Ditt och datt från nu och nyss.

På datorns skrivbord finns en mapp med namnet "Blandade bilder". Här finns fotografier som tagits den senaste tiden och som visar lite ditt och datt från nu och nyss. 

Brudbrödet - Filipendula vulgaris - blommar vackert tillsammans med bergklinten - Centaurea montana 'Black Sprite'. Den ljusa, inte riktigt vita, kulören är en favorit, så också den mörkt vinröda.

Knopparna är som små pärlor, vackra på alldeles eget vis. Tidigare skiftade de i rödrosa toner, se bilder här.

Nu har de flesta slagit ut, underbara blommor. Undrar om de doftar, men nu regnar det ute så jag får vänta och se, hm, känna. Läser mig till att om man krossar knopparna så doftar de av metylsalicylat, ett ämne som ibland ingår i tuggummi. Viss vetskap kittlar snarare än stillar nyfikenheten...

Något mer vit, men ändå inte kritvit, är strandirisen - Iris sibirica 'White Swan'. Den har inte riktigt trivts i sitt alltför mörka läge, flyttning skedde förra året. Nyss visade den en blomma.

Tax med leksak. Eller, i hans värld, en stor och modig hund som fångat Bytet, håller fast och släpper inte taget. På bilden syns att gångarna behöver fyllas på med småsingel, ett av sommarens (flera) projekt.

Igår eftermiddag: Ikväll kommer bokklubben och det råder tvekan om utomhus kommer att bjuda en varm och skön väderlek eller inte. Jag klipper och sätter i vaser. En liten bukett brokschersmin - Philadelphus limoninei 'Belle Etoile' ställs i badrummet. Blommorna doftar fantastiskt.

Busken, som jag stammat upp, bjuder fler att plocka. Så jag gör det och...

...låter dem få sällskap av några kvistar från schersminen - Philadelphus 'Dame Blanche'.

Det gamla kruset fylls och hamnar på matbordet. Vädret ser ut att mulna på, jag dukar inomhus och det visar sig vara ett bra beslut.

Husets hund får inte vara på bordet, så är det. Men andra regler gäller för denna nykomling, en liten tax (design Kai Bojesen) som jag fick från kära släktingar som var på besök från Danmark i helgen. Så glad, så glad, blev jag. 

Inför besöket plockade jag en liten bukett med flocknäva - Geranium x cantabrigiense 'St. Ola'. Ibland kan det vara skönt att låta vasen rymma en endaste sort. Nu syns variationer, som annars lätt dolts av andra.

Många bilder, kanske dags att avsluta inlägget... Vad tycker du? Jo, det är nog dags. Blev det något tema, kan jag skönja någon tråd? Nja, blommorna är (nästan) alla likt och olikt i vita nyanser, det ser jag nu. Det känns ju sammanhållet och bra. Men hundarnas medverkan då? Hur inkludera dem under en gemensam rubrik, som verkar någorlunda begriplig, men nog inte mycket mer än så. Kanske: Vitt och Vov från nu och nyss... Eller... kanske inte ;o)

Som om buketten plockat sig själv

Nu är lavendeln som vackrast. Ett ögonblick då blommorna nästan slagit ut, men fortfarande tvekar. Jag plockar några. Grässtrån växer strax intill, de får också följa med och hamna i glas. Inget konstigt, en konst i sig. Engelskans "effortless" kommer vandrandes. Utan ansträngning, som om buketten plockat sig själv. Som de har valt varandra snarare än ha valts av mig. Jag tar tacksamt emot gåvan.

 Lavendelrundeln i solen, de skira violetta dansar i den friska grönskan.

Buketten igen. Jag tycker den är vacker.

De frön som strötts på gräsmattan har ibland funnit andra boplatser. Nu sticker grässtrån upp lite överallt i planteringarna. Nya möten uppstår... Fler buketter kommer att plocka sig själv.

Grodan!!!

