmer. Inte sällan en avställningsplats för sådant som är på väg, men inte kommit fram. Men också ett praktiskt serveringsbord vid middag och fest. Vilket bord!

Några ljusstakar köpta i Syrien för många många år sedan. Före kriget... Här samsas de med keramik från Skåne och krukor gjorda i Italien. Bland annat, bland andra.

Samlar frön. Ännu har inga namnlappar skrivits, frökapslar berättar om vem som är vem. Men glömskan lurar runt hörnet, jag får nog allt ta fram pennan snart.

En liten murgröna ger liv och skapar en skugga som... Ja, visst är det väl ett hjärta där på väggen? Vad mer? En fjäril strax ovanför, ser du den?

Fatet? Tanken är att så småningom fixa något ställ så att det (och dess "systrar", jag har två till som är något mindre) kan bli flexibla - men helst också stabila - brickbord.

När eftermiddagen blivit sen målas ränder på allt som ljus och skugga når.

 I den lilla flaskan står (dansar) vit hängpimpinell - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian'.

Något senare under eftermiddagen vandrar solen vidare, lyser lite annorlunda och tillvaron blir såhär. Uthusväggen är gammal, här finns inga raka linjer, släta ytor. Den flagnande kalkfärgen behöver borstats av innan ny målas på. 

Kvällen före, lördag. Ljud av samtal och skratt hörs i kvarteret, i trädgården är det annars stilla medan mörkret så sakta letar sig fram och tar över tillvaron. Det är ljummet, inte alls kallt. Sensommar. Vi dröjer oss kvar ute länge.

Nyfiken på jalusin? Ser nu att jag mest tagit bilder på dess lek med ljus och skugga, inte på jalusin i sig. Ett nästa inlägg får handla om den och hur utsikten är mot trädgården. Ja, "insikten" också...









lördag 20 augusti 2016

Sensommarbord (att ses kl 17 idag)

Igår: Jag flyttar runt växter och föremål, en del hamnar på bordet. Sedan länge - jag minns inte när - har sedum planterats i olika krukor, som här en rostig gjord av gamla bildelar. Nu har grönskan växt till sig och fyller, ja, svämmar över. Den annars så milda - och inte sällan frånvarande - solen väljer att stråla en stund, som blir till en hel dag. Sensommarkänsla på bästa vis. 

Tager vad man haver... Jag plockar från här och där. Inser efter ett tag att sensommarbordet får en känsla av höst. Flyttar hit några krukor med mer färstarkt innehåll. Plockar bort dem igen, då de dödar skiftningarna som det mer lågmälda bjuder. 

Mot planket några stänglar av ditt och datt. Bland annat en liten loppisfyndad planta violkungsljus, jag tror den heter Verbascum phoeniceum på latin. Jag vill ha koll på fröna, plocka dem för att flerfaldiga.

Så en del smått vissna och rätt trötta inslag blir det, men i det kan också vackert rymmas. Om man nu vill. 

Den lilla...

...grodan har "varit med" länge nu. Ett litet ting som är mer än så, då det minner om utflykt och härliga möten. Murgrönan ritar en linje, som får ett slut. Dess början döljs av någon annans skugga.

På den första bilden i inlägget ges skuggorna utrymme, får ta plats och därmed synas. Men strax ställer jag annat intill. Annat som lockar blicken att vandra vidare från ting till ting snarare än att titta på det (ingen)ting som skuggan bjuder. Det där med tomrum som kan fyllas av ögonblick, något att fundera kring.

Klipper några blommor från kärleksörterna som står ute i trädgården och låter dem stå och dricka vatten på/i ett fat.

Så många knoppar! Undrar vad som händer när fler slår ut...

De kommer ju knappast att få plats allihop, eller? Men viljan att blomma finns där, så de gör nog vad de vill och så får jag vara beredd med större fat eller vad som nu kan behövas. Som alltid... i deras tjänst ;o) .

I skrivandets stund disigt väder, ingen sol. Inte heller någon skugga. Jag kikar ut genom fönstret och ser bordet med bara ting och några växter därtill. Ingen lek, inga ögonblick. Rätt tråkigt, ärligt talat. Kollar väderprognosen och ser att solen (och skuggan) inte kommer att visa sig förrän kl 17 idag... 









lördag 13 augusti 2016

Hörde du något? Ska vi flytta in? Mm, det gör vi!

Ibland vill det sig liksom inte. Tillvaron sätter sig på tvären och låter mig kämpa en smula. Stundom överraska och utmana ens gränser, eller hur? Som häromveckan då jag med dörrar och fönster öppna - jodå, det var en dag med vackert och varmt väder - sitter i vardagsrummets soffa och försöker fokusera på det jobbdatorn förmedlar. I samma dator finns bilder som jag nyss tagit. Som denna.

