Mitten av juli, nu...

Mitten av juli, så fort det som gått gick. Inte hade tiden behövt rusa fram sådär, nej, den kunde gott ha tagit det lite lugnare, så att det som var då dröjt kvar ännu en stund. Nu ett annat nu. Visst är det märkligt! Trädgården skiftar i uttryck och andas en annan ton. En del gäspar och är trötta, andra har rentav vissnat. Tack och lov finns det några som vaknar, som visar att tillvaron fortfarande bjuder färg- och formglädje. Som den röda solhatten - Echinacea purpurea 'Magnus'. Numera en klassiker, ingen raritet snarare än självklarhet i många av våra trädgårdar. Jag älskar den i alla dess stadier. Som... nu. 

Tillsammans med strandirisens blad - Iris sibirica. 

På andra sidan gången blommar några av denna. Tror jag fått frön från någon, sått och sedan glömt bort. Vad är detta för en? Vet du? Fick svar via Instagram: Det är sibirisk hjärtstilla - Leonurus sibiricus.

När eftermiddagen blir kväll vandrar ljus och skugga över trädgården. Så leds min blick att se annat än det jag nyss såg. 

Ett möte jag tycker om är den vita anissiopen - Agastache foeniculum 'Album' - och den ryska salvian (himmelspiran, ett så vackert namn det är) - Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire'. Fler plantor av den vitblommande väntar på att etableras här. Salvian flyttades förra hösten, känns lite klen, men hoppas att den kommer att trivas. Försiktigt blomning, nyss vaknat.

Ren och kär blom- och växtglädje visar blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna', som är ett av trädgårdens "huvudnummer" just nu. I bakgrunden anas den vita hängpimpinellens magnifika gren- och bladverk, vars röda inslag "pratar väl" med denna blodtopp. Ja, i den lilla lilla trädgården språkar alla med alla, de små gångarna som skiljer planteringarna åt är snarare en praktisk lösning för fötterna än något som bidrar till ögats upplevelse.

Gångar av småsingel, här syns en liten del. Ja, och lille Viggo, som ju inte fick vara med i förra inlägget. Ett inlägg som dessutom handlade om en... katt. Förmodligen upplever han sig inte bara förbisedd, utan också djupt kränkt. Tänk, en katt!!! Nåväl, ett försök att göra bot och bättring är dessa två bilder. Koncentrerat betraktar han någon insekt, jag vet inte vilken. Uppskattar hans känsla för stil och färgmatchning, då han för tillfället valt en gul boll, som perfekt möter styvfingerörtens blommor - Potentilla recta sulphurea 'Citrina'.

På andra sidan gången myntor, som visar försiktigt violett.

Det måste vara rätt spännande att kika upp och låta sig omges av grönska, som kanske bara når oss tvåbenta till knäna. Att vara nära det som sker på marken. Fångas av något, någon. Smyga. Vara liten i en stor värld är något helt annat än att vara stor i en liten... Kanske behöver vi både och.

På uthustaket

En av grannskapets många katter sitter på uthustaket. Den verkar inte vara på väg någonstans, utan sitter rätt länge där och betraktar koncentrerat Viggo, som strax nedanför leker med en boll. 

Kanske undrar katten över leken, som hunden själv kommit på. Han lägger bollen på/vid en gammal filt, sedan morrar han och går till attack. Sliter och drar i hopp om att bollen ska rulla iväg så att han kan jaga den. Så hämtas bollen, läggs osv. 

Katten sitter där länge. Bryr sig inte ett dugg om mig och mitt klickande med kameran.

Den verkar totalt uppslukad av hunden och hans lek. 

Men så märker Viggo vad som pågår. Genast slutar leken, en annan börjar. Nu skäller och vaktar han, försöker se stor och tuff ut, som en doberman eller större än så. Det lyckas inget vidare för en liten tax, men - som tur är - har hundar ingen självinsikt. Han ÄR och det räcker. Katten tycker inte alls att denna lek är lika trevlig som den tidigare, utan kikar sig nu omkring efter en utväg.

