Höstens krigare

Det blir allt mörkare på kvällarna. Likaså då dagen tar sin början. Sommarens klockan åtta är inte samma klockslag nu, känns det som. Det är annorlunda och även om det tilltagande mörkret kan kännas tungt, finns det något omfamnande i det hela också. Som ett mjukt täcke att krypa in i. Kanske är det sytt av lappar, där varje tygbit rymmer härliga trädgårdsminnen, som leder oss vidare att tänka framåt. Men också ett täcke som bjuder oss vila, att liksom växterna gäspa och känna att det är rätt skönt att vi är precis här just nu.

Temat för denna fredag är Höstens krigare. Jag tänker direkt på nematoderna, som snart ska vattnas ut. Kriget fortsätter mot de som så glupskt äter det gröna. Men jag vill inte skriva om dem, inte ens tänka på dem, för de tillhör knappast trädgårdens roligheter, snarare oroligheter. Dessutom känns krigare lite väl handlingskraftigt i denna stund, då jag, nersjunken i soffan med en liten tax sovandes tätt intill, intagit viloläge. Jag väljer istället att lyfta fram Höstens fredsmäklare, de fredsbevarande styrkor som får oss att stå ut med, ja, till och med uppskatta, mörkret. För utan mörker, inget... ljus. 

På uthuset lyser lampan. 

På kökstrappan står en lykta med något som liknar ett ljus, men som är en batteridriven lampa. Den tänds och släcks per automatik. Förvisso förmedlar riktiga stearinljus mer känsla, men detta är gott nog. 

Här en annan lykta med ett likadant "ljus" som ovan. Det är för stort här, men det får vara tills jag finner ett mindre.

I mörkret spelar det inte så stor roll.

Om sommaren kan beskrivas som att utomhus lyser upp inomhus, kan denna tid beskrivas som tvärtom. Själva huset och dess fönster blir till en stor ljuslykta i mörkret, men är också en ljusbringare under en eftermiddag i gråväder, som här:

Den sena kvällens hundpromenad är som att vandra i ett galleri, alla dessa fönster blir till tavlor, som pockar på uppmärksamhet. Det är väldigt svårt att gå förbi och inte låta blicken fångas. Nu lyser det "bara" av vanliga lampor och kanske enstaka levande ljus, men snart har fönsterna smyckats till helg med ljusslingor, adventsljusstakar, stjärnor och hjärtan. Och så vidare. Vi pyntar och ljussätter såväl inom- som utomhus. Här en bild hämtad från den 15 december förra året, se inlägg. Mildväder. En ljusslinga har hamnat i lyktan. 

När säljs mest lampor? Jag frågade en som arbetar i den branschen och fick veta att jag trodde fel. När tror du att det säljs mest lampor? Fundera en stund, jag återkommer till svaret som gavs.

Kan det bli för mycket ljus? Kan det bli för mycket av "det goda"? Tycke och smak varierar. I trädgården väljer någon flera ljuskällor, som lyfter fram buskar, träd och annat i den mörka kvällen. Någon annan låter trädgården vara i mörker, kanske med enstaka ljus nära huset. Här tillhör jag den senare kategorin, det är något med att låta trädgården vila i mörker som tilltalar mig. Tror jag, för kanske hade jag upplevt det annorlunda om jag bott norrut, där mörkret varar längre under såväl dygn som säsong. Eller om jag bott på landet och varit omgiven av den mörka skogen. För helt mörkt blir det inte här, ljusen från andras trädgårdar vandrar in liksom från husens fönster och gatlyktornas sken. I en stad blir aldrig riktigt mörkt, det är kanske därför jag gärna vilar i det mörker som trädgården ändå bjuder. Jag vet inte.

Nåväl, att möta den allt mörkare hösten med ljus är väl inte att kriga direkt, men kanske kan vi ändå tala om ett slags försvar med insatser på hemvärnsnivå. Vintern kan behöva extra insatser av fredsbevarande styrkor, vilka "slåss" med vapen som jul- och nyår med allt som hör till. Sedan kommer... Just det! Sedan kommer en tid som oftast är en svår tid. Det som under helgerna var så vackert och ljusbringande känns väldigt fel och packas ner i kartongerna igen. Nu blir det mörkt, mörkt på riktigt. Det är under denna tid som det säljs mest lampor! En del av dem belyser frösådder... =o)

För fler inlägg, se länk!

