Myntor, monster och mojito

Det regnar därute. Det har regnat hela natten och jag är tacksam för att växterna nu äntligen kan dricka sig otörstiga. Är inomhus, något som jag inte varit så mycket denna sommar som bjudit så mycket värme och sol. Blickar mot fönstret och buketten jag plockade in igår. 

Figurerna? Det röda monstret kommer från Paris. Konstnären berättade att det jagar bort dåligheter, vilket ju inte är så dumt. Ett sådant monster borde alla ha. Den lille svarta figuren är från Rio de Janeiro och en liten kämpe i kampen för alla människors lika värde. Ja, så det är klart att den också behövs. Det är rätt kaxiga typer jag har där på fönsterkarmen. Kaxiga och snälla.

Myntorna är vackra. 

Då jag går genom den trånga gången från gatan in till trädgården möter mig denna syn. I förgrunden myntorna i örtplanteringen.

 Jag har flera olika sorter.

 Ser du fjärilarna som flyger över lavendelrunden?

Myntorna lockar också besökare.

Som sagt, jag har flera olika sorter och de växer där lite huller om buller. De samsas väl med de andra invånarna i örtplanteringen, är vackra att skåda och användbara i köket.

Då vi hade släktkalas tidigare i somras visade den yngre generationen ett plötsligt intresse för trädgården. Äntligen, tänkte jag först. Men strax insåg jag ju att det snarare var ett stort intresse för drinken mojito som kom till uttryck. Jodå, de fick alla små myntaplantor att ta med hem och vem vet, kanske är detta första steget för en ny generation av det gröna folket. Skål!

Ångra att man inte kastade två

Det är lätt att bara gå förbi, att inte ta notis, inte se alls. Eller kasta ett öga, men sedan ångra att man inte kastade två. För en del är värda en liten stund. Kanske en knäböjning så att man kommer nära inpå. Kanske stanna upp för att riktigt kunna uppleva det som bjuds. Kanske ha lite tur på vandringen, ja, något som leder en dit man hamnar.

Igår hade jag tur. Jag gick jag ner till den lilla uteplatsen för att se om den stora igelkotten, som varit där kvällen innan, var kvar. Det var den inte. Jag böjde mig ner, lyfta på en del blad. Nej, ingen igelkott. Den hade förmodligen valt ett lugnare läge med tanke på den mycket intresserade taxen. Nåväl, då lägger jag märke till att en av de små hostorna/funkiorna blommar. De där rätt oansenliga blommorna, kan tyckas. Men så ser jag plötsligt, där jag hukar, att det som på håll bara varit ljust lila är vackert tecknat. Se!

Jag har tidigare lyft fram hostornas blommor, valde dem som juli månads favorit, se inlägg. Men då blommade inte denna. Den fångar ljuset denna sena eftermiddag, blir nästan transparent i solens sken.

Då jag kikade på en annan blogg, minns nu inte vilken, såg jag hur baksidan av blommorna lyftes fram. Det är ju också en vinkel som är närvarande i trädgården och som sällan fotograferas och visas, tänker jag. Här kanske den mest sedda vinkeln, då blomstänglarna är något böjda och blommorna nickande. Lite uppifrån, bakifrån sisådär. Sisåhär.

Jag kryper omkring och försöker fånga dessa blommor med kameran. Inte helt enkelt, men det blir iallafall några bilder. Någon har ätit på bladen. Flera av de små hostorna på platsen är sönderbitna och ser smått eländiga ut. Men blommorna är fina där de lyfter från marken.

Vem har ätit på bladen? Det kan vara de där små sniglarna som verkar kunna äta hur mycket som helst. Eller tror du det kan vara någon annan? Jag är lyckligt förskonad från de hemska jättesniglarna, så någon sådan är det inte. Men oj vad det ser tråkigt ut med dessa sönderbitna blad. Stenläggningen ser också skräpig efter de senaste dygnens regn och blåst. Nåväl, innan jag lämnar den lilla platsen noterar jag att en till av de där små hostorna är på gång att visa blommor. Rätt mörkt lila knoppar nu. Undrar vad det kommer att bli av dessa. Fler ögon ska kastas. Så småningom.