Den orange vattenslangen kan anas, om du tittar noga. Det är en snubbelslang, en som ibland testar min (o)förmåga att tappa fotfästet utan att trilla. Ständigt närvarande, denna sommar ständigt använd. Rulla ihop och därmed inte fastna med fötterna? Här vinner latheten över visheten, jag snubblar vidare. Men var var jag nu? Just det, i vardagsrummet: Plötsligt så känner jag att Någon tittar på mig. Jag kikar upp och får ögonkontakt med... en råtta!!!

Det där med att tappa fotfästet görs inte alltid bokstavligen, ibland är det mentalt. Som om tillvaron rycker till och kanske gungar, böljar. Hostornas blad, kanske kan de liknas vid vågor och hav. Ibland är "bara" grönt väldigt skönt att vila i. Lugnande, eller hur? Stärkt återvänder jag till minnet och...

...ser hur råttan står i öppningen mellan vardagsrum och kök. Tiden stannar upp, ett ögonblick blir både mycket långt och kort. Märkligt. Jag måste ha skrikit till, det gjorde jag nog. Besökaren springer ut och försvinner bort. Ovissheten om varthän gör mig osäker. Kanske fortfarande nära inpå, kanske längre bort? Hur vet man?

På andra sidan trädets stam, den lilla stenlagda uteplatsen. Här skymtar gången som leder till pallkragarna och odlingen av ätbart. Jag lyckas sällan med denna syssla, det blir inte alls den där frodiga och generösa som jag ser fram emot då jag sår och planterar. Ja, så jag är inte direkt förvånad, men hade gärna blivit.

Häromkvällen träffade jag på hela tre spanjorer i/vid en av pallkragarna. Det kanske inte låter mycket, men för mig - som under de senaste fem åren totalt funnit under tio totalt - blev det ju en chock. Det där med vad som överraskar är ju relativt vanan och erfarenheten, eller hur? Nåväl, jag strör ut gift, kollar under krukor och annat efter ägg. Nu inleds en period av tidiga och sena kontrollrundor för att stävja vad som är på gång.  

Åter till vardagsrummet! En känsla av overklighet infinner sig: Vad hände? Jag omkonstruerar upplevelsen, försöker lura mig själv helt enkelt: Det där var en ovanligt stor mus! Dessutom en engångsföreteelse, som alls inte innebär självklar upprepning. Men innan jag kan vila i detta letar jag noga efter in- och utgångar som jag inte tidigare känner till. Jag finner inga. Men undran ligger kvar: Kanske finns det jag inte funnit?

Platsen är mjukt formad och en del av planteringen är något upphöjd. Hostorna dränker de olika små gräsen, som var tänkta att bli vackra komplement/kontraster. Nu blir det allt lite rörigt här och var, inte riktigt enligt plan. Jag sopar stenarna rena från stora mängder frön från grannskapets björkar. Plötsligt...

...går sopborsten sönder! Aha! Du trodde jag skulle stöta på en råtta, eller hur? Din förväntan avslöjad bara sisådär såhär! Borstens sönderfall var förvisso en överraskning, inget jag hade räknat med. Ja, och jag skulle gärna ha städat färdigt här, så en form av motgång och testande av gränser, kan tyckas. Men en lagom sådan, en anomali som är... normal, liksom. Så går någon dag, kanske flera ändå. Så plötsligt! Nu menar jag allvar, plötsligt...

...ser jag genom fönstret hur en råtta lugnt traskar omkring i trädgården. Det är mitt på dagen och nära huset. Jag knackar på rutan och då försvinner den in bland växterna. Nu har gränserna inte bara nåtts, de har överstigits med råge. Så fortsätter tillvaron med skadedjursfolk, råttfällor osv. Hela kvarteret är involverat, det visar sig att råttor syns till både här och där. Allt beror förmodligen på att det pågår en massa grävarbeten i området, berättar Proffsen och visar att detta är att förvänta. Enligt dem. Vi vet ju att de lever där, hm här. Vi vet ju att de finns. Men allt vi vet behöver vi väl inte tänka på och påminnas om. Eller?

Kvällssolen leker på både växterna och stenläggningen. Det är vackert då ljuset strilar genom äppleträdets blad- och grenverk. 

De små hostornas blommor är speciellt vackra. Om jag nu vandrat uppåt till höger utanför bild hade jag...

...sett dammen. I kvällen ligger den mestadels i mörker. På andra sidan vattnet, mot planket finns nu...

...en råttfälla placerad. En rätt diskret låda, som för den oinvigde inte avslöjar vad som pågår här. Jakt, råttjakt! Var är du? Ni? Kanske någonstans i den täta grönskan...


...som jag annars rör mig så hemtamt i. Nu är den skrämmande. Speciellt då (iallafall en av) råttorna inte verkar skygga och dessutom rör sig runt mitt på dagen. Jag stampar med fötterna och klappar med händerna. Som om jag dansar en folkdans till musik bara jag hör. Den synen...

