Ditt blir mitt

Jag börjar där jag slutade i förra inlägget, men nu med ett annat fokus. Grannhusets gula vägg tillsammans med trädets höstlöv fångar blicken. Gult är fult? Nä!

Här ligger hus och trädgårdar nära varandra, i förgrunden min pergola, där blåregnet börjar nå över kanten. Så följer en grannes uthustak för att sedan låta skymta en annan trädgård.

Längst ner i trädgården gränsar planket mot ännu en trädgård. Deras vildvin klättrar över planket upp i mitt äppleträd.

På ett annat håll, jodå, en annan granne. Det kanske ser ut som om planet flyger rakt in i trädet, men så är det inte. Det är förmodligen på väg till Kastrup. Eller på väg därifrån.

Längs det nybyggda planket har både grannarna och jag planterat växter som - så småningom - ska skapar en grön vägg. Grönskan här vandrar dit. Grönskan där vandrar hit.

Nära varandra, då blir ditt mitt och mitt ditt. Ibland inte samma tycke och smak, ibland påfrestande för öga och öra. Men bara ibland och kanske inte så ofta ändå. Just nu tackar jag för höstfärgringen som bjuds. 

Sommarens projekt

Alla dessa planer. Alla dessa idéer och funderingar, möjligheter som bara väntar på att... ta det där steget från tanke till handling. Ett litet steg, det kan väl inte va' så svårt? Jag följer er andra och ser hur ni åstadkommer stort som smått. Det byggs och grävs, det fixas och donas. Jag läser och förundras över allt som förverkligas, medan jag själv - mer ofta än sällan - fortsätter att fundera. Jag är kvar i tanken, i fantasin, länge. Nu trivs jag rätt bra med det, nej, jag klagar inte. Men ibland vore det trevligt om det mellan tanke och handling inte var ett sjumilasteg, utan ett käckt litet skutt.

I sommar har ändå lite blivit gjort, en del i konkreta ting och miljöer, medan annat handlat om att lära. Jag bläddrar bland sommarens inlägg och plockar några: Bygga plank. Plantera vid plank I. Plantera vid plank II. Göra om, hoppas rätt.  Guldockra? Leka med pigmenten. Söka kulörer. Söka och se. Nu täcks planket så sakteliga med grönska, planteringarna växer till sig och på en del platser väntar förändringar för att skapa bättre förutsättningar och vackrare möten. Här finns mer att göra!

En del av sommaren har ägnats åt att söka efter och leka i färger och kulörer. Jag har vandrat runt såväl i geografin, som i olika böcker och annat. Tagit intryck av alla uttryck, så mycket det finns!

Bilden ovan tog jag nyss. Det är en vacker dag som bjuder att duka bordet och luncha utomhus... Nåväl, åter till kulörerna! Allt började då jag skulle måla om de gamla trädgårdsmöblerna, vars slitna och torrspruckna ytor ropade efter linolja. Jag längtade efter en färg som skulle vara mjuk mot ögat, prata väl med teglet och samsas med husets snickerier, som går i Övedsgrönt. Efter att ha provmålat några trädgårdsmöbler i guldockra insåg jag att det som var ganska vacker mot husets tegel i kvällsljus...

...kom att döda sin omgivning i dagsljus.

Teglet rymmer såväl mörkt och tungt som ljust och skirt. Då det handlar om trädgårdsmöbler, som i material och form inte precis är graciösa, känner jag att kulören gärna får andas en lätthet. En sommardag tar jag bussen till Genarp, där Ottossons Färgmakeri huserar. I ryggsäcken ligger datorn, i datorn bilder på teglet. Flera bilder som visar husets fasad i olika ljus, här ett exempel.

De kunniga och vänliga färgmakarna hjälper mig och lägger fram olika färgbrickor som utgår från teglet, men som också möter husets gröna snickerier. Efter en del vändande och vridande bestämmer jag mig för en specialkulör, som måste beställas för att blandas och som kan hämtas om några dagar. Jag åker hem, för att återvända. 

Hur det blev? Några bilder tagna nyss:

 Häromdagen. Örtplanteringen är nära, jeansen hänger på tork.

En kväll nyligen. Uthuset behöver målas...

