En första bekantskap som leder vidare

Den svarta nysroten - Veratrum nigrum - står långt bak och syns knappt om man inte vet. Men då solens strålar strilar genom päronträdets bladverk, så lyser den och fångar min blick. Den kan annars ge ett rätt tungt intryck, men kikar man närmare ser man att de mörka kolvarna består av små blommor som växer tätt.

Längs dess stjälk, fast när den är så här grov känns det onekligen mer som en stam, slingrar sig tulkörten - Vincetoxicum rossicum. Ännu en av trädgårdens många doldisar, sådana som knappt syns och tar plats, men som finns där att upptäcka för den som vill. Något speciellt med det. I min värld.

Jag lånar två bilder från ett inlägg från 2013:

Åter till nysroten. Här finns två plantor, men det är endast en som har återhämtat sig efter plankbygget, då de blev nedtrampade. Hoppas den frösår sig, för skulle gärna se några fler.

Blir nyfiken på nysrotssläktet och ser att det finns en vit - album, som visas och beskrivs på denna sida. Även en grön - viride, se länk. I mitt sökande hamnar jag så på bloggen Tankar om och från min trädgård, där jag läser att det tar lång tid från sådd till blommande nysrot. Här omnämns också jättenysrot - Veratrum californicum. Jag förstår att Helen, vars blogg jag besöker, har alla fyra sorterna. Grön av avund. Och vit. Och jätte... Men inte svart, för en har jag ju. Men vetskapen om att de andra finns, bara det gör ju att nu kliar det i fingrar och tår, blicken fladdrar... Mitt sökande har börjat. Så leder en första bekantskap vidare. 

Men hur kom den svarta nysroten hit? Jag söker på bloggen och läser i ett inlägg från den 8 juni 2012: Under några år har de bara visat bladrosetter, men nu är det blommor på gång. Jag har aldrig sett blommorna "på riktigt", utan endast på bild, men tror att det kan bli rätt fint med något sådant här just här. Tittar nu till dem ofta, ser hur de sakteliga utvecklas och... ja, återkommer med bilder när tid är. Tid är nu och har varit sedan 2012, då de första blommorna utvecklades. Men hur den kom hit får jag inte veta, kanske som frön från AoT-forumets fröbibba eller möjligtvis som småplanta, ja, ett av alla dessa fynd från växtmarknader jag besökt. Så kan det vara. Men jag vet inte säkert, då det var före bloggandet och mitt eget minne räcker inte till för att berätta om alla dessa när och var och hur. Men jag är rätt säker på att det handlar om ett möte med en annan trädgårderare, någon som själv har den svarta nysroten i sin trädgård och så spritt den vidare genom möten på webbens forum och/eller i den där så kallade verkligheten. Första bekantskaper som leder vidare, som sagt.

I fokus, ur fokus

Var tar din trädgårdsrunda sin början? Ibland börjar min redan inomhus, tänker jag där jag står vid det öppna fönstret och inte bara blickar, utan lockas ut. Men jag får stanna kvar här inne en liten stund til och passa det som puttrar på spisen. Precis utanför det öppna fönstret står stockrosorna, som nu mestadels visar fröställningar till småfåglarnas förtjusning. Trädgården, som kan anas där bakom, blir till diffusa färgfält då de hamnat utanför kamerans fokus.

Men fokus kan ändras. Nu syns det att den - ja, vad kallas färgen? - fläcken är blodtoppar - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna', som klätt sig i sensommardräkt. Det ljust violetta är myntornas blomning. Men i förgrunden blir stockrosen till något vagt som kanske stör det vi vill se. Är det kanske så att ur fokus oftast fungerar - och upplevs - som bakgrund och inte något som tar plats i framkant precis. Vad gäller bilder, men kanske också i livet självt? Som när någon eller något stör det eller den vi är och vill vara fokuserade på. Ur fokus i förgrund. Rubbar vår balans. Kanske.

Fast kan kanske också tillföra något... Jag letar bland nytagna bilder, finner en. Ett samspel mellan i och ur fokus. Så kan det vara, så kanske det alltid är.

I fokus, ur fokus. Kameran fångar ögonblicket, men bilden som skapas motsvarar inte riktigt det jag såg alldeles nyss. Det är konstigt det där. Det egna ögonen, eller är det kanske upplevelsen av vad ögonen ser, gör inte samma distinktioner mellan i och ur fokus, tänker och tror jag då jag kikar på bilderna. Förstår du vad jag menar? Den egna upplevelsen blir att allt som ligger inom blickfånget, fångas av blicken - det är spännande med ord! - också ligger i fokus samtidigt. Så motsvarar då bilden inte upplevelsen av ett ögonblick - ord, ord, ord... - i bokstavlig bemärkelse, utan snarare ett... kameraklick.

Det är fascinerande med växter som bjuder såväl knoppar och blommor som fröställningar på samma gång. Som stockrosorna nu gör.

Utanför kamerans fokus, men knappast mitt, ligger Viggo där ute. Den orange vattenslangen - ständigt närvarande för såväl ögats blick som fotens snubbel - anas också.

Ändrat fokus. Nu syns också de ledsna bladen på stockrosen, de hade gärna fått fortsätta vara diffusa färgfält. Skärpa är inte alltid bra. Ja, och ibland är det skönt att ibland få vara ur andras (och kanske eget) fokus, vara lite diffus i konturerna och bara vara ifred. I fred. 

