söndag 6 november 2016

Välja att se, blunda för annat...

Jag låter växterna stå kvar och klipper inte ner dem förrän till våren. Varför? Varför inte? Här gör vi som vi vill, men för min del älskar jag att se hur småfåglarna lockas av fröna som bjuds. Jag tror att de bor nära, jag har själv en holk och vet att grannen har flera. Ett annat skäl att behålla "riset" är att det skänker viss struktur till vinterträdgården. Dessutom kan det bli vackert när ljuset gör det grå till silver. Det bruna blir till guld, koppar eller är det kanske brons. När det är frost kan det nyss våta glittra och vid snö skapas nya uttryck. Men än är vi inte där. Här. 

En bild från häromdagen. Det är den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' som möter vit anissiop - Agastache foeniculum (tror jag att det är) - och blodtoppar, bl a Sanguisorba officinalis.

Som helhet är min trädgård alls inte vacker under vintern. Den frodiga grönskan, som annars döljer sådant som helst inte ska ses, är mestadels borta. Illusionen av att trädgården är ett alldeles eget rum har försvunnit. Nu syns plank, murar och hustak, omgivningen blir påträngande och gör att trädgården inte blir mycket mer än en... tomt bland hus i staden. Det är som om känslan av hemligt rum, en oas att upptäcka och vila i, har försvunnit. Men i avsaknad av grönskan gör ändå mörkret sitt för att skapa väggar, tak och rum. Den kan stänga ute för att skapa inne. Hjälpa till att dölja för att annat ska lyftas fram i ljuset. 

Som sagt, som helhet är min trädgård... Men små nedslag kan göras, där jag väljer att se somligt medan jag blundar för annat. Fångas av den skira blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' och dess dans framför lavendelrundeln. 

En annan dag, ett annat uttryck.

En annan blodtopp - Sanguisorba 'Blackthorn" - visade nyss många röda och rosa toner. Nu annorlunda. 

Blodtopp - Sanguisorba officinalis - i regn- och blåsväder. Det blir vackert då det mörkt röda och de brända tonerna möter en grönska som nästan ser turkos ut.

I solsken.

En annan stund, ett annat uttryck. 

Jag ändrar vinkel, nu skymtar rosenflockelns fröställningar där bakom. De gulgröna bladen till höger tillhör rosen Henry Hudson. I bakgrunden ligusterhäck.

Jag återvänder till motivet för den första bilden. Nästan samma, men inte riktigt.

Stockrosorna vid kökstrappan. Genom fönstret brukar jag kunna se småfåglarna här, men de flyger strax iväg då jag ger mig till känna. 

Myntorna i förgrunden, fortfarande friskt gröna. Sedan olika blodtoppar, de gula bladen till vänster tillhör den vita hängpimpinellen - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian'. Silvriga inslag, det är bland annat salvia, men här finns också malört. Septembersolrosorna i bakgrunden...

Bakom solrosorna står den rätt nyplanterade ligusterhäcken. Så skönt det ska bli då den växt upp och blivit tät. Något som bildar bakgrund, lyfter fram och döljer. Men än är det inte så, jag vinklar kameran så att grannens vita uthusvägg endast kan anas. För mig som vet. Du vet ju inte, så du ser den inte, eller hur? 



10 kommentarer:

  1. Det blir så vackra skulpturer av det som får bli kvar. Eller vackra silhuetter när snön lägger sig. Tycker det är vackert :) Tyckare med facit är det värsta jag vet. Tar tacksamt emot råd och synpunkter däremot. Hos mig är det oftast lusten som avgör om det klipps eller ej. Och oftast gör det att jag klipper på våren. Men pionerna har jag klippt nu för att inte skada nästa års nytillväxt mot ev mögelsporer från det gamla. En riktig röra blir det oavsett för det gamla får ligga kvar även när jag klipper, ja inte pionklippet - det ska helst brännas.

    Kram, Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag läser din kommentar kommer jag plötsligt på att jag visst klipper en del, såso krmesbärets sladdriga blad och hukande stjälkar. Nej, jag är inte "renlärig", gör både ditt och datt, allt efter behag. Så finns, som du beskriver, klokhet som kan spela in. Smart att klippa en del för att förhindra annat. Så återigen, än en gång: Inget är svart och vitt, utan att bli grått. Inget är enkelt, men behöver inte heller vara så svårt... ;o)
      kram
      /Katarina

      Radera
  2. Vår trädgård tappar också sin skönhet under vinterhalvåret. Fast jag tycker att det är en del av charmen. Att ur det bruna, trista, nedvissna och kala varje år växer fram en grönskande oas.
    Dina bilder är så vackra! Jag beundrar dem alltid, både här och på instagram. Ha det fint!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, tack!
      Ska försöka anta ditt kloka vis, se och förstå det som sker på detta vis. Men inte alltid så lätt att vara tålmodig och klok... Nåväl, med tanke på att "perfect is boring" så är jag inte tråkig alls, fniss... ;o)
      Allt gott!
      /Katarina

      Radera
  3. Hei!
    Du verden så vakkert dette er. Nydelig lys i bildene.
    Ha det godt! Anne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, tack! Blir så glad av din kommentar, en sol i sig.
      Allt gott!
      /Katarina

      Radera
  4. Vilka vackra bilderas!
    Kram Milla

    SvaraRadera
  5. Så fina silvriga toner i perowskian, vackert om sådant får vara kvar över vintern.
    Kram Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Perovskians silver tillsammans med annat som mer går i brons...Härliga möten som solen kan lyfta.
      kram
      /Katarina

      Radera

Det är härligt att läsa kommentarer.
Vem du är, vad du tyckt och tänkt. Och känt.
Kanske vill du tillägga något, fråga något.
I vänlig anda.
Varmt välkomna!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...