"Aldrig hört talas om, hur ser bladverket ut på den?"

Jag visar en bild på instagram. Strax ställs frågan om hur bladen ser ut. Jag förstår denna undran, bilden visar ju "bara" blommorna. De är vackra och tillhör lönnalunroten - Heuchera villosa 'Feldt Bomm'. Såhär såg den ut i början av oktober.

Det är fantastiskt hur ljuset leker med blomstänglarna. I bakgrunden en häck, som ibland kan kännas som "bara" svart bakgrund, men här kan grönskan anas.

Ibland når solstrålarna också ligustern.

Det är en grusgång mellan alunroten och ligustern. Så också mellan alunroten och strandirisarna (Iris sibirica), vars blad syns i förgrunden. Blomstänglar har blivit högre än jag trodde, nu lutar de sig mot varandra, andra och över gångarna.

Till vänster står den gamla och täta häcken och den rätt nyplanterade ligustern där bakom de vita blomstänglarna. Så småningom - förhoppningsvis snart - ska dessa plantor bli till en tät och lugn vägg mellan gräsmatta och "grusträdgård". Men ännu inte alls sådär som det ska bli. Sedan. (På bilden kan alunrotens bladverk anas, men inte riktigt ses...)

Från ett annat håll och i ett annat ljus. Mitt på dagen. På hög höjd är det olika sanguisorbor med flera som bildar en portal. I bakgrunden syns lavendelrundel och kärleksörter.

Tidigare under säsongen var blomstänglarna mer upprättstående.

Kikar bland bilder från sensommaren, det är väldigt många bilder på alunroten. Men nästan bara på dess blommor. Som om jag alls inte ser bladen. 

En bild som visar den tillsammans med stjärnflockor - Astrantia -  av olika slag.

Men bladen då? Man skulle kunna tro att det är väldigt fula eller oansenliga, inga att bry sig om och  lägga märke till. Det regnar ute. Förvisso bara duggregn, men ändå. Sådana regn kan vara blötare än man tror. Jag stannar inne och letar bland bilder, där förvisso fokus legat på andra, men där alunrotens blad ändå finns med.

Vilken vacker blodtopp! Den heter Sanguisorba tenuifolia 'Rosea'. De ljust gröna i bakgrunden? Just det!

Bladen i förgrunden. Där bakom bergklinten - Centaurea montana 'Black Sprite' - och brudbrödet - Filipendula vulgaris.

Här syns bladen lite tydigare. Men visst, även här ligger fokus på annat, annan... ;o)

Men hur ser de då ut nu? Det sägs att nöden inte har någon lag, än värre står det till med nyfikenheten. Ja, så jag ger mig ut. Klick, klick. Bilder från alldeles nyss.

Tillsammans med andras blad: Akleja, fänrikshjärta och vissnande blodtopp.

På bilderna ovan ser bladen nästan lite blanka ut i/av vätan. Egentligen är bladen lite ludna, den heter också hairy alumroot på engelska. En bild från förra året, i mitten av september då den fortfarande stod i kruka.

Så ser alltså bladen ut. Jag har två plantor och platsen där de växer gjordes om förra vintern. Där rosenhäcken tidigare stod hamnade flera växter. En del blev rätt, men inte allt. Jag ska gräva om, flytta runt. Det blir då läge att kolla rotklumparna på dessa och se om det är dags att dela och flerfaldiga. Eller får de kanske växa till sig ännu en säsong. Jag vet inte om och hur den kommer att fröså sig "av-sig-själv" eller ens om fröna ger plantor likadana som de här. Vet du?

Ordrupgaard

I utkanten av Köpenhamn, i storstadens vackraste (och säkert inte så billiga) kvarter ligger Odrupgaard, ett konstmuseum som kanske hamnat lite i skuggan av stora och välkända Lousiana. Odrupgaard är mindre, det är rätt skönt. Men på samma vis bjuds upplevelser både inom- och utomhus. 

Huvudbyggnaden är ståtlig. Nu i ett hav av vita höstanemoner. Vackert!