Stockrosorna ser rätt tråkiga ut nu, jag ska klippa bort bladen, men låta fröställningarna vara kvar. Det börjar regna, jag stänger fönstren. Genom glaset ser jag hur småfåglarna gungar i vinden och duggregnet, som inte alls verkar störa dem i deras jakt på frön. Jag står länge och tittar, klickar med kameran och försöker fånga dem genom det smutsiga fönsterglaset...

I och ur fokus. En stund står jag där. Men så ringer telefonen, jag samtalar medan jag rör i grytan på spisen. En tanke kommer flygande, jag tar en penna och skriver ner. Öppnar kylen, fixar och donar. Pratar, lyssnar med sleven i hand och en blick som vandrar. Fokus? Som fotografi är inte mycket i fokus, det är rätt diffust i såväl för- som bakgrund. Skärpan skulle kunna ligga på den blanka kastrullen, där utomhus kliver in genom fönstret och speglar sig. För nu lyser solen igen och jag öppnar köksdörren. Dags för en trädgårdsrunda "på riktigt".

Doft av sensommar

Ett nytt nu pockar på, vill ta plats och komma till användning. Det gamla blev ett nyss, som strax försvinner i dåtid för att - kanske - falla i glömska. Tiden går, men inte alltid i samma takt och ton. Nu en doft av sensommar, det är lite mörkare, lite tyngre, lite... Nu än nyss. Än då. Ändå... sommar. Fortfarande sommar.

Det är lördag förmiddag. Huset och husets hund väntar gäster medan jag själv snart ska bege mig till fest på Österlen. Men innan avfärd, en runda i trädgården med sekatören i hand för att fylla vas och glas. Det blir mestadels blommor i toner av mjukt vitt, kanske lime, rosa och vinrött, kulörer som dominerar i min trädgård just nu. Några inslag av mjukt violett, någon som är milt gul.

En keramikvas fylls med olika blodtoppar och pimpineller, den vanliga blodtoppen får även vara med och leka...

...tillsammans med ljus stjärnflocka, ormrot och månskensnepeta.

Kärleksörterna trängs på liten yta, då de sticks ner i blöt jord som jag fyllt den låga "krukan" med.

Olika myntor stoppas ner i ett glas, fortfarande är färgskalorna lågmälda. Som kontrast några lekfulla ringblommor i en liten vas. Härliga färgklickar som dansar på eget vis.

Så bär jag in och placerar ut. Säger hej då till vovven och skyndar till tåget. Iväg för att...

...komma hem. Gästerna har åkt, huset står kvar och hunden är välmående. Blommorna inomhus ser fortfarande pigga ut. Jag gäspar. Småslumrar i en korgstol medan kaffet i muggen blir kallt. Eftermiddag blir tidig kväll, sommar blir sensommar. 30-årsfest, blir till 40-års, 50-års... Tiden går, som sagt. Några ringblommor som dansar på eget vis behövs i allt det lågmälda och samstämda.

Det blir som de vill, var och när de vill.

Nyss ett överflöd av färg, men nu går vi in i en annan fas. Småfåglarna gungar i vinden och mumsar i sig stockrosornas frön. Deras "bordsskick" är inget vidare, en del frön faller till marken för att flyga vidare eller kanske fastna under någons sko för att landa någon annanstans. Så sprids stockrosorna i kvarteren och dyker upp varhelst det finns minsta möjlighet att gro. Eller omöjlighet, för ibland undrar jag över hur de kan överleva i den lilla lilla springan eller finna boplats där nästan ingen annan grönska trivs. Det är gamla kvarter, husen ligger tätt och gatorna är smala. 

Utanför mitt hus, inte nu, men nyss. Jag kikar ut genom fönstret och ser hur flanerande turister stannar upp och klickar med sina kameror. Hur jag vet att de är turister? Det syns. På sättet de rör sig, de långsamma stegen och den sökande blicken. De kikar runt på de låga husen, klick, klick. Stockrosorna, klick, klick, klick. Jag går ut och försöker se vad de ser precis här utanför mitt hus. Kameran är med. Klick, klick. Klick, klick. Klick.

Jag känner mig lite löjlig där jag står på den egna trottoaren med kameran i hand. Mellan det grönmålade trägaraget och tegelhuset finns en smal gång, som leder till trädgården.

Skjutdörren är stängd, men i det runda titthålet ser jag en skymt av trädgården och dess stockrosor.

Här klär stockrosorna såväl hus som uthus, där de växer upp ur markens gamla betong. De kommer "av sig själv" varje år. Ibland återkomster, ibland nya bekantskaper. Utsikt från kökstrappan.

Variationer.

'

Blommorna skiftar i uttryck.

Många kraftfulla kulörer, men här finns också inslag av skiraste pastell.

Under, eller rättare sagt genom, pergolans tak, når stockrosen hög höjd.

Stockrosorna är inga namnsorter och jag tycker om variationerna de bjuder. Fåglarna hjälper till med sådden, vinden likaså. Ibland hjälper jag till och plockar frön från vackra stockrosor jag ser längs trottoaren, slänger ut här hemma för att sedan göra just ingenting. För det blir som det blir, eller rättare sagt, det blir som de vill, var och när de vill. Jag kan bara hoppas.