Jag funderar på att göra om uthuset till lusthus/vinterträdgård. Det skulle kunna bli ett rum som förlänger säsongen och där jag skulle kunna vinterförvara växter. Ett nytt projekt... Så bra att det finns tid att fundera och fantisera, söka kunskap och inspiration. Jag kan ta det lite lugnt. Kanske finna gamla englasfönster, kanske... Nej, något litet skutt blir det inte... Allt är som vanligt!


För fler sommarprojekt, se länk.

Rosenhäcken... och en rosa tax

Rosenhäckens frodiga grönska blir allt glesare, bladen blir till vissnande löv som faller till marken. Någon enstaka ros visar sig fortfarande.

 Winchester Cathedral bjuder till och med en knopp!

Annars har den mesta blomningen ersatts av annat, som här kaprifolens röda bär...

...och honungsrosens nätta nypon.

Klematisen visar vackra fröställningar.

Vad mer finns att skåda? En rosa tax! En söt gåva, som i sig kommer att vara givmild och mata fåglarna under vintern.

Det är många småfåglar i trädgården. De är gärna här i rosenhäcken, men de närliggande träden verkar också locka. Än så länge bjuder trädgården frön av stockrosor och annat. Fågelbaden används flitigt. Den enda fågelholken skulle kunna bli flera... Planket skulle kunna bli till en liten fågelby, där holkarna placeras så att kvarterets katter inte når. Husets tax är chanslös, men det verkar han inte inse... Nej, en tax med självinsikt är en motsägelse i sig.

Färg

Det råder oreda och förvirring, kanske till och med falskspel och bedrägeri. Vi möts av dubbla och motstridiga budskap tillsammans med lögnaktiga påståenden. Det handlar om ett språkbruk som beskriver något som varandes just något, som vid närmare betraktande inte riktigt är. Nej, jag talar inte om den svenska valrörelsen, om någon händelsevis skulle tro det. Det handlar om växterna och dess färger.

Blommig fredag bjuder oss att ägna en stund åt detta tema och vid första anblicken skulle man kunna tänka sig något i positiva tongångar, som ordet färgglad lockar fram. Även ordet kulör, låter ju som något... kul. Nyans, nyanserat, även det laddat med plus. En oändlig mångfald av härligheter väntar, det blir nog flera inlägg som sprider glädje denna fredag, tänker och tror jag. Ja, så varför inte vara kärringen mot strömmen, surgumma av rang och låta detta inlägg lyfta fram Problem? En retorisk fråga, vars frågetecken egentligen är ett utropstecken som tillåter mig att bli... problematisk.

Dubbla och motstridiga budskap

Vitsippan är... vit. Blåsippan är... blå. Rosa blåverbena. Så dumt, så dumt. Fast då jag googlar ser jag att det finns vitsippor som är rosa och rosa blåsippor likaså. Det är ingen ordning! Ja, och än rörigare blir det när jag kikar på blåverbenan, som absolut drar mer mot violett än blått, dvs blåverbenan är inte ens blå! Dock är den rosa blåverbenan - Verbena hastata 'Rosea' - rosa. Tänk om den vore gul? Rena snurren!

Falskspel och lurendrejeri

På växtloppisarna har jag slutat att fråga om plantans blommor blir vita, röda, blå eller vad det nu är jag söker. Jag har alltför ofta fått ett ja, när det borde ha varit ett nej. Medvetet falskspel och lurendrejeri eller kanske bara slarv och misstag? Jag vet inte, men numera frågar jag: Vilken färg?

Nedan syns den loppisfyndade ljust gula dagliljan - Hemerocallis citrina - vaja i vinden. Eller, som det visade sig, en brunröd variant, förmodligen Hemerocallis fulva.

Falskspel eller kanske snarare önsketänkande och självbedrägeri

Vaddå blått? Undrar jag då kulören lyser i violetta toner. Vi vill så gärna se blått, även då vi vet att riktigt blått det inte är. Ibland luras namnen, men inte alltid. Bolltisteln - Echinops bannaticus 'Taplow blue' håller sitt löfte.

Denna, enligt säljaren, "ljust blå" höstvädd - Scabiosa caucasica - är violett, i mina ögon.

