lördag 25 mars 2017

En bild på några vita blommor

Jag plockar några. Utan tvekan klipper jag snödroppar. Jag kunde ta fler än så, trädgården vimlar av dem. Nu. Men inte så länge till då en del ser riktigt trötta ut. 

Snödropparna ser ungefär likadana ut. Men det finns en rugge där de är något större än de andra. Kanske ändå av samma slag, kanske inte. Hursomhelst en lyfter sina blomblad, som om den skulle flyga iväg. Jag kommer att tänka på formen på en del av folkdräkters huvudbonader, är det kanske de holländska... Ser du vad jag ser?

Gäspar gör också snöklockorna. Här finns det flera, men inte många. Jag klipper en. 

Klockformen är hemlighetsfull, döljer dess inre för den som inte mycket liten är. Jag vänder och vrider på blomman, betraktar det som annars inte ses. Av mig.

Likt och olikt.

Vad mer? Någon julros blommar i vitt, men den låter jag få vara. Ser att några av de vita scillorna nu börjat vakna. Jag tar försiktigt och klipper en, två, ja, det blir tre små stänglar. 

Så står de där i eftermiddagssolen. Bakom skymtar klippta perenner, som jag sparat och ska samla till ett påskris. 

 I den sena eftermiddagens sol bildas skuggor på den vita stenväggen.

Snöklockas form är tydlig, medan snödropparna inte framträder lika klart. Jag placerar om och skapar mellanrum, så kan det som inte syntes ses.

Inte bara skuggfigurer. Betraktar länge dessa tomrum, vad vore vi utan dem?

Så går jag närmare. Nu är bilden kraftigt beskuren. Det som tidigare syntes antyds bara och kan vara svårt att förstå om man inte sett "the big picture", eller hur? Men...

...något vilsamt över den lilla beskurna bilden också. Som ett litet stycke tapet, en skymt av allt som finns i rullen. Det behöver inte vara begränsande, kan också vara löftesrikt.


Kikar in till Blommig fredag och ser att det handlar "Månadens bild". Jag vet inte riktigt om detta kan rymmas inom temat. Nåja, mitt inlägg handlar ju om en bild på några vita blommor plockade såhär i slutet av mars. Så det får duga.

Fler inlägg, se länk





fredag 17 mars 2017

Det är för att det är nu

I lördags: Jag hänger tvätten utomhus. Doften, känslan, görandet. Viggo tittar på. Otåligt tålmodig väntar han på att jag ska bli klar. Det är snart tid för promenad.

Så går vi ut genom porten. Grannen Håkan putsar fönster, ser nöjd ut då han betraktar det rena och klara glaset. Vi talas vid en stund. Om vädret, det vidunderliga, som bjuds. Han nämner Lalehs "Årets första dag" och visst hör och känner jag sången inom mig. Solen skiner, inte ett moln i sikte.

Viggo och jag går vidare för att åter vända hemåt. Då möter vi en liten pojke, som stannar upp och säger: Det där är en fin hund! Jag tackar och strax klappar han Viggo, som njuter av såväl smekningar som uppmärksamhet. Vi pratar om att det är skönt här på solsidan. Det är kallt där borta i skuggan, säger han och pekar på den andra trottoaren. Jag förstår vad han menar. Han säger:
- Jag går alltid i solen.
- Mm jag med, försöker nog det.
- Det är bara fem grader! Det är egentligen kallt... Men vi tycker det är varmt.
- Mm
- Det är för att det är nu. Hade det varit sommar hade det varit jättekallt, eller hur?
- Ja, då hade vi nog inte tyckt det var så fint väder.
- Nä, det hade vi inte. Vi hade nog inte gått ut alls.
Han ser fundersam ut, som om hans inre bjuder såväl frågor som svar. En upptäcksresande i det - till synes - välkända. 

Vi skiljs åt efter att han berättat lite mer om kompisar och annat viktigt, som behövde sägas och höras. Väl hemma brygger jag kaffe och brer några mackor. Det blir fika utomhus. Det är, som sagt, inte så varmt, men ändå tillräckligt om så bara för en stund. Utsikten från min sittplats:

Så mycket det är som blommar nu. Vintergäck, snödroppar och krokusar!

En liten - och på bilden suddig - humla i en av de gula krokusarna. Ser du?

Så många skeenden... Som blåsippan, där en del knoppar nu slagit ut.

Mellan grenverk och bland kvistar som ska städas bort.

En del kvistar sätts i vas. Här på fönsterkarmen. Regn utanför.

Nu börjar de första narcisserna att vakna. Just i detta stadie är de som allra elegantast. Höljet glider av som vore det en cape...

Många många bilder och fler därtill blir det. Här ännu en på krokusar.

Denna julros är magisk - Helleborus orientalis.

Tankarna vandrar till det pojken sa. Det är ju sant. Det är för att det är nu. Så bjuder andra nu också upplevelser. Inte lika, kanske snarlika, ibland helt... olika. Hursomhelst värdefulla. Så många... nu. Som förra lördagens fem grader och sol, det berättar ju inte så mycket egentligen. Fem grader och sol i mars. Just det. Viggo förstår.

Njuter stunden häromdagen. Men idag mer växlande väderlek. Sol blev till gråväder, ett sådant där "inget-speciellt-väder", som det inte skrivs sånger om. Men även ett sådant nu kan inspirera...

...och skänka glädje.


Fler inlägg, se länk.






lördag 4 mars 2017

Helgen före Måndag!

