Mellan morgonens mörker och kvällens likaså

Vi har promenerat in i november, men det verkar knappast så i det mildväder som råder här i Malmö. Att vi är där vi nu är försäkrar dock butikerna, som försöker locka oss med tomtar, hjärtan och stjärnor. Och ljus. Så mycket ljus! Här finns allt från det enkla till det mer avancerade, sådant som kanske blinkar eller getts form och färg av isbjörnar, tomtar, renar, grodor... Va? Jo, och mer därtill, ser jag då jag besöker ett av de varuhus, som får mig att känna att just här och nu kan jag skynda fynda sådant som jag kanske inte ens anade att jag ville ha, än mindre visste att jag behövde. Nej, ingen isbörn får följa med mig hem, inte ens den hjort som mätte imponerande åttiotre centimeter i höjd och lyste med hela hundra LED-lampor. Men, den lilla pingvinen är onekligen rätt charmig...

Bild lånad från, se länk.

För ett ögonblick vacklar jag, vill liksom rädda den lilla krabaten. Den ser lite missmodig ut, där den står. Nej, det är nog inte så roligt att vara en pingvin i ett varuhus, tänker jag då jag går mot kassan. Stackarn hamnar förmodligen i en skånsk trädgård, där snön, om den överhuvudtaget kommer, töar innan den ens nått marken, funderar jag då jag lämnar butiken med ett paket värmeljus. Jag försöker intala mig att den, eller det, faktiskt bara är ett ting och således ett ingen-ting. Fast kanske just denna pingvin är annorlunda, ett någonting, en någon... 

Väl hemma tänds lampor och ljus. Fler tillkommer då vi når advent, som följs av jul och så vidare. Det är inte så dumt med alla dessa ljus, som brinner med hjälp av elkontakter, batterier och... tändstickor. Men allra mest betyder ändå det ljus som himlen bjuder under dagen. Ofta något försiktigt, som infinner mellan morgonens mörker och kvällens likaså. Längtan efter ljus kan få oss att minnas bakåt och blicka framåt, men kanske också försöka fånga stunden som bjuds nu. Att det får räcka så. Nu. Några värmeljus och lite annat smått hjälper till. Men jag behöver nog inte några lysande grodor, hjortar eller tomtar. Inte ens en och annan pingvin. Kan jag bara fånga den där stunden då och då, ska det nog fixa sig. Tror och hoppas jag.


Fler inlägg, se länk.

Det som var, det väntar.

April blir till maj. Blommig fredag bjuder oss att blicka bakåt, en tillbakablick som också leder framåt. Det som var, det väntar. På ett ungefär sisådär, för lite annorlunda kan det bli. Men ändå likt, tror och hoppas jag. För sex månader sedan, om sex månader. Några bilder:

Jag klipper lavendelrundeln, nu väntar klot och små häckar av buxbom att bli ansade.

Planket är byggt, nu ska det gråna och kläs med grönska.

Dammens yta täcks av fruktträdens blomblad. Kungsängsliljorna blommar.

Jag sätter pinnar för att skydda doftpionen, som lätt knäcks av glada katter och hundars framfart.

Vattenspridaren slås på.

 Vårblomning i skir grönska.

Korgstolarna ser inbjudande ut.

Fågelsång.

Blommande fruktträd, det är nog det allra vackraste ändå...

...i en tid som var då, som blivit till ett sedan. Om en stund... ett nu.


För fler inlägg, se länk.

En givmild dag

Sommartid har blivit vintertid och den timme vi gav bort i våras får vi nu åter. En hel timme, som jag glömt bort och inte saknat, kommer nu tillbaka som gåva. Lite som att hitta en bortglömd peng i en gammal jackficka eller varför inte en tappad kola mellan soffans kuddar. Bara sisådär helt plötsligt. Jag borde ge, låna och slarva bort lite mer, glömma bort lite mer. För då ges möjlighet att åter finna. Återfinna.

Det har varit en tid av gråväder, regn- och ruskväder. Trädgården har inte lockat. Nu skiner solen med ett ljus, som lyfter fram och gör det möjligt att ändå njuta det som tidigare bara varit, om inte fult, så inte vackert. Vinden bjuder stillhet. Det är en givmild dag.

En givmild dag, som sagt. En hoppfull dag. Jag sticker ner handen mellan soffans kuddar...

Sommarens vackraste

Ännu en... Oj, vad tiden går fort ibland. Blommig fredag bjuder upp att söka Sommarens vackraste. En omöjlig uppgift, för mig, om jag ska vara sparsmakad och välja en endaste. Då skulle jag tvingas att välja bort väldigt många. Men om jag inte begränsar mitt val, så kan det omfattas av nästan alla. Det är inte lösningen. Men jag skulle kunna välja något som samlar några, något som rymmer flera. Jag väljer:

Mötet, sommarens vackraste dans

I mötet, i dansen, växterna emellan. På bordet ligger en text med titeln "Att se oss dansa är att höra våra hjärtan sjunga". Jag läser vidare att titeln är en fri översättning av ett indiskt talesätt. Dansa, hjärtan att sjunga. Människor i samspel. Växter likaså. 