Trädgårdsstormhatten - Aconitum x cammarum - är blå, fast i visst ljus drar den mot violett. En lurig typ eller är det kanske ljuset som luras. Nåväl, den är vacker oavsett.

 Gurkörten - Borago officinalis - är blå, riktigt blå.

Strandirisen - Iris Sibirica 'Blue King' - är också blå, precis som namnet säger.

Mörk stjärnhyacint - Camassia leichtlinii "Coerulea". Vad ska jag säga? Inte är den särskilt mörk, fast  kanske om man jämför med någon väldigt ljus variant. Knopparna är blå, men utslagna i just detta ljus flörtar den lite med det violetta. Förresten, i bakgrunden...

 ...brunnäva - Geranium phaeum. Vaddå brun? Hursomhelst en favorit.

Lavendeln anges ofta vara blåviolett, men färgen kan också kallas... lavendel. Tänk en växt som i sig har gett namn åt en kulör. Och en doft. 

Himlen är... blå. Rosen Mme Alfred Carriére är pärlemorskimrande.

Som riktigt himmelsblå måste naturligtvis Di blåe - MFF - lyftas fram av en malmöbo som jag. Fantastiskt spelat i  Champions League i onsdags! =o)

Koppling MFF och trädgård? Inga problem:! De spelar väl på gräs...

Likt radioprogrammet Spanarna har jag nu lyft fram tre tydliga exempel på dubbla och motstridiga budskap, falskspel och lurendrejeri samt önsketänkande och självbedrägeri, vilka stärker mig i min tes att det här med trädgårdsväxter och dess färger är ytterst problematiskt. Nåväl, lösningen ligger knappast i att låta allt bli till gråtoner. Nej, hellre denna färglada röra än en svartvit ordning.

För många härliga färgglada inlägg, se länk!

Bli mer bildad

Det var i söndags. En dag som bjöd den där klara höstluften, som är så lätt att andas. Jag fick inget vettigt gjort och även om trädgården ropade - och fortsätter att ropa - på krafttag, kändes det helt rätt att njuta kaffet i solen och låta blicken och tanken fara, medan tidningen fick vila orörd i knäet. Att sitta länge görandes just ingenting. I sig ett någonting.

Under den sena eftermiddagen gick jag en liten runda med kameran, nu bläddrar jag bland bilderna och ser hur en självsådd slingerkrasse - Tropaeolum majus 'Milkmaid' - även i år klär den stol som blev en klätterställning, se tidigare inlägg. Fast egentligen fångas min blick av mönstret och variationerna som den väderbitna flätan bjuder. Jag tvekar, kanske är det i mötet "det" händer.

  

På andra sidan ligusterhäcken står Winchester Cathedral och bjuder blommor som fångar ljuset. Och blicken. Omgivningen ligger i skugga, men rosens blad kan anas som svävande gröna plättar. Vore allt enfärgat mörkt bakom den vita rosen vore det... tråkigare.

Här återigen rosen som liksom ropar: "Allt ljus på mig!". Vilken tur att häcken i bakgrunden nöjer sig med skugga.

Rosenskära, som skildrades för några inlägg sedan, är vacker även så här. En baksida kan vara en framsida, om solen väljer att lysa. Och ögonen väljer att se.

Levande möter dött, fast vid närmare betraktande ser markens betong rätt livfull ut med alla sina färger, medan rosen och bladet onekligen är döende. Inget speciellt ljus här.

Fast än finns det hopp, jag lägger den lilla rosenknoppen i det närliggande fågelbadet...

...och fyller på med vatten. Rosen dricker glupskt. Vatten ger liv åt den törstiga, men också åt det rostiga badet med stenen däri. Nu är det inte rosen som fångar min blick, det är snarare vattenytans speglingar som lockar mig.

Vatten ger skiftningar och rörelser. När jag ändå går där med kannan fyller jag ännu ett fågelbad, som också ges liv då stenens beläggningar framträder tillsammans med små sprickor som skapar linjer. Himlen och de omgivande växterna speglar sig.