...skulle nog förvåna en intet ont anandes, kanske både roa och oroa. Men efter att ha slagit sig ner och bjudits på såväl ät- som drickbart samt berättelsen om det som nyss skett och nu sker. Efter det skulle allt bli begripligt och en del verka klokt. I denna stund har gränserna för vad som kan förväntas ändrats: Hörde du något? Såg du? Jag tyckte minsann att... Ska vi flytta in? Mm, det gör vi!












torsdag 11 augusti 2016

Stunder, ögonblick...

(Om)växlande väderlek. Då solen visar sig känns värmen, men strax blir det kylslaget. Kanske regn, för att bli sol igen. Lättsam vind blir till kraftig blåst, som avtar. Grå himmel kan bli blå för att bli... Det där med att fånga stunden kan handla om korta ögonblick.

Den vita hängpimpinellen - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian' - svajar på hög höjd. Hos mig blir den över två meter, jag hade föredragit att den hållit sig något lägre och språkat mer med de andra växterna. Men nu vill den till himlen och vem är jag att hindra en sådan önskan? 

När vinden tilltar igen ser jag hur blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' - blir full av liv och rörelse. En slags fridans, förmodar jag. Det är nog en av de växter jag fotograferar mest i trädgården. Den skiftar i uttryck från juni, då blomningen inleds i rosa, till senhösten, som går i toner av brons.

Sol leker med skugga. Molnens vandring på himlen och trädgrenarnas rörelser gör att gräsmattan blir en målarduk i ständig förändring. Vaxklockan - Kirengeshoma palmata - visar i år många knoppar. En del har slagit ut. På danska heter den månestråle...

Vackra blommor - ja, växter - borde alltid ha vackra och gärna poetiska namn, som ger oss en förnimmelse av dess väsen och stärker vår upplevelse därav. Tänk, känn, se och säg: Månestråle, månestråle, månestråle. Vaxklocka, vaxklocka, vaxklocka. Skillnad, eller hur?

Som sagt, grå himmel kan bli blå. Men också tvärtom, som här.

Tvätten som nästan var torr blir blöt. 

Det är något speciellt med sol- och vindtorkad tvätt. Både i sig, men också själva pysslet. En annan känsla i själva handlingen att hänga upp, plocka ner, vika och så vidare. 

En del fångade stunder blir till minnen, som väcks till liv genom sysslor, dofter och annat. Som här och nu då jag tänker och känner kring där och då: När jag var liten flyttade alltid min mamma ut strykbräden och stod och strök på altanen. Kaffekoppen stod nära till hands och kanske Sommarpratarna hördes från radion. Eller var det någon (hm, några) av oss ungar som pratade på. Det senare är högst troligt... ;o)










söndag 7 augusti 2016

Inom synhåll för oss som vet.

Sensommar, ljuset är lite mjukare, luften klarare. Morgonsolen vandrar och förändrar intrycken från stund till stund. I detta ögonblick är det den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' - och den vita anissiopen - Agastache foeniculum - som lyser. Här finns också olika myntor, gamander, salvior, blodtoppar och så vidare. I bakgrunden lavendelrundeln, där blommorna nu börjar gäspa. Klippa eller...

...inte klippa nu? Det är frågan. Fördelen med en andra blomning lockar, men så vill jag ha kvar rundeln som den är ändå. Låta den vara trött och lätt bedagad. Se bin, humlor och - som här - fjärilar flyga omkring för att slå sig ner. För en stund.

Med trädgården följer insekter... En del vill jag komma nära, andra vill komma nära mig. De senare kan vara rätt irriterande, inser jag medan myggbetten kliar och jag inte kan låta bli att klia "tillbaks". Men, som sagt, insekter kan vara roliga att betrakta. Örterna lockar flera. 

Nu blommar gamandern - Teucricum chamaedrys. Ingen storslagen växt, men vacker på ett lågmält vis som talar väl med andra. Dessutom vintergrön.

Såväl inom- som utomhus är i stort behov av handlingskraft. Gärna målmedveten sådan, tänker jag då jag städar bort sådant som på väg till någonstans landat här och där. Så håller jag ett gammalt fyrkantigt betongfat i min hand. Det är ett sådant ting som är lite för fint för att kasseras, men samtidigt inte riktigt rätt heller. Ser hur insekterna leker bland örterna. Ser också ett tomrum mellan och under... Vet inte var jag ska ställa fatet förrän Självklarheten också blir synlig för mig.

Sagt och gjort. Nåja, men något större pyssel är det ju inte, även om jag låter leken ta sin tid. Den raka kanten möter den gamla betongplattan. Mjukar upp med stenar, som kanske både bidrar till intrycket men också blir användbara för insekterna att landa på och dricka ifrån. Ja, hur gör de? Kanske får jag veta det nu...

En trampolin? Tanken slår mig och det vore nog inte så svårt att göra. Men så ser jag att det har  växterna själva ordnat. Se så inbjudande stäppsalvian böjer sig, som gjord att hoppa - eller kanske dyka - ifrån. Iallafall för någon som är nästan utan tyngd.

Där mellan och under örterna, ett skyddat läge. Inom synhåll...

...för oss som vet.








Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...