Ibland är dansen dramatisk, kontraster och färgrikedom. Denna typ av dans förekommer inte så ofta i min trädgård. Än, jag tillägger ett än. För jag tror att jag kan komma att utvecklas, då jag inspireras av era fantastiska bilder som visar växter som dansar tango. Ibland är dansen mer lågmäld, dur- och molltoner harmonierar med varandra. En och annan dissonans, eller kanske dissodans, kan dyka upp spontant, kanske en gul ringblomma bland allt det finstämda i blå-rosa-vinröda-toner. Jag rycker till, jag vaknar. Men mest handlar det hos mig om att kontraster och spänning uppstår i dansen mellan det ljusa och mörka, det lätta, skira och det tyngre, ja, och det söta och det som kanske är mer... salt.

Det finns flera dansbanor här i trädgården, så jag behöver begränsa mig. Jag väljer således en enda, den som ligger under päronträdet, framför planket och ligusterhäcken, bakom en lägre buxbomshäck och gångar av småsingel som ringlar runt. Det är ingen stor plats. Det är en plats att gå förbi, på väg till och från den runda gräsmattan. Det är en plats som fångar ljus, men bara ibland. Då den ligger i mörker och ljuset faller på annat blir denna plats osynlig. För den som inte vet.

Bilden, tagen under försommaren, visar att tulpanerna börjar bli trötta, där de står bland aklejor, allium, brunnäva - Geranium phaeum - och anagramsbräcka - Tellima grandiflora.

Anagramsbräckan dansar med alla.

Det är en rätt vild plantering, kanske lite ängslik, men förhoppningsvis inte ängslig.

De stora alliumen börjar slå ut. Nej, jag har inget namn, de är loppisfyndade.

Nytt inslag för i år är bäcktisteln - Cirsium rivulare 'Atropurpureum', som är lite kaxig i både uttryck och färg.

Den språkar väl med Charles de Mills på andra sidan gången. Nedanför rosen blommar den lilla flocknävan Geranium cantabrigense 'St.Ola'.

På bilden ovan anas den mörka stjärnflockan, som det finns flera av här. Jag är osäker på exakta sortnamn, så låter bli att gissa.

Ett litet fågelbad står på en pelare, som döljs av grönskan.

Jag ställer mig med ryggen mot planket...

Senare på säsongen, samma vinkel. Solen gassar. Lavendelrundeln börjar blomma, så även jättedaggkåporna - Alchemilla mollis. I förgrunden syns den bruna tulkörten - Vincetoxicum rossicum.

Här brukar den svarta nysroten - Veratrum nigrum - tillföra tyngd, men i år blev plantorna nedtrampade vid byggandet av planket. Förhoppningsvis har de återhämtat sig till nästa säsong.

Apropå nästa säsong, några ljusa brunnävor - Geranium phaeum var. lividum 'Majus' - är nyplanterade. Jag ser fram emot att se dem blomma här.

Om jag lyfter blicken ser jag hur honungsrosen - Rosa Helenae hybrida - klättrar i päronträdet. Även kermesbäret - Phytolacca americana - är med och dansar.

Senare under säsongen, lavendeln börjar bli trött och blommorna på jättedaggkåporna är avklippta. Nu är det framförallt stjärnflockor, bland annat den ljusa - Astrantia major - och olika kärleksörter som fångar blicken.

 Färgerna är tyngre, det är ett kraftfullare uttryck nu än tidigare.

 Men en omblommande ängsnäva - Geranium pratense - lättar upp.

 Höst.

Sommarens vackraste? Hm, nja, jag vet inte. Många olika växter på en liten plats, så ska man väl inte göra? Olikheter som står tätt, tätt, tätt. Egentligen har inte den lilla trädgården plats för så många olika växter, men detta mitt "compact gardening" gör det möjligt. Ja, och att se alla dessa växter och hur de dansar tillsammans gör mig glad. Får mitt hjärta att sjunga rentav. Vackert så.


Fler vackra inlägg, se länk!

Nöjd? Mm.

En av de första växterna jag planterade i trädgården var blodtoppen - Sanguisorba officinalis. Den är underbar, med sitt lite vilda uttryck. Dock, plantan har blivit alltför stor för platsen och tenderar att lägga sig ner över sina grannar.

Med spaden i hand begränsar jag och skapar utrymme för annat. Dessutom får den nu plats i det växtstöd som nyligen anskaffats. Flera växtstöd är fula, vem har bestämt den där hemska gröna färgen som många täcks av? (Jag har flera av dem i trädgården och jag försöker kisa, nästan blunda, för att slippa se dem ibland.) Ja, och del är alltför starka i sina uttryck, de liksom konkurrerar med växtligheten, tar över. Tycke och smak, ja, jag vet, vi är olika. Och lika ibland. Hursomhelst glad över detta - och ert =o) - stöd.

De två halvorna skruvas ihop till en cirkel som nu omger blodtoppen, som ser lite medtagen ut efter den hårdföra behandlingen.

När jag ändå gräver flyttar jag några malplacerade småplantor av malört - Artemisia absinthium - så att de får möta blodtoppen.

Jag gräver också upp några plantor rysk salvia - Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire'- som nu ges mer plats.

Medtagna och trötta lutar sig växterna mot varandra. Det kan vara svårt att tro att här ryms glädje och lekfullhet.

Men se en bild från den 8 september i år:

Nåväl, nu går trädgården i andra toner, silver möter guld och brons. 

Växternas toner språkar väl med det rostiga stödet. Nöjd? Mm. 

En härlig känsla infinner sig, där jag lerig och smutsig och betraktar det hela. Nyss grävt och omplanterat är sällan vackert, men på sikt... Stunden i trädgården avbryts strax av regn. Det är verkligen en regnig höst här i Skåne, men det blir onekligen lättare att gräva. Fler förändringar väntar på att bli gjorda.