torsdag 25 augusti 2016

En mycket enkel lösning

Vi ses på andra sidan! Nej, det handlar inte om Döden och det eventuella Livet därefter. Det är min granne Åsa och jag som skiljs åt på trottoaren för att strax ses på det vi kallar den andra sidan, trädgårdssidan. Ett plank emellan, men det hindrar oss inte från att fortsätta samtalet... Nåväl, en dag satt vi och pratade i deras hammock, som nyss hade fått nytt tak. Istället för det sedvanliga tyget hade de lagt på ett träjalusi. Känslan var skön. Det var både något som stängde ute och skapade ett inne, men lät ljus och luft vandra däremellan. Där det tidigare tyget varit en absolut gräns, bildades nu en mer flytande övergång, liksom trädets gren- och bladverk kan ge. Vi delade upplevelsen och då frågade Åsa mig om jag ville ha biten som blivit över. Utan tanke och plan kring vad en sådan skulle kunna användas till, tackade jag ja. 

Så fortsatte solen att skina, dagarna - ja, dygnen - var sköna. Det blev nästan för varmt på den lilla platsen under tak, då strålarna riktigt gassade och stannade kvar länge. Nu hade jag ju... Lite för lång, men det var ju bara att knipsa av några stänger. Hammar och spik. Klart! En bild som visar den då rätt nyligen uppsatta jalusin.

Vänta! Har jag inte skrivit om detta? Visat bilder? Jodå, fram tills här och nu (hm, där och då) gjorde jag ett inlägg den 8 juni, se länk. Nu fortsättningen:

Så kom tveksamheten. Det obehandlade trät började krympa på grund av väder och vind, tyngden var inte tillräcklig för att räta ut "väggen". Från trädgården sett kändes det som de ljusa ribborna tog för mycket plats rent visuellt. Men funktionen var lysande (hm, skuggande), den ville jag ha kvar. Snickerierna i övrigt är gröna...

Att måla med linoljefärg tar tid. Att måla en jalusi med linoljefärg tar längre tid ändå. Men med vatten som läskade, kaffe som gav energi och sommarpratarna som (o)roade, blev det rätt sköna stunder där med penseln i hand.

En bild från igår. Det nymålades kulör skiljer sig något från det övriga, då färgen ännu inte slitits av väderlek.

Längs dess kant några krukor med pelargoner (som skulle behöva en mer kärleksfull vård, jag vet).

Jalusin vilar på spikar, vilket möjliggör enkel upp- och nedtagning, och hänger sedan fritt utan att nå marken. För att undvika alltför stora svängningar vid blåst har jag fäst en bit ståltråd vid pergolans stolpe.

Kikar jag ut mot pergolan ser jag detta. Blåregnet klär väggen, men denna gräns är inte heller helt stängd, utan kan låta blicken vandra, ana. 

En annan vinkel.

Mot uthusväggen en stund då skuggorna inte börjat leka på den vita ytan.

Olika bilder och intryck skapas.

Så kan jag bli sittandes där och kika på och igenom. Inget är rakt, såväl ribborna som dess mellanrum varierar. Ljuset vandrar. Det är både stilla och händelserikt.

Det som är på andra sidan kan anas, ja, ses. Men ändå bildar jalusin en åtskillnad mellan där och här, utan att varken stänga inne eller stänga ute helt. 

En mycket enkel lösning som kom vandrandes då tillfälligheten råkade möta behovet. En granne, en hammock, en stund. En bit över, ett ja tack utan tanke och plan. En solig dag... Ibland är livet inte så svårt.











6 kommentarer:

  1. Så klart man ska säga ja. Ofta och gärna utan att tänka och ha en plan :) Urläckert när du målade den. Att det var pilligt förstår jag. Linoljefärg är ju lite speciell även på en plan yta. Nyansen är så läcker. Den måste jag lägga på minnet.

    Kram, Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Tycker också den blev fin som målad. Förutom att den då bättre hänger ihop med andra snickerier så blir linjespelet mer distinkt. I mina ögon.
      kram
      /Katarina

      Radera
  2. Men så fint det blev! Jag vill också ha!!! Visste väl att jag inte borde surfa runt på trädgårdsbloggar - jag får så många tips och idéer som jag inte har tid med :)
    Ha en härlig söndag /Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Du, det där känns igen... Så många idéer som flyger runt och lockar. Men så infinner sig tiden, stunden, för att förverkliga just den idén, medan andra nog får fortsätta sväva som inspirationsmoln ett tag, kanske för alltid.
      O tack detsamma, men nu blivit tisdag så: Go' vecka!
      önskar
      Katarina

      Radera
  3. Det blev så bra, en skön plats i både sol och skugga. Det är det bästa med att bara säga ja, rätt som det är faller pusselbitarna på plats.
    Kram o tack för senast!
    Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, ofta är det så, det blir till pusselbitar... Men ibland inte, men då kan det "fådda" ges vidare och så löser det sig på bästa vis ändå.
      Tack själv! Det var roligt att ha dig här, kul att vi fick till att se parken också! Ja, och tack för de fina växterna, de står nu krukade allihopa (en del ska växa till sig medan andra "bara" väntar på höstens omplanteringar).
      kram
      Katarina

      Radera

Det är härligt att läsa kommentarer.
Vem du är, vad du tyckt och tänkt. Och känt.
Kanske vill du tillägga något, fråga något.
I vänlig anda.
Varmt välkomna!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...