Fånga stunder, skapa ögonblick.

Jag går runt, blicken söker och finner att flera av försommarens blommor nu vissnat ner. Så fort det gick! Andra gör sig redo, men det kommer fortfarande att dröja ett litet tag innan de visar färg. Det är nästan skönt att det dröjer, att nästa steg får längtas till istället för att vara i och strax över.

Flera av dem som nu smyckar trädgården lyser i violetta toner. En färg, många kulörer. Stäppsalviorna och ängsnävorna varierar i uttryck, liksom den stora drakblomman. Till det några strån lavendel. Allt sätts samman och jag ställer vasen på fönsterkarmen. Så kommer solen fram och leker en stund, några ögonblick - just det! - skapas för den som vill se.

En violett blomma är alls inte "bara" en violett blomma, eller hur?

Så skiftar ljuset, blir varmare. Väderlek, lek med väder och allt som vädret når.

Ängsnävorna - Geranium pratense - är återkommande inslag i trädgården. De frösår sig lite här och där och varierar från blått till violett, kanske till och med purpur ibland.

I buketten finns olika stäppsalvior - Salvia nemorosa. I förgrunden syns en rätt hög och lite glest blommande, ett av alla dessa onamnade loppisfynd. 

Till vänster "den vanliga" stäppsalvian, till höger 'Caradonna' med sina mörka stänglar.

Örtplanteringen, i bakgrunden lavendelrundeln.

Underbara lavendel, den är som vackrast nu. Ungefär samma kulör, men ett annat uttryck, har den stora drakblomman - Nepeta 'Six Hills Giant', som också ges plats i buketten.

I kvällssolen. Där bakom anas den vita flocknävan - Geranium x cantabrigiense 'St. Ola' - som blev till bukett i förra inlägget. Nu syns också de - fortfarande - glesa och pinniga ligusterplantorna, som ersätter rosenhäcken (vilken togs bort i höstas). Åh, nu ser jag den oklippta och rufsiga buxbomskanten, strax bortom gräslöken. Nej, detta är ju inte vackert.

Ibland handlar det om att blunda för somligt, för att se annat. Fånga stunder, skapa ögonblick. Kanske i form av en bukett... 

 ...som dansar i violett.

Ditt och datt från nu och nyss.

På datorns skrivbord finns en mapp med namnet "Blandade bilder". Här finns fotografier som tagits den senaste tiden och som visar lite ditt och datt från nu och nyss. 

Brudbrödet - Filipendula vulgaris - blommar vackert tillsammans med bergklinten - Centaurea montana 'Black Sprite'. Den ljusa, inte riktigt vita, kulören är en favorit, så också den mörkt vinröda.

Knopparna är som små pärlor, vackra på alldeles eget vis. Tidigare skiftade de i rödrosa toner, se bilder här.

Nu har de flesta slagit ut, underbara blommor. Undrar om de doftar, men nu regnar det ute så jag får vänta och se, hm, känna. Läser mig till att om man krossar knopparna så doftar de av metylsalicylat, ett ämne som ibland ingår i tuggummi. Viss vetskap kittlar snarare än stillar nyfikenheten...

Något mer vit, men ändå inte kritvit, är strandirisen - Iris sibirica 'White Swan'. Den har inte riktigt trivts i sitt alltför mörka läge, flyttning skedde förra året. Nyss visade den en blomma.

Tax med leksak. Eller, i hans värld, en stor och modig hund som fångat Bytet, håller fast och släpper inte taget. På bilden syns att gångarna behöver fyllas på med småsingel, ett av sommarens (flera) projekt.

Igår eftermiddag: Ikväll kommer bokklubben och det råder tvekan om utomhus kommer att bjuda en varm och skön väderlek eller inte. Jag klipper och sätter i vaser. En liten bukett brokschersmin - Philadelphus limoninei 'Belle Etoile' ställs i badrummet. Blommorna doftar fantastiskt.

Busken, som jag stammat upp, bjuder fler att plocka. Så jag gör det och...

...låter dem få sällskap av några kvistar från schersminen - Philadelphus 'Dame Blanche'.

Det gamla kruset fylls och hamnar på matbordet. Vädret ser ut att mulna på, jag dukar inomhus och det visar sig vara ett bra beslut.

Husets hund får inte vara på bordet, så är det. Men andra regler gäller för denna nykomling, en liten tax (design Kai Bojesen) som jag fick från kära släktingar som var på besök från Danmark i helgen. Så glad, så glad, blev jag. 

Inför besöket plockade jag en liten bukett med flocknäva - Geranium x cantabrigiense 'St. Ola'. Ibland kan det vara skönt att låta vasen rymma en endaste sort. Nu syns variationer, som annars lätt dolts av andra.