Med ryggen vänd mot det äldre huset blickar jag mot entrén och caféet. Det senare bjuder underbara smörrebröd, favoriten är nog (för svårt att välja är det ju) osten som möter det söta päronet och så rostade och krispiga hasselnötter strödda därpå. 

Tillbyggnaden är i sig ett konstverk, skapad av Zaha Hadid 2005.

Ljussättningen under byggnaden ger en illusion av att huset lyfter från marken.

På baksidan eller är det framsidan? Ja, kanske allra vackrast här. Speglingarna, linjerna. De senare störs lite - i mina ögon - av lamporna (eller är det kanske kameror?), som likt insekter sitter på byggnaden. Men förstår att de behöver vara här.

Stannar utomhus ett tag. Vandrar runt bland skulpturerna i parken. Denna glaslabyrint - Semicircular Mirror Labyrinth II av Jeppe Hein - väcker leklusten.

Ett streck blir till en cirkel blir till en... Det är rätt fascinerande att vandra runt en cirkel som denna och se dess olika former, uttryck. Dessutom förändras dess innehåll. Rama in, stänga ute. Kanske något att inspireras av i den egna trädgården. 

Vi stannar här rätt länge. Väntar på att något ska ske. För det ska komma ånga - vattenånga? - från skulpturen. Vi väntar och väntar. Det är blött och lerigt på marken, tecken på att något nyss skett och kanske sker igen. Vänta, vänta. När ska man ge upp? Det är knepigt för känslan av att bli lurad infinner sig. Den kommer säkert att "ånga på" precis när vi gått, eller hur? Så vi väntar lite till. Men sedan går vi. Fast... vi vänder oss om flera gånger. Vore ju synd att missa något. Men vi missar inget. Bestämmer vi oss för att tro.

I skrivandets stund har jag kikat runt på webben för att se hur denna skulptur "agerar". Verket heter "Vaer i vejret" och är gjord av Olafur Eliasson. Det måste vara en upplevelse att se "på riktigt" Ännu en anledning att återvända.

Att det blev ett besök på Ordrupgaard häromdagen beror till stor de på utställningen "Monet. Ud av impressionismen", som pågår nu. Den är väl värd ett besök. Några kameraklick:

De har tömt en av salarna på vägghängd konst och skapat en Monets Trädgård. Här kan barn (och vuxna) vandra, hoppa och skutta runt. Gå över bron och där på andra sidan mötas av en pergola fylld med blåregn och andra blommor gjorda av olika konstmaterial. Besökarna bjuds in att skapa.

Vi ombeds att ta av oss skorna innan vi går in i "trädgården". Så gör vi. Så gör också en mamma med ett barn. De går först på de gröna ytorna, men så vill mamman att de ska gå över blå fält, så att de kan nå vad som nu kan nås. Flickan vägrar. Hon böjer sig beslutsamt ner och tar av sig... strumporna. Såklart! Barns förmåga, min oförmåga. 

Draperiet, som hänger framför en koja, är gjort av snören, kablar. Ja, jag vet inte riktigt vad det är för något man använt här, men idén inspirerar. Att kanske göra något liknande i den egna trädgården, skapa en vägg som kan röra sig i vinden... Eller som draperi i köksdörrens öppning, hindrar kanske insekter, men blir också till något vackert i sig. 

Sen eftermiddag. Nästan kväll. Buss till Klampenborgs station och strax kommer ett tåg i rätt riktning.

Till Kastrup. Passkontroll. Nej, mitt inlägg ska inte handla om det. Vi har tur, ett Öresundståg står på perrongen. Vi springer. Hinner. Känslan av att komma hem efter härlig utflykt... En hunds otåliga blick. Var är kopplet?

Länk till Ordrupgaards hemsida, se HÄR!

Greppbart på ett ogripbart vis

Det är vackert nu. Den lätta vinden tar tag i växterna och skapar rörelser. Tillsammans med ljus och skugga förändras uttrycken. Det kameran fångar är verkligen ögonblicksbilder. Inte alls längre än just så, men samtidigt bestående på märkligt vis. Flyktigt, men ändå lugnt. Förändringar att vila i. Som havets vågor och himlens moln. Greppbart på ett ogripbart vis.

