onsdag 30 december 2015

2015: Vinter blir vår

2015, snart skriver vi 2016 och även om det bara skiljer en endaste siffra och åren kan verka förvillande lika, vet vi att den där tiden går, ja, springer fram. Det kan vara svårt att hänga med i dess takt. Jag stannar upp och ber tiden göra detsamma, men nej, den lyssnar inte utan lockas av varje ny sekund och minut som väntar på att bli delar av timmar och dagar. Som blir till år. Det kan verka stressande. Att försöka fånga tiden kan få den mest vältränade att pustande försöka hämta andan... Kanske görs nya försök, som är dömda att misslyckas. Det vet vi ju även om vi gärna lockas av sådant som vill få oss att tro att det omöjliga ändå är möjligt. Men den där tiden går, den rusar fram. Det är lätt att tappa fotfästet då vi ständigt uppmanas att jaga något som aldrig låter sig fångas. Tänk att sluta jaga, att omfamna och låta sig omfamnas och vila i den lilla världen med förankring i det stora utanför. Trädgården hjälper mig, den gör att tiden inte bara försvinner, utan också kommer åter. Både och på något märkligt och enastående vis, där då blir en del av nu och sedan. 

Jag bläddrar bland inlägg, minns och påminns om ditt och datt. Här några nedslag i det som var och kanske blir:

Vinter blir vår

Så anländer ovädret, stormen. Regn, rusk och kraftig blåst. Solen kikar fram då och då. Så klokt av mig att slarva, tänker jag nöjt då fönsterrutorna åter kläs av väder och vind.  14 januari

Kan man längta för mycket? Jag tror det. Det är som att befinna sig i ett väntrum, tiden som ägnas där blir bara en otålig - och kanske nervös - väntan på en annan tid. En viktigare tid. Är det så nu? Har jag slagit mig ner, bläddrandes i tummade tidningar, medan blickan landar på en dammig krukväxt i ett fönster, som ramas in av gardiner som var en dålig idé redan då de hängdes upp. Väntrum är sällan vackra, stimulerande eller ens rofyllda. Väntrum är tid och rum inom parentes, utan egna värden. meningsfullheten ligger i det som väntas på, inte i det som väntas i. Men kan jag då inte längta lagom mycket? En längtan som förvisso rymmer framtid, men som också bejakar här och nu. En längtan som inte bara är väntan. Jag försöker...   Lite snö kom häromdagen. 5 februari.

Vårtecken efter vårtecken... Idag måndag morgon, gråväder, blåsväder. Vårvindar, såklart. Igår var det sol och vindstilla, trädgården lockade och bjöd årets andra trädgårdsstund. Den redan fyllda trädgårdstunnan fick ta emot lite till. Ett välkommet vårtecken infinner sig idag då tunnan töms för första gången denna säsong. Nyss var vintergäcken och snödropparna sensationer i trädgården, nu börjar de nästan kännas lite självklara. Det går fort det där, ibland.  23 februari

Jag har en stund över och räfsar bort skräp från den lilla uteplatsen. Det är kvickt gjort och skillnaden är märkbar, här ser nu rätt prydligt ut. Några lite längre grenar från beskärningen ligger kvar, de ska samlas in och sedan ska jag göra något med dem. Något kreativt. Något väldigt... ja, jag vet inte än. 20 mars

Växlande väderlek. Ofta gråväder. Men solen kommer, solen går... för att komma igen. För att försvinna. Det är rätt kylslaget. Ibland. Min lilla planta blåsippa verkar trivas och visar många knoppar. Löftesrikt. 28 mars

Nu snöblandat regn. Oväder med stark vind. Kallt. Enligt en vädersida ska sommaren anlända om 35 dagar. Det känns det inte som idag. Fast enligt samma sida är det bara lite kallare än normalt. Detta är således normalt. Ibland är normalt inte bra. 31 mars

Igår växlade hagel med regn med uppehåll. Under morgonen bjöds ett ögonblicks sol, kanske var just den stunden ett smakprov på vad som komma skall. Enligt väderleksprognoserna lovas bättring. Framförallt under fredagen. Hoppas det blir en extra lång fredag, då dagen vaknar tidigt och sedan inte vill gå till sängs förrän sent. Det vore fint. Som sagt, lite sol igår. Risets fjädrar passade på att torka i vinden. För att strax bli blöta igen. 2 april