Jag har spejat, låtit blicken vandra från vattenytan till dammens kanter. Försökt se och höra, men intet sett och hört. Nej, det vore väl att förvänta sig för mycket... En endaste en ett endaste år, det får vara bra nog och mer än vad jag någonsin kunnat önska. Men så, jag närmar mig dammen, står vid dess kant och hör ett plötsligt plums. Ljudet är annorlunda än då något väldigt litet faller i vattnet och inte heller detsamma som när något större hamnar däri. Det är ju precis som om det vore...

...en groda! Jag lutar mig fram, jodå, visst är den där, här! Om det nu är densamma som förra sommaren vet jag inte, men det är samma sort Ätlig groda. 

Ögonkontakt?

Så kom den då åter, om det nu är densamma. Att Naturen kikar in och bosätter sig här i staden är inte självklart, så väldigt roligt. Dammen har stillastående vatten, ingen pump eller något sådant. Vattnet renas med hjälp av växter, omgivningen är lummig. 

Ljuset kan leta sig in, blicken söka sig ut

Att försöka skapa något som naturen gärna skänker. Det verkar lätt. Men det tar - som så ofta för mig - tid. Tankar tänks och tänks om igen. Så träder slumpen och den goda turen in och berättar om ett annat sätt, kanske ett bättre vis. Jag provar.

Känslan då solen letar sig fram genom trädets blad- och grenverk. Blicken vilar i grönskan, men söker sig också mot den blå himlen. Så olikt parasollets distinkta åtskillnad, det antingen eller som då råder. Nej, under trädet är det annorlunda, ljuset strilar in och tillvaron förändras allt eftersom. Det är något speciellt med det.

Under äppelträdet i mitten av maj i år. Ljus och skugga. Både och. Samtidigt.

Den lilla hörnan under tak behöver något som skyddar mot den starka och brännande solen. Vad? Marken är täckt med gammal betong, det är svårt att få någon växt att riktigt trivas här. Grönska finns ändå i närheten, platsen fortsätter ut i pergolan. Dess tak och väggar kläs nu så sakteliga av blåregn. Så småningom ett lummigt rum.

Men nu till denna lilla hörna. Jag funderar på olika lösningar för att skapa det jag söker. Tyg, som ett draperi, har provats. Det var rätt bra, men gränsen mellan ute och inne blev alltför definitiv, det är inte en vägg jag vill ha. Vad vill jag ha? Jag vet, men vet ändå inte.

Så inträffar Slumpen, den Goda Turen knackar på: Mina grannar har bytt hammockens tak av tyg mot en träjalusi. Vi sitter där och jag känner hur vackert och behagligt ljuset blir. Just så! De har en bit över, undrar om jag vill ha. Svaret är givet och väl hemma tar jag fram hammare och spik. 

När eftermiddagen blir till tidig kväll ser jag hur solen söker sig in och skapar mönster. Nyss var det den slitna murade väggen som var skådeplats, nu är det bordet och korgstolarna som kläs i ränder. 

Jag slår mig ner, blir sittandes ett tag. Det kan bli fint (finare) när jalusiet grånat, när väggen målats, när fler kuddar... Kanske vore det bättre med bambujalusier som går att rulla upp och ner, men jag tvekar kring om dess yta inte blir alltför täckta, alltför mycket känsla av absolut gräns. För som nu är kan ljuset leta sig in, blicken söka sig ut. Just så!

Plockar, sätter i vas.

Så gick helgen i en rasande fart, även om tempot alls inte var högt. Konstigt det där. Nåväl, blommorna jag plockade in i lördags står kvar. En av buketterna går i blå och grågröna toner.

Den innehåller ängsnäva - Geranium pratense, stor drakblomma - Nepeta 'Six Hills Giant', lavendel och grässtrån. Stommen består av malört - Artemisia absinthium, som på bilden kan tyckas hängig. Den reste sig efter ett tag och står fortfarande vackert tillsammans med de andra.

Några fick plats i ett gammalt lerkrus. Bland daggkåporna - Alchemilla mollis, som precis är i skedet att slå ut, leker nävor - Geranium pratense, Geranium cantabrigense 'St.Ola', aklejor, stäppsalvia - Salvia nemorosa 'Caradonna' och en enstaka ljus stjärnflocka - Astranta major.

