fredag 11 oktober 2013

En tuffing, läget är tufft

Blommig fredag bjuder upp till ett nytt tema: En tuffing. Tänker först att jag nog ska välja en växt, någon speciell som visat sig vara tuff. Men vad är att vara tuff? Vad är det tuffaste trädgården bjuder? Så börjar jag tänka på mig själv och vad det är jag upplever är det tuffaste med trädgård. Vad är det svåraste  och mest utmanande? Svaret kommer direkt, det är:

T å l a m o d

Tålamod. Tåla mod. Mod att tåla. Att vara så modig så att man tål. Wikipedia berättar att tålamod är att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. Kan du det? Kan jag det? Vidare, en tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerat känslosvall. Kan du det? Kan jag det? Att tålamod anses vara en dygd säger såväl Bibeln som Koranen. Det är således något eftertraktansvärt och det handlar om förverkligandet av en själs förmåga. Oj! Det låter tufft! Hur är det med din själs förmåga? Hur är det med min?

I detta nu uppmanar trädgården mig att vara tålmodig vad gäller både det ena och det andra. Den bjuder mig att utstå väntan, förseningar och svårigheter, där jag naturligtvis - som det dygdemönster jag nu är - möter allt i en anda av lugn och självbehärskning. Det är min själ inte lätt, det är... tufft.

Jag har i ett annat inlägg skrivit om mitt tålmodiga (?) sätt att hantera angrepp av olika fiender. Det är onekligen en tuff utmaning, men jag väljer här att fokusera på en annan. Det handlar om växtkraft. Eller snarare bristen på. Att det som förväntas växa inte gör det. Jo, de gör det, men inte i den takt som önskas. Trädgårdens väggar och tak lyser ännu kala i väntan på grönskan. Väx! Nej, de lyssnar inte. Väx!! Nej, de väljer att låtsas om ingenting och ta det lilla lugna. Väx!!! Nej, inte är väl dessa mina utrop uttryck för något okontrollerat känslosvall, inte alls. Nej, nej, det är bara några käckt uppmuntrande tillrop till mina egna kära små plantor. Medan jag väntar kikar jag över planket och betraktar grannarnas vildvin klä deras väggar. Vackert! Hos dem. Avundsjuk? Jag?

Mina egna vildvinsplantor är fortfarande klena och angripna av glupska typer. Tänk när den vita muren och planket blir klädda, då blir det fint. Även om väntan är tuff, så är det ju något att se fram emot. Det är det ju. Alltid roligt att ha något att se fram emot. Det är det ju. Väl? Men min längtan är inte rolig, den är otålig. Jag vill att sedan ska vara nu. NU!!!

Noterar med glädje att rådhusvinet äntligen börjar ta lite fart och börja klä grannens uthusvägg. Men fortfarande lyser väggen mest vit. Men sedan, någon gång där i framtiden, då blir det bra. Tålamod? Jag försöker, det gör jag. Men inom mig bubblar den där otåligheten som är jag.

På pergolan är det blåregnet som ska skapa ett lummigt rum. Den verkar inte ha bråttom. Alls. Nu strax vintervila, kanske ökar farten till våren eller är det kanske att hoppas på för mycket. Den verkar ta det hela med ro och det är väl vad jag också förväntas göra. Om tuff är att vara sådär cool, liksom lite distanserad och oberörd, då är jag nog ingen tuffing precis.

Fler utmaningar väntar vad gäller trädgårdens väggar. Grannarnas syrénhäck ska tas ner och plank byggas. Jag kommer att försöka klä min sida av planket med grönska, så det blir en mjuk och lummig vägg. Det är inte planket som är utmaningen, det går kvickt och lätt. Det som blir tufft är den tid som följer, då jag ska vänta in de små plantorna av murgröna, som nu står krukade, att etablera sig och växa till. Så sakteliga. I egen takt.

Det är ett tufft läge. Det krävs en hel del av mig att tålmodigt vänta på alla dessa som ska växa, klättra och klä. Jag försöker kväva min otålighet och hindra de där okontrollerade känslosvallen som ligger på lur. Jag tränar min självs förmåga att utstå det andra utsätter mig för. Andras tillkortakommanden kan således bli min dygd. Ni växer sakta, ni tar den tid ni behöver. Det blir nog bra, försöker jag tänka och andas lugnt, så som man bör göra.

Jag försöker och försöker igen, men inser att jag inte lyckas precis. Jag är otålig, jag muttrar och blänger. Jag är missnöjd, jag suckar och blickar surt. Inser att jag ser ut som den där Slösa i barndomens Lyckoslant. Spara ler överseende och tålmodigt, vilket inte hjälper. Snarare tvärtom. Nåväl, i trädgården frestar flera klättrare nu  mitt tålamod. Men de verkar inte bry sig alls, utan tuffar på i egen takt.



Fler inlägg på temat, se HÄR!