Några bilder från de senaste dagarna. Några ögonblick lite här och där. Inget tema, ingen tanke. Förutom att det var här och nu, eller rättare sagt... här och nyss. En talgoxe i rosenhäckens grenverk. Tänk att en liten fågel kan sjunga med sådan kraft, det är märkligt. 9 april

Mer gult, mer vitt och blått. En del rosa. Men allra mest... grönt. Olika gröna toner som möter varandra. 16 april

Våren är full av händelser. Som väntar. Men som också är nu. Jag lägger ner sekatören och låter spaden stå där den står. Går en runda, slår mig ner. Låter blicken vandra. Det är en speciell stund då ljus och mörker möts. Med kameran i hand försöker jag fånga dagen innan kvällen tar över, men strax är den här. Det blir kyligare och jag går in. 22 april

Ofta har jag någon av flera. Bara någon, för att få plats. Flera då variationerna lockar. Men det händer också att jag har flera av någon. Som här, då en grupp narcisser bildar en egen kör. Det är Thalia. Såväl färgen som formen tilltalar mig. Jag är inte ensam. Vi är många som faller för narcisser som denna, vars färger skiftar i blekaste gult till vitt. Blommorna är ofta små, skira i sitt uttryck. Leker med ljus och skugga, där de står i rosenhäcken. 28 april

Så blev vinter äntligen vår. Framsteg och bakslag, en gäckande väderlek. Att försöka vara tålmodig, att längta lagom och vara i det där nuet är inte lätt. I nästa inlägg fortsätter jag min skildring av med sommarmånaderna maj, juni, juli och augusti...

Idag är det den näst sista dagen detta år. Imorgon ännu en nyårsafton. Dags att fira det som varit och det som komma skall. Jag passar på att önska ett riktigt:

Gott Nytt År!





tisdag 29 december 2015

Kikar på bilden och söker dess svar

Bläddrar bland bilder, blicken fastnar på en. Det är den 2 juli 2015 och vädret ser ut att bjuda såväl värme som sol. Sommar, sen eftermiddag tidig kväll.  Jag skulle vilja gå in i bilden...

...och rätta till duken, som ligger där på svaj. Duken är från mitt föräldrahem, förmodligen 60- eller tidigt 70-tal. En enkel bomullsduk som följt med i många år. Den har ett litet litet hål, som tallrikar och annat kan dölja för den som intet vet. Jag vet, men låtsas som duken rymmer ett otippat inslag av hålsöm... förvisso utan stygn. Måste väl vara höjden av minimalism, kan tänkas. Åter till bilden: Duken är nog smutsig för här har måltider intagits, kanske kvällen före men nog också tidigare den dag som är nu. Där och då.

På bordet står några några gamla buketter som "gjort sitt". Fast, då jag kikar närmare, ser jag att det är medfarna sticklingar tagna från pelargoner. Varför står de där? De har nog fått rötter och småplantorna ska planteras i krukor. Hursomhelst är duken på väg till tvättkorgen medan vasen och glasen behöver diskas. Där ligger en sax med rött handtag, snöre på rulle. Kanske jag nyss bundit upp något...  

...vilket kan förklara varför stolen står lite på svaj. Den flyttas ibland runt och blir till en stege för att nå...

...blåregnet, som klättrar på pergolans vägg och tak.

Några stockrosor, som sticker upp ur sprickorna i markens betong, kan också behöva bindas upp. Krukorna med pelargoner har ännu inte funnit någon självklar plats. Jag funderar på att finna en lösning där de står på hyllor som klär muren... Eller kanske hänger. Nej, jag har inte funderat färdigt ännu.

Tillbaka till originalbilden, nu ser jag ju också...

 ...en plastbalja. På väg hit eller dit, men just där - ja, här - ska den ju inte stå.

Tillbaka igen.

Jag får nu sådan lust att vandra in i bilden och avsluta påbörjat och göra mer än så. Ställa iordning och skapa reda. Slutföra, bli klar och känna mig... Men jag gjorde det inte då, inte i den stund då bilden togs. Ja, och varför klickade jag med mobilen? Vad såg jag, vad försökte jag fånga?

Medan jag undrande kikar på bilden och söker dess svar, kommer ett ord flygande: Imperfektum! Va? Något som inte är perfekt? Läser mig till att det betyder oavslutat och att det är ett tempus för dåtida oavslutade handlingar. Vad någon gjorde, vad som hände. Hm, eller inte gjorde, det som inte hände. Det som inte avslutades. Just då. Det som fick vänta till senare, kanske till nästa dag. Eller dagen därpå. Så skönt det måste ha varit... Så skönt det ska bli.







onsdag 23 december 2015

Dan före dan...