Krukorna med penséer ser eländiga ut. Nej, inte krukorna i sig, men dess innehåll. Den senaste tidens värme har frestat på. Jag klipper ner och hoppas på en andra blomning. Tills dess hamnar några i en keramikvas jag nyss fyndat någonstans till nästan ingenting.

Sist, men alls inte minst. I all enkelhet.

Brunnävorna - Geranium phaeum - leker med grässtrån. Vilket gräs, någon särskild sort? Nej, bara frön som valt en annan växtplats än den tilltänkta gräsmattan.

Att plocka och sätta i vas. Något speciellt med det. Först rundan, blicken som spejar, söker och... finner. Ja, jag har ju skrivit om det förr. Nya möten som uppstår. Betraktar växterna i ögonhöjd och på nära håll. Blommorna, bladen och stänglarna. Men också de begynnande fröställningarna och knopparna, som båda lovar mer, bidrar. 

"Både och"

Är det sommar nu? Har den kommit för att stanna en stund som är längre än ett ögonblick? Ja, här och nu känns onekligen som Sommar. (En versal var nödvändig, något annat skulle kännas... gement ;o) Fönstren står öppna dygnet runt och det känns som gränserna mellan ute och inne suddas ut. Den senaste tidens värme gör att trädgården skiftar i uttryck. Plötsligt är något förbi, som nyss var. Något annat inleder sin tid. Det går fort. Alltför fort? Ibland, men jag är inte riktigt säker på vad som vore lagom. För det där med att både vilja hålla kvar - ja, stå still - men också känna lusten att gå vidare är motsägelsefullt. Eller kanske är det ett "både och". Hursomhelst, så är trädgården - ja, livet - alltsomoftast. För mig. Hur har du det?

Lördag, morgon. Jag går en runda med kameran...

...och ser att bäcktistelns blommor nu slagit ut. Mina två plantor Cirsium revulare 'Atropurpureum' är klena, verkar inte vilja ta plats "på riktigt". Kanske står de för trångt, för mycket som konkurrerar. För torrt? För...? Ja, för något är det som gör att de inte riktigt vill och kan.

Framför kermesbäret - Phytolacca acinosa - som både tar plats och visar många blommor.

I höstas togs rosenhäcken bort och nu blev det plats för en alldeles ny plantering. Liguster (som anas till vänster på bilden nedan) är satt, hoppas de växer sig täta snart. 

Här finns olika växter, som alla försöker etablera sig och - förhoppningsvis - samsas väl. Nu syns - ja, jag har ju visat den förr - bergklinten - Centaurea montana 'Black Sprite' som får sällskap av brudbröd - Filipendula vulgaris. 

Lavandeln är på gång. Jag beskar rundeln rätt sent i våras, så den har ännu inte riktigt funnit sin form och täckt de nyklippta kanterna. Men plantorna verkar friska och glada, så det är väl "bara" tid, sol och en del vatten som ska till.

Strandirisarna - Iris sibirica 'Blue King' - verkar inte blomma länge till.  

Nej, ibland går fort alltför fort. Brunnävorna - Geranium phaeum - i soligt läge ser också trötta ut.

Men också de som står i lite skuggigare, som här vid dammen nära gräsmattan, börjar övergå från blomning till fröställningar. 

Nävorna ger ju en del spontansådder, en del väljer "Den Perfekta Platsen", men inte alla. Här en avkomling från - tror jag - ängsnävan - Geranium pratense - som alls inte valt den en - i mitt tycke - självklar tillvaro. Här står den i en pytteliten spricka mellan kökstrappans sista steg, markens gamla betong och husväggen.

Det får stå där ett tag till, men sedan rycker jag upp den. Nära inpå stockrosorna, som också ofta väljer att ta plats i de små sprickorna, trots att det i närheten finns mer - tror jag - bekvämare lägen.

Nu förmiddag, solen gassar och det är riktigt varmt. Jag väljer bort stolen vid trappan och går längst ner i trädgården, där träden skuggar. Dess blad- och grenverk, finns det vackrare parasoller? Det där med sol och skugga, inte motsägelsefullt alls, utan ett härligt "både och". Varandras kontrast, men också förutsättningar. Idag söker jag skuggan på grund av solen. En annan dag är valet ett annat.