20 kommentarer:

  1. När det gäller vildvin behöver du inte ha tålamod så värst länge till! Det kan ju stå och stampa några år, men sedan!!! Då går det undan!
    Ha det gott!
    /Ruben

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ruben låter bra. Hoppfullt.
      Ha det gott!
      /Katarina

      Radera
  2. Jo du har så rätt, det skulle man allt behöva lite mer av i trädgården......annars har jag det för det mesta;) Men när det gäller växter så vill man ju att det ska växa MED EN GÅNG! Trevlig helg. /Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, iallafall de växter som inte är ogräs... ha ha.
      Trevlig helg!
      /Katarina

      Radera
  3. Haha... ..ler så gott när jag läser. Tålamod vet jag inte om jag vet hur jag stavar till. Jag kan föra logiska resonemang med mig själv av typen hur mycket bättre det kommer vara för allt och alla om jag väntar... Men så småningom har jag lyckats hitta en kompromiss så otålamodet får sitt ändå. Spara och slösa och bibelns dygder - om vi nu ska vara i ett ständigt förändringsläge så kanske det är dags att uppdatera bibelns dygder. Hur ställer sig tex 'Carpe diem' gentemot tålamod och väntan? Nä jag tror det räcker om grannen eller nån nånstans har lite tålamod. Jag mår så bra ändå! Ha det gott! /Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag ler när jag läser din kommentar.
      Ja, och tänk vad hade blivit gjort om inte vi otåliga funnes...
      Ha det gott!
      /Katarina

      Radera
  4. Tålamod är en dygd och när det inte blir som man drömt är det verkligen ett tufft läge... för 4 år sedan så planterade jag ett vildvin och en klätterhortensia. Drömde om att klätterhortensian skulle täcka stora delar av staketet. Nu har den 2 stänglar och har vuxit hela 20 cm :) Vildvinet sköter sig bättre men väller mer ut på utsidan än på insidan..Dock finns det en som jag verkligen kan rekommendera.. den otroligt, tuffa och snabbväxande: Bokharabindan :) KÖP den! Du kommer inte att ångra dig!
    Den kallas även Arkitektens Tröst... Jag fattar varför!

    //Veronica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! Hört talas om den där klätterhortensians saktfärdighet... 20 cm på 4 år är bara för dåligt. Bokharabindan måste anskaffas! Kanske bra att plantera nu på hösten så den hinner etablera sig lite... Tack för tipset!
      Ha det gott!
      /Katarina

      Radera
  5. Härligt inlägg på temat!!
    Ha en underbar dag!!

    SvaraRadera
  6. Vilket fin tolkning på temat! Trädgården testar ens d t-å-l-a-m-o-d konstant :)
    Mitt blåregn i pergolan hade precis kommit upp till takhöjd förra hösten. För att sen tvärdö på vintern. Suck så trött man blir! Ett nytt blåregn köptes i våras och jag fick börja om med den tålamodskrävande väntan :(

    Ha en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, tack!
      Så hemskt med blåregnet!!! Håller tummen (hört att man bara ska hålla en, annars tar det ut varandra - barns visdom är ovärderlig ibland =oP) att denna håller och växer fort!
      Ha det gott!
      /Katarina

      Radera
  7. Bra tolkning av temat./Anja

    SvaraRadera
  8. Ja, du Katarina. Att tuffa på i lagom mak kan ju också skapa en tuffing.
    Trevlig helg!
    Hälsn
    AnnA

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, kanske det... hoppas det =o)
      Fortsatt trevlig helg
      önskar
      Katarina

      Radera
  9. Ja, men så är det ju. Tålamod och väntan hör trädgården till. Och det konstiga är att med vissa saker (typ strö ut kungsängsliljefrön för att så småningom få massor i Lunden) är jag väldigt tålmodig, men med annat, som träd, vill jag ha stort NU. Och betalar gladeligen lite till för att kapa väntan med en handfull år. Gillade verkligen din tolkning, den väckte många tankar. Kram Kristina

    SvaraRadera
  10. Tack, tack!
    Ja, och precis så är det, tänker jag när jag läser din kommentar. Förmodligen är jag framförallt otålig när det kommer till att dölja det som förfular och som är svårt att bortse från, såsom vita väggar och plank som sticker i ögonen där jag vill ha lummig grönska. Medan kungsängsliljor, ja, de är värda all väntan...
    kram
    /Katarina

    SvaraRadera
  11. Precis så. inte för att man kan göra så mycket skada när man väntar på att det ska växa. Otåligheten i andra änden kan dock stöka till det, inte vänta på att planteringsrgropen jord rett sig, inte vänta på att stenläggningen är gjord innan man planterar, sånt... börja i rätt ände och ha tålamod att känna in och göra det bra...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner igen det där, att inte orka vänta på att börja i rätt ände utan sätta igång lite för tidigt, lite för fort... Lite för lockande
      Ha det gott!
      /Katarina

      Radera

Det är härligt att läsa kommentarer.
Vem du är, vad du tyckt och tänkt. Och känt.
Kanske vill du tillägga något, fråga något.
I vänlig anda.
Varmt välkomna!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...