Intryck från igår (och en väv som andas trädgård)

Igår en utflykt till Simrishamn. Vanligtvis är det nog de små husen med de vackra dörrarna som lockar blicken. Det är roligt att se att byggnaderna här fortfarande bär många olika färger. Hemma i Limhamn verkar trenden vara att måla de gamla stenhusen vita med svart, rött eller grått runt fönster etc. Det är synd, känner jag då jag strosar runt i Simrishamns mer färglada miljöer. Nåväl, ser att jag inte tog några bilder på just detta, men här några intryck från igår och en väv som följde med hem.

Så här nära havet och stranden gör naturligtvis även häcken vågen.

Härliga stränder. Hemma är det långgrunt, här blir det fort djupt och sanden på botten är lös. Ovant och inte helt lätt för liten tax att bada, men det gick. Än bättre gick att gräva.

Det är vackert! Det är det.

En del "måsten" är det ju när man är i Simrishamn. Apotekarens Trädgård är ett, jag har varit där många gånger förr. Nu inte så mycket trädgård längre, utan det hela har blivit till restaurang och butiker. En marknadsplats snarare än den där oasen som det var förr.

Det handlar inte längre så mycket om trädgård utan mer om livsstil och inredning. Det är tingen som dominerar och - naturligtvis - andas det medelhav. Medelhav på svenskt vis kanske för det mesta är rätt diskret och färgmatchat, lite lagom. Ett mycket trevligt möte med en av medarbetarna i butiken lyfter upplevelsen. Ja, och visst finns här sådant som gärna hade fått följa med mig hem.

En annan butik som ligger längs gatan bjuder andra upplevelser. Här handlar det inte alls om trädgård utan helt och hållet om inredning. Det är roligt att vandra här, flera olika uttryck finns att uppleva. Man vet inte riktigt vad som väntar runt hörnet. Blicken fastnar än här än där. Längst fastnade den på några högar med mattor. De är rätt tunna och jag tänker att de nog kan användas på många vis. De är gjorda i Indien av gamla saris, berättar butiksägaren. Alla är olika. Jag hade gärna haft flera, men skulle nu välja en. Det blev denna.

Bilden ovan är tagen i arla morgonstund. Jag vaknade tidigt och efter att ha satt igång kaffekokaren kunde jag inte låta bli att tassa ut och lägga mitt fynd på bordet. Sedan nöjt betrakta det jag såg. Nu senare, ja, det är sen morgon eller kanske förmiddag, så kikar jag igen. Färgerna ändrar sig med ljuset. I väven finns mycket att upptäcka. Jag ser trädgården häri, för visst syns perovskians blå-lila, blodtoppens mörkt röda och echinaceans ljust rosa med sin djupa orange mitt. Så fortsätter det.

Ja, så fortsätter det. Ju mer jag tittar desto mer ser jag. Den där väven är smått magisk och väcker min nyfikenhet. Jag kommer förmodligen, nej, säkert, att återkomma till den. Om och om igen. För så är det ju ibland. Vissa ting är inte döda utan lever.

Att vakna

Att vakna är inte alltid lätt. Men det går. En ny dag lockar den lille trädgårdsmästaren. Vad kan grävas upp? Vad kan grävas ner? Fåglar att jaga, katter som retas. En liten taggig igelkott att skälla på? Kanske hitta en boll och få någon att leka med mig? Slappa och sova, växla sol- med skuggläge. Nej, nu är det dags för denna dag att få sin början!

Hallå! Kom igen! Stäng av datorn! Jag vill ut! NU!!!!

Go' fredag på er allesammans!

Kikar runt

Jag tar en tur runt i trädgården och kikar runt. Ser vad som har hänt och vad som inte har hänt, men som ju borde ha hänt. Glädje växlar med andra känslor. Växter gör inte alltid som man säger till dem. Ibland blir det bättre så. Ibland inte. Nåja, några bilder från gårdagen.