Så möts våra blickar för första gången denna dag. Som om katten ber mig om att få stopp på hunden. Jag försöker få Viggo att sluta skälla och hoppas att katten förstår att jag gör vad jag kan även om det inte räcker till. Skällandet fortsätter.

Med lite dröjande steg, som om den retas, väljer katten nu att ta sig över taket. Sedan tar den några snabba kliv på pergolan, hoppar ner på muren och med ett skutt når den en grannes uthustak för att försvinna in i dennes trädgård. Allt mycket smidigt, graciöst. En riktig vildkatt kan anas, det glittriga silverhalsbandet till trots.

Några vackra bilder

Vilken rubrik! Får man skriva så? I mina ögon, bör tilläggas... Hursomhelst, bilder tagna en sommarmorgon efter regn. Idag.

Här syns framförallt den blå stormhatten - Aconitum x cammarum (tror jag att det är), som nyss var i knopp och nu visar blommor. Det är sällan en blodtopp (eller pimpinell) väljs för sitt bladverk. Ett undantag är den vita hängpimpinellen - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian'. Senare under säsongen bjuds vita blommor på hög höjd. Den blå bolltisteln - Echinops bannaticus 'Taplow Blue' finns också med och leker. Strandirisens fröställningar får stå kvar, så småningom tillför de toner av brons. I bakgrunden lavendelrundeln. Etcetera.

Det ångrar jag inte

Den får mig att tänka på balett, en långsam och gracil rörelse som känns självklar. Som gjordes den utan ansträngning, utan tyngd. Utan effektsökeri, därför så... effektfull. 

Estnisk vitlök, ormlök  - Allium sativum.

Står där och fångar - fångas av - solen. Ett av trädgårdens alla fynd från växtmarknader jag besökt och inte kommit tomhänt ifrån. Säljaren sa att den skulle bli vacker, inte alls behöva gömmas bland köksträdgårdens ätbarheter, som förvisso också kan bära yttre skönhet. Nej, den skulle kunna dansa (nja, just det ordet valde hon nog inte, men livets alla detaljer behöver väl inte vara helt sanna, eller?) bland blomstrande perenner och andra i trädgårdens finrum. En vitlök som kan allt det, tänkte jag smått undrande men inte tvivlande, då säljaren var bekant och erkänt kunnig. Jag slog till. Det ångrar jag inte.

...solsken! (Jag saknar blått)

I onsdags: Så regnar det mest hela dagen. Solen kikar fram på kvällen, men tvekar och himlen växlar mellan blå- och gråtoner. Det är ett skådespel, där såväl regnjacka som solglasögon finns tillhands.

Fredag, morgon. Funderar på det där med blåtoner... I helgen traskade jag omkring på nordvästra Jylland. Det är mäktigt med hav som inte möter land vid horisonten, får Öresund att kännas som en... bäck. ;o)

Nästan alla båtar är målade i blått med mörkt röda inslag.

Den mörkt röda, ja, vinröda tonen, är vacker mot det blå. Jag börjar tänka trädgård (såklart) och funderar på om de mörka blodtopparna skulle kunna möta något ljust blått. Ängsnävorna har blommat över, men snart kommer...

...den ryska salvian, som också kallas himmelsspira - vilket vackert namn! På latin Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire'. Jag finner två gamla bilder och ser nu att salvian snarare drar mot violett än blått på bilderna. (Här i möte med den vanliga blodtoppen - Sanguisorba officinalis.)

Förutom att blått saknas i panteringen som ersätter den gamla rosenhäcken (där nu flera nya blodtoppar står) ser jag att blått också skulle kunna vara med- och motspelare till den mörkt röda stjärnflockan - Astrantia '???'. (Det är en/flera namnsort/er, men då jag har blandat ihop lapparna och plantorna dessutom flyttats runt råder osäkerhet kring vem som är vem.) I bakgrunden skymtar en nyplanterad ljus blodtopp - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna', Syns gör också den rufsiga ligusterhäcken. Fram med saxen!

Ljusa stjärnflockor - Astrantia major - finns också här. De ger lätthet till det mörka och språkar väl med den ljusa blodtoppen.

