En av grannskapets många katter sitter på uthustaket. Den verkar inte vara på väg någonstans, utan sitter rätt länge där och betraktar koncentrerat Viggo, som strax nedanför leker med en boll.
Kanske undrar katten över leken, som hunden själv kommit på. Han lägger bollen på/vid en gammal filt, sedan morrar han och går till attack. Sliter och drar i hopp om att bollen ska rulla iväg så att han kan jaga den. Så hämtas bollen, läggs osv.
Katten sitter där länge. Bryr sig inte ett dugg om mig och mitt klickande med kameran.
Den verkar totalt uppslukad av hunden och hans lek.
Men så märker Viggo vad som pågår. Genast slutar leken, en annan börjar. Nu skäller och vaktar han, försöker se stor och tuff ut, som en doberman eller större än så. Det lyckas inget vidare för en liten tax, men - som tur är - har hundar ingen självinsikt. Han ÄR och det räcker. Katten tycker inte alls att denna lek är lika trevlig som den tidigare, utan kikar sig nu omkring efter en utväg.
Så möts våra blickar för första gången denna dag. Som om katten ber mig om att få stopp på hunden. Jag försöker få Viggo att sluta skälla och hoppas att katten förstår att jag gör vad jag kan även om det inte räcker till. Skällandet fortsätter.
Med lite dröjande steg, som om den retas, väljer katten nu att ta sig över taket. Sedan tar den några snabba kliv på pergolan, hoppar ner på muren och med ett skutt når den en grannes uthustak för att försvinna in i dennes trädgård. Allt mycket smidigt, graciöst. En riktig vildkatt kan anas, det glittriga silverhalsbandet till trots.