Ljudet av smältande snö. Synen av... Förra helgen stod jag och betraktade hur vatten blev till droppar, som strax försvann i mötet med marken. Det är rätt fascinerande att ibland stanna upp vid en självklarhet och verkligen se. Ingen droppe den andra lik och de förändras även under sin tillblivelse och resa. För att sedan uppgå och försvinna i allt och inget. 

Februari blev en månad med både vinter och vår. Nu mars. Både vintergäck och snödroppar känns rätt självklara, så fort det går det där. Nu söker blicken efter annat. Jag ser  och förundras över hur vacker den lilla irisen 'Katharine Hodgkin' är. 

Blåsippan - Hepatica nobilis / Anemone hepatica - är löftesrik.

Blommande julros - Helleborus orientalis.

Även en del krokusar - Crocus vernus - är på gång. Undebara! 

Idag, nyss tidig morgon. Jag vaknar i ett mörker som ljusnar. Men ingen sol, det är gråväder. Lätt duggregn. Tulpaner inomhus i lampans sken.

Krispiga tulpaner som följde med hem igår från butiken. En skylt berättade att det var mer ekonomiskt (?) att köpa tre buntar. Så... (Det gröna som sticker upp nere till vänster? En pelargonstickling i glas.)

Jag tycker mycket om nyansen - eller kanske nyanserna - då vitt inte är riktigt vitt.

Många i ett krus. Jag tar en och låter den hamna i egen vas. Den står i ett fönster. Linnetyget, som fungerar som insynsskydd, blir lugn bakgrund.

Strax intill några kvistar från trädgården. De börjar visa grönt. Inga blommor än. Hoppas.

Hur blir vädret idag? En prognos lovar sol bland moln. En annan bara moln. Båda anger nio grader och vinden till sex meter per sekund. De är överens om att morgondagen bjuder regn med lägre temperatur och mer vind. Aha! Denna information är alls inte oviktig, då detta är helgen före en måndag inte vilken som helst.

Va?
Jo!
Redan?
Ja!
Åh!
Mm.

På måndag är det dags för årets första tömning av trädgårdstunna! Idag ska den fyllas till brädden. Sedan rullas den ut till trottoaren, där den snart får sällskap av alla de andra av kvarterets gröna tunnor. Vi, som klippt, samlat och fyllt, nickar nöjt till varandra. Kanske växlas några ord om väder och vind, våren som kommer och vintern, som lurar om hörnet och inte riktigt vill släppa taget än. Men den struntar vi i, för nu är det... VÅR!


Fler inlägg, se länk.







fredag 24 februari 2017

Vårvinter !?!?! ...

Häromdagen: Regndropparna torkar på fönsterrutorna. Det ser lovande ut, de grå molnen blir vita och lämnar öppningar för en blå himmel...

...och sol. Stundom sol. Tillvaron andas vår, jag måste lämna skrivbordet och gå ut. Från nytta till onytta? Nej då, jag passar på att klippa ner örterna och känner mig duktig även om jag vet att jag smitit från det "riktiga jobbet" en stund. Men att kunna prioritera på olika vis är en konst, eller hur? Dessutom inslag av träning i balans och smidighet, då jag försöker undvika att trampa på de skira vårblommorna. Vintergäck och snödroppar. Ett fåtal har nu blivit många.

Viggo i blomsterhavet.

Igår förmiddag. Våren känns, om ej självklar, så... stadig. Snart iväg, men en liten runda hinns med. Åh, nu ser jag ju att några snöklockor - Leocojum vernum - kikar upp! En bit bort... Jag tappar nästan andan då jag förundrat betraktar den lilla irisen 'Katharine Hodgkin'. Åh! Du! Här! Nu! Alla utropstecken bär inslag av frågetecken: Va? Är det sant? Jodå, det är sant, men jag hinner inte riktigt landa i min förundran, utan måste rusa till bussen.

Eftermiddagen blir kväll och då jag åter möter utomhus är det i mörker och regn. Är det snö?!?! Jovisst är det snö och ovädret tilltar. Jag kommer hem till en vinterträdgård, som känns osannolik. Förvisso vackert, men oron dominerar: Hur går det med våren nu? För de små, de sköra, de som vaknat alldeles nyss...

Fredag morgon. Snön ligger kvar, men temperaturen känns rätt mild och solskenet kommer nog att göra sitt. Tänker och hoppas jag då jag betraktar snödropparna - Galanthus nivalis - bland det vita.

Något senare, vintergäcken - Eranthis hyemalis - sträcker sig mot solen.

Fågelkvitter.

Strax har solhatten förlorat sin vita mössa... ;o)

Julros - Helleborus niger - är vacker där den står i snön.

Snöklockan verkar ganska oberörd.

Hur irisen mår idag? Den verkar ha klarat sig väl. Står nästan snöfri i skydd av ligusterhäcken. Blomman har öppnats upp lite grann, en knopp strax intill. Som om den plötsliga vintern var långt härifrån och inte någon meter bort.

Dripp dropp från det gamla taket. 

Så blir vinter till vår till vinter till vår till vinter... till vår. Men nu i ett läge av både och, vinter med smak av vår, vår av vinter. Vårvinter i februari. Kanske också mars. Om detta vet vi intet nu. Men vi anar och hoppas. Förundras och förskräcks. För att landa i en känsla av såväl utrops- som frågetecken. Och kanske vila i punkt punkt punkt. Det blir som det blir.

Fler inlägg, se länk.









Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...