Ditt blir mitt

Jag börjar där jag slutade i förra inlägget, men nu med ett annat fokus. Grannhusets gula vägg tillsammans med trädets höstlöv fångar blicken. Gult är fult? Nä!

Här ligger hus och trädgårdar nära varandra, i förgrunden min pergola, där blåregnet börjar nå över kanten. Så följer en grannes uthustak för att sedan låta skymta en annan trädgård.

Längst ner i trädgården gränsar planket mot ännu en trädgård. Deras vildvin klättrar över planket upp i mitt äppleträd.

På ett annat håll, jodå, en annan granne. Det kanske ser ut som om planet flyger rakt in i trädet, men så är det inte. Det är förmodligen på väg till Kastrup. Eller på väg därifrån.

Längs det nybyggda planket har både grannarna och jag planterat växter som - så småningom - ska skapar en grön vägg. Grönskan här vandrar dit. Grönskan där vandrar hit.

Nära varandra, då blir ditt mitt och mitt ditt. Ibland inte samma tycke och smak, ibland påfrestande för öga och öra. Men bara ibland och kanske inte så ofta ändå. Just nu tackar jag för höstfärgringen som bjuds. 

Sommarens projekt

Alla dessa planer. Alla dessa idéer och funderingar, möjligheter som bara väntar på att... ta det där steget från tanke till handling. Ett litet steg, det kan väl inte va' så svårt? Jag följer er andra och ser hur ni åstadkommer stort som smått. Det byggs och grävs, det fixas och donas. Jag läser och förundras över allt som förverkligas, medan jag själv - mer ofta än sällan - fortsätter att fundera. Jag är kvar i tanken, i fantasin, länge. Nu trivs jag rätt bra med det, nej, jag klagar inte. Men ibland vore det trevligt om det mellan tanke och handling inte var ett sjumilasteg, utan ett käckt litet skutt.

I sommar har ändå lite blivit gjort, en del i konkreta ting och miljöer, medan annat handlat om att lära. Jag bläddrar bland sommarens inlägg och plockar några: Bygga plank. Plantera vid plank I. Plantera vid plank II. Göra om, hoppas rätt.  Guldockra? Leka med pigmenten. Söka kulörer. Söka och se. Nu täcks planket så sakteliga med grönska, planteringarna växer till sig och på en del platser väntar förändringar för att skapa bättre förutsättningar och vackrare möten. Här finns mer att göra!

En del av sommaren har ägnats åt att söka efter och leka i färger och kulörer. Jag har vandrat runt såväl i geografin, som i olika böcker och annat. Tagit intryck av alla uttryck, så mycket det finns!

Bilden ovan tog jag nyss. Det är en vacker dag som bjuder att duka bordet och luncha utomhus... Nåväl, åter till kulörerna! Allt började då jag skulle måla om de gamla trädgårdsmöblerna, vars slitna och torrspruckna ytor ropade efter linolja. Jag längtade efter en färg som skulle vara mjuk mot ögat, prata väl med teglet och samsas med husets snickerier, som går i Övedsgrönt. Efter att ha provmålat några trädgårdsmöbler i guldockra insåg jag att det som var ganska vacker mot husets tegel i kvällsljus...

...kom att döda sin omgivning i dagsljus.

Teglet rymmer såväl mörkt och tungt som ljust och skirt. Då det handlar om trädgårdsmöbler, som i material och form inte precis är graciösa, känner jag att kulören gärna får andas en lätthet. En sommardag tar jag bussen till Genarp, där Ottossons Färgmakeri huserar. I ryggsäcken ligger datorn, i datorn bilder på teglet. Flera bilder som visar husets fasad i olika ljus, här ett exempel.

De kunniga och vänliga färgmakarna hjälper mig och lägger fram olika färgbrickor som utgår från teglet, men som också möter husets gröna snickerier. Efter en del vändande och vridande bestämmer jag mig för en specialkulör, som måste beställas för att blandas och som kan hämtas om några dagar. Jag åker hem, för att återvända. 

Hur det blev? Några bilder tagna nyss:

 Häromdagen. Örtplanteringen är nära, jeansen hänger på tork.

En kväll nyligen. Uthuset behöver målas...