Blodtopp - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna'.

Likt. Olikt. 

Jag flyttar mig.

Den vanliga blodtoppen - Sanguisorba officinalis - lyser fortfarande i röda toner. En annan dans.

 Sanguisorba 'Blackthorn' har stadiga stjälkar. Men även här finns rörelse.

I bakgrunden ovan lyser det gult. Det är septembersolrosen - Helianthus 'Carine' - som bjuder fantastisk blomning. 

Backar med kameran. Till vänster anas den vita hängpimpinellen...

...som heter Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian'. 

Ljuset omfamnar allt fler.

En del ligger fortfarande i skugga.

Vilken vacker dag! Morgon blev till förmiddag, som blivit "mittpådag". Ljuset förändras, förändrar. Vinden hjälper till. Varför sitter jag här vid skrivbordet? Viggos blick stärker min undran och ger mig ett fullgott skäl att lämna papper och dator en stund. Hunden måste ju ut. Det vet ju alla, eller hur? Utflykt! Vilket bra ord! Vilken god idé! 

Höst

Nu är det höst! Solen kan förvisso fortfarande värma och locka mig att bada i dess sken. Men i dess frånvaro, som under den tidiga morgonen eller sena kvällens promenad, virar jag sjalen runt halsen och undrar varför jag inte tog på strumpor. Något som alls inte behövdes mitt på dagen. Lager på lager kläs av och på. Än bjuder trädgården ett rum att vara i, iallafall stundom. Som igår: Jag vattnar krukorna. Bordets våta yta blänker i solen. 

Jag har inte ägnat bordet och dess invånare någon tanke på länge. Växterna dricker glupskt och jag kan höra hur de tacksamt tar emot gåvan jag nyss gett. Tacksamheten blandas med förebråelser: "Borde Hon inte vetat bättre?" De har rätt, att hålla efter växter i krukor är inte en av mina starkaste sidor.

Bläddrar tillbaka bland inlägg, ser att jag redan den 20 augusti plockade samman och ställde de olika krukorna och kärlen på bordet. Sedan har de stått där. Kanske dags att förändra en smula, då en del ser visset ut. Om man kikar närmare, vill säga. På håll - och när ljuset hjälper till - kan det fortfarande vara rätt vackert.

Himlen idag är grå. Igår blå. Enstaka stockrosor visar fortfarande färg, men mest är det fröställningar. Till glädje för småfåglarna, men också löftesrikt inför en nästa sommar.

En annan visar såväl blommor som knoppar.

Rosen Henry Hudson.

Jag klipper gräsmattan, som kan anas där bakom till vänster. Buxbomshäck, lavendelrundel. Kärleksörter.

 En del i ljus, annat i skugga. Här salvian och lavendeln.

Stunden före... Strax ligger platsen helt i ljus. Gräsfibbla - Catananche caeurulea - bland strandirisens blad. 

Häromdagen: Fågelbadet är också Viggos vattenskål. Enligt honom. Strandirisens blad är med och leker även här. Ibland blir de för mycket och lägger sig över sin omgivning. Ibland är de alldeles lagom.

Linjer, olika ljus. Tillsammans med det vissna i koppartoner blir det till något vackert, tycker jag.

Lördag eftermiddag: Viggo solbadar, blundar och sträcker sig för att komma nära och närmare ändå.

Han låter sig inte störas av mitt klickande med kameran. Lutar sig ner och snart möter huvudet också den varma stenen. Gäsp.

Jag fixar och donar i långsamt tempo. Allt får ta sin tid. Hänger tvätt. Plockar päron. Ett keramikfat, som jag ärvt, fylls.

Så blir eftermiddag till kväll och natt. Ny dag. Söndag. Gråvädersdag - ingetspecielltattgöradag - som blir det till en...

...äppelkakadag. Jag går ut och plockar några frukter i duggregnet. I trädgården är det fuktigt, men inte så kallt. Dofterna från ugnen, tillsammans med kaffe och vanilj, möter tändstickan som dras mot plånet och stearinljusen som tänds. En tillvaro som andas lugn och ro. Höst.