Söndagens sol lockade mig också att vandra en liten runda i den egna trädgården. Ljuset leker, skapar variationer och ger liv åt sådant som annars verkar dött. Jag klickar med kameran, kanske många av samma. Men likt rymmer också olikt.
Det ser onekligen rätt rufsigt ut, framför den mörka ligusterhäcken lutar sig lavendeln åt alla håll. I förgrunden strandiris. Buxbom kan anas här och där i form av lägre häckar och klot. Vårklippning väntar dem alla, men vi är inte där än.
Irisen och ljuset, jag blir smått besatt. "Kill your darlings" borde ju styra mitt omdöme att bara visa en eller högst två. "Less is more", borde ju också... Jo, jag vet. Men så struntar jag i "borden" och tar den plats jag har lust med. För det är något med linjespelet och färgerna, det nästan transparenta anslaget.
Fröställningarna påminner om fågelungar som öppnar sina munnar i väntan på mat. De ser hungriga ut. När man väl har sett något går det inte att bortse ifrån... Små fågelungar överallt.
Blodtoppar fångar också ljus. Som här...
...och här. Olika växtsätt och formen på "topparna" varierar. I bakgrunden anas pergolan...
...som känns tung och naken utan blåregnets grönska.
En annan tyngd, en vackrare tyngd, förmedlar fruktträdet. Likt och olikt blodtoppens lätthet, som också lyser mot en blå himmel.
Snön ges liv, linjespel bestrött med glitter.
Viggo följer med, han gör lite konster i snön och tittar uppfordrande på mig där jag står med kameran i hand och söker motiv. Aha! Jag förstår...
Jag klickar och han ser nöjd ut.
Så avslutas söndagens lilla trädgårdsrunda, strax kommer kvällen och jag går in. Inomhus efter att ha njutit utomhus är något speciellt. Trött. Nöjd. Lugn. En känsla av att ljuset stannar kvar inombords även när mörkret kommer.