Jag funderar på att göra om uthuset till lusthus/vinterträdgård. Det skulle kunna bli ett rum som förlänger säsongen och där jag skulle kunna vinterförvara växter. Ett nytt projekt... Så bra att det finns tid att fundera och fantisera, söka kunskap och inspiration. Jag kan ta det lite lugnt. Kanske finna gamla englasfönster, kanske... Nej, något litet skutt blir det inte... Allt är som vanligt!


För fler sommarprojekt, se länk.

Rosenhäcken... och en rosa tax

Rosenhäckens frodiga grönska blir allt glesare, bladen blir till vissnande löv som faller till marken. Någon enstaka ros visar sig fortfarande.

 Winchester Cathedral bjuder till och med en knopp!

Annars har den mesta blomningen ersatts av annat, som här kaprifolens röda bär...

...och honungsrosens nätta nypon.

Klematisen visar vackra fröställningar.

Vad mer finns att skåda? En rosa tax! En söt gåva, som i sig kommer att vara givmild och mata fåglarna under vintern.

Det är många småfåglar i trädgården. De är gärna här i rosenhäcken, men de närliggande träden verkar också locka. Än så länge bjuder trädgården frön av stockrosor och annat. Fågelbaden används flitigt. Den enda fågelholken skulle kunna bli flera... Planket skulle kunna bli till en liten fågelby, där holkarna placeras så att kvarterets katter inte når. Husets tax är chanslös, men det verkar han inte inse... Nej, en tax med självinsikt är en motsägelse i sig.

Färg

Det råder oreda och förvirring, kanske till och med falskspel och bedrägeri. Vi möts av dubbla och motstridiga budskap tillsammans med lögnaktiga påståenden. Det handlar om ett språkbruk som beskriver något som varandes just något, som vid närmare betraktande inte riktigt är. Nej, jag talar inte om den svenska valrörelsen, om någon händelsevis skulle tro det. Det handlar om växterna och dess färger.

Blommig fredag bjuder oss att ägna en stund åt detta tema och vid första anblicken skulle man kunna tänka sig något i positiva tongångar, som ordet färgglad lockar fram. Även ordet kulör, låter ju som något... kul. Nyans, nyanserat, även det laddat med plus. En oändlig mångfald av härligheter väntar, det blir nog flera inlägg som sprider glädje denna fredag, tänker och tror jag. Ja, så varför inte vara kärringen mot strömmen, surgumma av rang och låta detta inlägg lyfta fram Problem? En retorisk fråga, vars frågetecken egentligen är ett utropstecken som tillåter mig att bli... problematisk.

Dubbla och motstridiga budskap

Vitsippan är... vit. Blåsippan är... blå. Rosa blåverbena. Så dumt, så dumt. Fast då jag googlar ser jag att det finns vitsippor som är rosa och rosa blåsippor likaså. Det är ingen ordning! Ja, och än rörigare blir det när jag kikar på blåverbenan, som absolut drar mer mot violett än blått, dvs blåverbenan är inte ens blå! Dock är den rosa blåverbenan - Verbena hastata 'Rosea' - rosa. Tänk om den vore gul? Rena snurren!

Falskspel och lurendrejeri

På växtloppisarna har jag slutat att fråga om plantans blommor blir vita, röda, blå eller vad det nu är jag söker. Jag har alltför ofta fått ett ja, när det borde ha varit ett nej. Medvetet falskspel och lurendrejeri eller kanske bara slarv och misstag? Jag vet inte, men numera frågar jag: Vilken färg?

Nedan syns den loppisfyndade ljust gula dagliljan - Hemerocallis citrina - vaja i vinden. Eller, som det visade sig, en brunröd variant, förmodligen Hemerocallis fulva.

Falskspel eller kanske snarare önsketänkande och självbedrägeri

Vaddå blått? Undrar jag då kulören lyser i violetta toner. Vi vill så gärna se blått, även då vi vet att riktigt blått det inte är. Ibland luras namnen, men inte alltid. Bolltisteln - Echinops bannaticus 'Taplow blue' håller sitt löfte.

Denna, enligt säljaren, "ljust blå" höstvädd - Scabiosa caucasica - är violett, i mina ögon.

Trädgårdsstormhatten - Aconitum x cammarum - är blå, fast i visst ljus drar den mot violett. En lurig typ eller är det kanske ljuset som luras. Nåväl, den är vacker oavsett.

 Gurkörten - Borago officinalis - är blå, riktigt blå.

Strandirisen - Iris Sibirica 'Blue King' - är också blå, precis som namnet säger.