Först ut favoriten blodtoppen som gärna dansar med alla. Visst kan den lägga sig över sina vänner, visst kan den bli alltför omfångsrik och svår att styra. Dess vildhet är vacker.

Ser att den blå bolltisteln nu visar sig. Jag hoppas att den växer till sig och tar mer plats. Den behövs här då det annars skulle bli alltför sött. I mina ögon.

Tomater! Busktomaten levererar och jag är smått förstummad. De andra två tomatplantorna är klena och vill inte alls. Dem struntar jag i och vänder istället hela min uppmärksamhet och tacksamhet mot denna fantastiska busktomat. Hurra!

Kaprifolen bjuder fortfarande på en del blomning.

Nedanför en liten planta New Dawn. Den stora dog under vårvintern, men jag hade tagit en stickling tidigare som överlevde vintern i en kruka. Planterades och har visat några få blommor. Nu en enda som verkar gäspa i den tidiga kvällen.

Andra som gäspar är stjärnflockorna. De brukar ju annars vara tacksamma och bjuda på såväl friskt bladverk som blommor. Nu ser de medtagna ut. Är det värmen, torkan?

Jag kikar till pelargonerna, en del bjuder blomning. Här behöver jag nog plocka bort visset och även vattna. Det blir fort torrt i värmen.

Allra mest tycker jag om de småblommande vildpelargonerna, men här finns det även andra sorter. Det är ingen stor samling, ingen avancerad heller. Men trevligt med dem och även krukorna är jag glad för. De med vågad kant som syns här är från Kullabygdens keramik. Sedan anas en från Gränsfors krukmakeri, det är den lite mörkare till höger på bilden ovan. De gör båda fina krukor. Högt upp på önskelistan står en grönglaserad från Gränsfors... Apropå krukor, undrar varför man brukar säga "sist i är en kruka" när det ska badas?

En del trivs ihop

En del trivs ihop. Helt enkelt. Detta tänker jag då jag strosar runt och kikar på en av grusträdgårdens planteringar. Jag gjorde om den i våras. Lusten att göra det infann sig förra sommaren, se inlägget Spaden står nära till hands. Då var det rörigt på fel vis. Nu är det rörigt på rätt vis. I mina ögon. 

Grusgångar snirklar  sig runt och den gamla betongplattan till vänster i bild fortsätter in under pergolan. I förgrunden örtagården, i bakgrunden rosenhäcken. Alla pratar med alla här och man kan nog uppleva det som en enda plantering.

Från pergolan sett skymtar lavendelrundeln där bakom och än längre bort kan några echinaceor anas framför ligusterhäcken. 

Från uteplatsen vid huset. I förgrunden örtagården. De långa stänglarna är den vita hängpimpinellens,  som står mitt i planteringen. Den sträcker sig mot himlen och snart kommer det att sväva vitt här.

Det kommer att förändras. Något ska byta plats, något ska bort, något ska läggas till. En del ska växa till sig. Men i stort är jag rätt nöjd med de förändringar jag gjorde i våras, det känns som de flesta trivs ihop och att de gärna språkar med varandra över grusgångarna också. Alla är nära varandra så ingen behöver skrika. Då trivs jag.

_____________________________________________________________________

Jag då? Blicken är anklagande och jag känner mig skyldig. Nej, du var bara med på en bild och syntes knappt. Men nu då! Här syns du! Förvisso också den orange vattenslangen, men det är dig alla tittar på. Jag lovar!

Två veckor med Magnus

Under två veckor följer jag en växt. Det är en av trädgårdens echinaceor, på svenska rudbeckia eller solhatt. Jag har flera. Skulle gärna ha än fler. De samsas väl med sin omgivning, något jag får återkomma till i ett annat inlägg. För nu är det denna enda det gäller. Vilken sort? Jag tror det kan vara en Magnus, men är inte säker.