Ny för i år är klotlöken - Allium sphaerocephalon - som blivit tung av regnet. Överhuvudtaget tenderar den att lägga sig ner, kanske behöver den mer stabila och högväxande grannar.

En annan bland strandirisens blad.

Det är en fantastiskt vacker allium, speciellt i skiftet mellan grönt och rött.

Det där med hur växter, blommor, skiftar i färg är spännande. Oftast vackert, men inte alltid. Som när den vita rosen Henry Hudson blir blaskigt skär efter regn. Men nu var det ju inte riktigt det som jag skulle fundera kring och skildra här, eller?

Fast det där med skiften är ju också en del av trädgården, skapandet och intrycken som ges. Lavendeln kändes mycket mer blå tidigare under säsongen, nu upplever jag den mer som violett. 

Riktigt blå blir stormhatten - Aconitum x cammarum. (Blivit lite osäker på dess sortnamn, men tror det är en trädgårdsstormhatt jag har.) Nu i knopp, strax i blom. Här bland den vita hängpimpinellens - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian' - fantastiska blad- och grenverk.

Inser att jag behöver mer blått som blommar nu. Gärna en skir blomning, som andas lätthet i mötet med det tyngre mörkt röda. Ja, och helst växter som bjuder en känsla av vildhet, som sjunger i kör med blodtoppar och annat. Sådan blå kulör som påminner om båtarna på Jylland, himmel och hav... Vilken? Vilka? Vet du?

Efter regn kommer...

...solsken. Så säger man ju, men i skrivandets stund undrar jag. Det är grått, mörkt och...blött. Ett regn som inte verkar ha något slut. Utomhus lockar inte, men det känns onekligen rätt mysigt att från soffhörnet höra hur dropparna slår mot fönsterrutorna. Något njutbart i detta också. 

Kikar på bilder tagna den senaste tiden...

...och känner smaken av smultron. På engelska heter jordgubbar strawberries, smultron wild strawberries. Stråbär, bär på strå, så måste det ju vara, eller hur?

Snöret tog slut. Luktärten behöver hjälp att klättra och klä. En kanske inte så vacker, men praktisk och flexibel, lösning är att använda en tvättklämma. Försiktigt omsluts den ömtåliga stjälken för att nå och fästa mot armeringsnätet. Det fungerar.

I buketten, som visades i förra inlägget och som nu pryder bordet härinne, finns styvfingerört - Potentilla recta sulphurea 'Citrina'. En av trädgårdens (flera) favoriter. Den ljust gula kulören, något starkare än vanilj, men ändå inte riktigt gul... Det är något särskilt med den.

Försommar har blivit sommar, högsommar. Så känns det då blodtopparna inleder sin blomning. Först ut är Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna'.

Bland de mörka är Sanguisorba (officinalis?) 'Chocolate Tip' den första.

En bagatell, kan tyckas. Men så glad jag blev då jag häromdagen upptäckte den tidigare försvunna fyllda ängsnävan - Geranium pratense 'Plenum Album'. Den införskaffades sommaren 2013, planterades "någonstans", en plats som glömdes bort. Jag har saknat den, men trott att den inte överlevt och vant mig vid tanken. Så plötsligt visade den sig bland ormrotens blad. Fel plats nu, men kanske rätt då när växterna fortfarande var små och inte så yviga. 

Det råder växtglädje - eller vad detta nu ska förstås som - i trädgården. I gråvädret kan det kännas rätt trist, bara mycket och inte så vackert precis.

Men då solen lyser skapas liv som andas lätthet.

Lavendelrundeln blommar i violett. Trädgårdsstormhatten - Aconitum x cammarum - är vacker redan nu.

Här finns den blå gräsfibblan - Catananche caerulea - som också fick vara med i förra inlägget.

Plantan bjuder såväl enkla som dubbla blommor.

Regnet fortsätter. Mörkret likaså. Men stunden därefter kan vara magisk, som här då flenörten -  Schrophularia nodosa - klätts i droppar som fångar ljuset och...

...växterna - lätt druckna - leker i solen. 

Men, som sagt, där är vi inte än denna regnvädersmorgon, som nu blivit till förmiddag.