Igår var det dan före dan före dan. Det småregnade och julens tipp tapp blev till dripp dropp. Utomhus lockade inte och jag skyndade fort in utan att ägna trädgården varken blick eller tanke. Men så behövde jag hämta in en kruka och då, då plötsligt såg jag att bland det blöta och till synes trista fanns ändå något vackert och löftesrikt. Julrosorna visar knoppar och en del blommor har slagit ut.

En del knoppar syns nästan inte, finns där nära marken.

Vissna boklöv kan också vara vackert.

Jag går runt, noterar ditt och datt. Ser att några aklejor visar grönt...

...liksom en del lökar. Vilka? Minns inte, jag får vänta och se.

Det mörknar tidigt. Ljus behövs.

Stockrosen får agera gran. Kanske inte det vackraste i dagsljus, men när kvällen kommer...

...blir det rätt fint ändå.

Det blir kväll och jag kurar inomhus. Fönsterrutan glittrar av regndroppar och stockrosornas ljus.

Det var igår det. Idag är det dan före dan.  Passar på att önska en riktigt...

God Jul




måndag 14 december 2015

Göra något vinterlikt... à la Skåne

Inget pynt! Trädgården väntar fortfarande på ett handtag här och där, det känns inte alls som hösten blivit till vinter. Men visst, nästan inga blad på träden och bland grenverket syns bara enstaka äpplen. De ser ut som julkulor, eller hur?

Ännu inget pynt som förgyller och kanske till och med lyser i mörkret. Det är dags nu, det är hög tid nu. Både att skapa lite stämning på trappan mot gatan, men också ge baljan av rostigt järn ett lyft. Nu fylld med mossa, murgröna och några kottar. Tänk en videkvist därtill eller kanske några nypon... En liten julros hade inte heller varit så dumt.

Göra gråvädersbordet, som nu står där och samlar ting utan tanke, till något vackert och vinterlikt. Förvisso à la Skåne, dvs snö och annat är inte att räkna med. Isåfall skulle jag behöva använda frigolit eller annat konstmaterial, det är nog vad någon annan gillar och gör, men är inte riktigt jag. Nej, ett bord som på något vis andas av skog, kanske med inslag av sjöar och hav. Omsatt blir det lite vintergrönt, någon sten och ja, vad jag nu kan hitta på tillsammans med ett fat som säkert vattenfylls. av det himlen bjuder. Kanske blir vattnet till is, grönskan blir frostnupen och bordet får ett täcke av snö. Kanske, kanske inte. 

Det får bli på onsdag, tänkte och trodde jag för en stund sedan. Men alldeles nyss - i skrivandets stund - ringde telefonen. Dagens jobbmöte är framskjutet till en annan dag, kraxade en stackare som drabbats av influensa. Då ska jag alltså inte ta bussen till tåget till... Då skulle jag ju kunna... eller hur? Återkommer med "rapport"!





lördag 12 december 2015

Det är något visst med nu. Också.

"Headern" visar fortfarande november såhär dagen före Lucia. Jag traskar runt med kameran och försöker fånga en bild som andas december, men det är inte helt enkelt. För tillvaron envisas - och jag tackar och tar emot - med att bjuda en väderlek som snarare påminner om höst eller rentav vår. Ljuset är magiskt, temperaturerna snälla. Allt medan stadens butiker med höga röster ropar, ja, skriker, att vi ska passa på och handla som aldrig förr... Annars, ja... vad händer annars? Det kan man ju undra, tänker jag medan jag går en runda i trädgården. Jag ser hur grått, som skiftar i grönt och blått, blir till silver i mötet med brända toner av guld och brons.

Variationer av samma.

 Det är dött. Och vackert.

Jag tar samma bild om och om igen. 

Går nära, drar mig tillbaka. Det är ju bara döda kvistar, eller hur? Inget märkvärdigt alls...

I och ur fokus, ibland lite tyngre och mörkare...

...men ofta andas trädgården lätthet och ljus. Som här.

Ett annat uttryck om den blå himlen får vara med.

Att inte klippa ner perennerna under hösten är kanske ett brott i någon annans ögon, men i min värld så bjuder de nu ett skådespel olikt vårens trevande tillväxt, högsommarens sjävklara frodighet och höstens trötta gäspningar. Det är något visst med nu. Också.









Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...