Många bilder, kanske dags att avsluta inlägget... Vad tycker du? Jo, det är nog dags. Blev det något tema, kan jag skönja någon tråd? Nja, blommorna är (nästan) alla likt och olikt i vita nyanser, det ser jag nu. Det känns ju sammanhållet och bra. Men hundarnas medverkan då? Hur inkludera dem under en gemensam rubrik, som verkar någorlunda begriplig, men nog inte mycket mer än så. Kanske: Vitt och Vov från nu och nyss... Eller... kanske inte ;o)

Som om buketten plockat sig själv

Nu är lavendeln som vackrast. Ett ögonblick då blommorna nästan slagit ut, men fortfarande tvekar. Jag plockar några. Grässtrån växer strax intill, de får också följa med och hamna i glas. Inget konstigt, en konst i sig. Engelskans "effortless" kommer vandrandes. Utan ansträngning, som om buketten plockat sig själv. Som de har valt varandra snarare än ha valts av mig. Jag tar tacksamt emot gåvan.

 Lavendelrundeln i solen, de skira violetta dansar i den friska grönskan.

Buketten igen. Jag tycker den är vacker.

De frön som strötts på gräsmattan har ibland funnit andra boplatser. Nu sticker grässtrån upp lite överallt i planteringarna. Nya möten uppstår... Fler buketter kommer att plocka sig själv.

Grodan!!!

Jag har spejat, låtit blicken vandra från vattenytan till dammens kanter. Försökt se och höra, men intet sett och hört. Nej, det vore väl att förvänta sig för mycket... En endaste en ett endaste år, det får vara bra nog och mer än vad jag någonsin kunnat önska. Men så, jag närmar mig dammen, står vid dess kant och hör ett plötsligt plums. Ljudet är annorlunda än då något väldigt litet faller i vattnet och inte heller detsamma som när något större hamnar däri. Det är ju precis som om det vore...

...en groda! Jag lutar mig fram, jodå, visst är den där, här! Om det nu är densamma som förra sommaren vet jag inte, men det är samma sort Ätlig groda. 

Ögonkontakt?

Så kom den då åter, om det nu är densamma. Att Naturen kikar in och bosätter sig här i staden är inte självklart, så väldigt roligt. Dammen har stillastående vatten, ingen pump eller något sådant. Vattnet renas med hjälp av växter, omgivningen är lummig. 

Ljuset kan leta sig in, blicken söka sig ut

Att försöka skapa något som naturen gärna skänker. Det verkar lätt. Men det tar - som så ofta för mig - tid. Tankar tänks och tänks om igen. Så träder slumpen och den goda turen in och berättar om ett annat sätt, kanske ett bättre vis. Jag provar.

Känslan då solen letar sig fram genom trädets blad- och grenverk. Blicken vilar i grönskan, men söker sig också mot den blå himlen. Så olikt parasollets distinkta åtskillnad, det antingen eller som då råder. Nej, under trädet är det annorlunda, ljuset strilar in och tillvaron förändras allt eftersom. Det är något speciellt med det.

Under äppelträdet i mitten av maj i år. Ljus och skugga. Både och. Samtidigt.

Den lilla hörnan under tak behöver något som skyddar mot den starka och brännande solen. Vad? Marken är täckt med gammal betong, det är svårt att få någon växt att riktigt trivas här. Grönska finns ändå i närheten, platsen fortsätter ut i pergolan. Dess tak och väggar kläs nu så sakteliga av blåregn. Så småningom ett lummigt rum.

Men nu till denna lilla hörna. Jag funderar på olika lösningar för att skapa det jag söker. Tyg, som ett draperi, har provats. Det var rätt bra, men gränsen mellan ute och inne blev alltför definitiv, det är inte en vägg jag vill ha. Vad vill jag ha? Jag vet, men vet ändå inte.

Så inträffar Slumpen, den Goda Turen knackar på: Mina grannar har bytt hammockens tak av tyg mot en träjalusi. Vi sitter där och jag känner hur vackert och behagligt ljuset blir. Just så! De har en bit över, undrar om jag vill ha. Svaret är givet och väl hemma tar jag fram hammare och spik. 

När eftermiddagen blir till tidig kväll ser jag hur solen söker sig in och skapar mönster. Nyss var det den slitna murade väggen som var skådeplats, nu är det bordet och korgstolarna som kläs i ränder. 

Jag slår mig ner, blir sittandes ett tag. Det kan bli fint (finare) när jalusiet grånat, när väggen målats, när fler kuddar... Kanske vore det bättre med bambujalusier som går att rulla upp och ner, men jag tvekar kring om dess yta inte blir alltför täckta, alltför mycket känsla av absolut gräns. För som nu är kan ljuset leta sig in, blicken söka sig ut. Just så!