Mörk stjärnhyacint - Camassia leichtlinii "Coerulea". Vad ska jag säga? Inte är den särskilt mörk, fast  kanske om man jämför med någon väldigt ljus variant. Knopparna är blå, men utslagna i just detta ljus flörtar den lite med det violetta. Förresten, i bakgrunden...

 ...brunnäva - Geranium phaeum. Vaddå brun? Hursomhelst en favorit.

Lavendeln anges ofta vara blåviolett, men färgen kan också kallas... lavendel. Tänk en växt som i sig har gett namn åt en kulör. Och en doft. 

Himlen är... blå. Rosen Mme Alfred Carriére är pärlemorskimrande.

Som riktigt himmelsblå måste naturligtvis Di blåe - MFF - lyftas fram av en malmöbo som jag. Fantastiskt spelat i  Champions League i onsdags! =o)

Koppling MFF och trädgård? Inga problem:! De spelar väl på gräs...

Likt radioprogrammet Spanarna har jag nu lyft fram tre tydliga exempel på dubbla och motstridiga budskap, falskspel och lurendrejeri samt önsketänkande och självbedrägeri, vilka stärker mig i min tes att det här med trädgårdsväxter och dess färger är ytterst problematiskt. Nåväl, lösningen ligger knappast i att låta allt bli till gråtoner. Nej, hellre denna färglada röra än en svartvit ordning.

För många härliga färgglada inlägg, se länk!

Bli mer bildad

Det var i söndags. En dag som bjöd den där klara höstluften, som är så lätt att andas. Jag fick inget vettigt gjort och även om trädgården ropade - och fortsätter att ropa - på krafttag, kändes det helt rätt att njuta kaffet i solen och låta blicken och tanken fara, medan tidningen fick vila orörd i knäet. Att sitta länge görandes just ingenting. I sig ett någonting.

Under den sena eftermiddagen gick jag en liten runda med kameran, nu bläddrar jag bland bilderna och ser hur en självsådd slingerkrasse - Tropaeolum majus 'Milkmaid' - även i år klär den stol som blev en klätterställning, se tidigare inlägg. Fast egentligen fångas min blick av mönstret och variationerna som den väderbitna flätan bjuder. Jag tvekar, kanske är det i mötet "det" händer.

  

På andra sidan ligusterhäcken står Winchester Cathedral och bjuder blommor som fångar ljuset. Och blicken. Omgivningen ligger i skugga, men rosens blad kan anas som svävande gröna plättar. Vore allt enfärgat mörkt bakom den vita rosen vore det... tråkigare.

Här återigen rosen som liksom ropar: "Allt ljus på mig!". Vilken tur att häcken i bakgrunden nöjer sig med skugga.

Rosenskära, som skildrades för några inlägg sedan, är vacker även så här. En baksida kan vara en framsida, om solen väljer att lysa. Och ögonen väljer att se.

Levande möter dött, fast vid närmare betraktande ser markens betong rätt livfull ut med alla sina färger, medan rosen och bladet onekligen är döende. Inget speciellt ljus här.

Fast än finns det hopp, jag lägger den lilla rosenknoppen i det närliggande fågelbadet...

...och fyller på med vatten. Rosen dricker glupskt. Vatten ger liv åt den törstiga, men också åt det rostiga badet med stenen däri. Nu är det inte rosen som fångar min blick, det är snarare vattenytans speglingar som lockar mig.

Vatten ger skiftningar och rörelser. När jag ändå går där med kannan fyller jag ännu ett fågelbad, som också ges liv då stenens beläggningar framträder tillsammans med små sprickor som skapar linjer. Himlen och de omgivande växterna speglar sig.

Vad det är som gör att jag stannar upp en stund och låter blicken landa på just den bilden, medan jag raskt bläddrar förbi en annan. Ljus och mörker, det vet jag. En bild utan leken dem emellan känns ofta - men inte alltid - död. Kontraster och möten mellan hårt och mjukt, levande och dött bidrar också. Variationer och rörelser. Och så vidare. Det vore roligt att lära mig mer om bilden och dess språk, ja, dess väsen. På samma vis som kunskaperna om trädgårdens växter gör att jag upplever mer och därmed kan skapa mer. Kartan över terrängen ritas om och möjliggör nya och fler vägar. Jag skulle gärna vilja bli mer bildad...