Vad det är som gör att jag stannar upp en stund och låter blicken landa på just den bilden, medan jag raskt bläddrar förbi en annan. Ljus och mörker, det vet jag. En bild utan leken dem emellan känns ofta - men inte alltid - död. Kontraster och möten mellan hårt och mjukt, levande och dött bidrar också. Variationer och rörelser. Och så vidare. Det vore roligt att lära mig mer om bilden och dess språk, ja, dess väsen. På samma vis som kunskaperna om trädgårdens växter gör att jag upplever mer och därmed kan skapa mer. Kartan över terrängen ritas om och möjliggör nya och fler vägar. Jag skulle gärna vilja bli mer bildad...

Vårfrestelser.

Vi är inte där än. Först kommer den riktiga hösten med väder och vind. Oftast mycket vind. Halsduk och vantar. Mössa. Mörkret tilltar. Sedan kan hösten övergå till vinter, men då den skånska vintern kan vara förvillande lik den skånska hösten, blir allt ofta till en lång period av grå-, regn- och ruskväder som prövar vårt tålamod. Kanske blir det "riktig" vinter med snö. Kanske inte. Den smärtsamma längtan inträder, i mitt fall, då jul och nyår varit och vi lunkar in i ett januari som blir till februari. Februari är en kort månad som kan kännas lång. Väldigt lång. Mars kan vara vinter, men också tidig vår. April kan luras, vi kan komma att tro både det ena och det andra. Hursomhelst under den sena vintern - eller tidiga våren - frestas jag att ta fram en trädgårdsstol och slå mig ner med en kopp. Det blir inte någon lång stund, för även om solen värmer ansiktet så blir det kallt att sitta stilla. Men vilken stund!

Lite för tidigt, lite för... Jag kan inte låta sekatören ligga där och vila alltför länge. Det är kallt om händerna, men vantarna är för klumpiga för det som "måste" göras, så jag låter händerna frysa medan grenarna klipps. Förvisso tecken på galenskap, men - eller kanske och - trädgårdsglädje.

Butikerna lockar med vårblommor... Vem kan motstå? Inte jag. I våras blev det - tack och lov - mildväder, så min sol av gula penséer klarade sig och växte till och ihop. Vilken härlig känsla att plantera, smutsa händerna, dofta jorden och känna hopp. 

Alla små tecken måste synas. En blomma här, ett grönskande blad där. En liten trött insekt på bordet verkar gäspa i solen.

Dess skira vingarna bildar en vacker skugga på den slitna ytan. Det är en tid då vi noterar minsta lilla, sådant som kanske inte ens ges ett ögonkast under sommaren. 

Vi deltar i vårteckenutmaningar, letar, fotograferar och visar. Jag förundras över hur våren inleds på såväl lika som olika vis. Här nere i Skåne är vi ofta tidiga, det kan säkert fresta tålamodet hos de norröver som fortfarande kliver runt i snön.

Jag sätter ut lite möbler och en del krukor därtill. Det är som om jag inreder därute och låtsas att vi redan har lämnat kyla och mörker bakom oss. Jag låter mig luras och gör det med glädje. 

Pärlhyacinterna såg lite frusna ut först. Men så kom solen!

När våren blivit vår på riktigt. När dagarna känns ljusare och livet rentav lite lättare, då spricker trädgården upp och bjuder till fest. Nu blommar de lökar som vi frestades att köpa under den tidiga hösten och sedan mödosamt plantera. Ja, för finns det något tråkigare än att plantera blomsterlökar? Nåväl, nu leker tulpaner, narcisser, pärlhyacinter med flera därute tillsammans med andra vårblommare.

Tillbaka till nu. I hallen ligger lökarna i sina påsar. Vilka de är? Se här! Butikerna lockar med fler och då jag kikar på bilden nedan, som är tagen förra våren, frestas jag att fynda några till. 

Jag borde naturligtvis bejaka förståndet och plantera de lökar jag redan har först. Förnuftigt. Dock, att falla för en frestelse kan ibland vara det bästa valet. Att inte falla kan fresta på. Dessutom, förefaller det mig, att falla just nu borde kunna ses som en god investering i väntan på andra tider. Således: Förnuft och frestelse... i väntan på våren!


För fler inlägg på temat, se länk!