Söndagsmorgon

En hel timme! Längre! Inatt, men märktes inte förrän imorse då jag noterade att jag idag var ovanligt morgonpigg... Ut med vovve, in med vovve. Kaffe bryggs. Sedan, medan kvarteret och staden fortfarande sover (eller för Viggos del, somnat om) njuter jag en stund. Morgonstund, älskar dessa lugna tillstånd, där ingenting behöver hända och ske, utan tillvaron bara är. Att förlora sig i något handlar inte om förlust, snarare om vinst. Motsägelsefullt. Ord kan vara märkliga, tillvaron likaså. Som häromdagen då jag promenerade längs Ribban här i Malmö. Ett favoritstråk. Jag lämnar strandkanten och går längs de gamla järnvägsspåret. Tittar upp. 

Färger, former. Linjespel. Det är verkligen vackert! Jag lyfter kameran igen... Och igen. Variationer av samma.

Att inte kunna se sig mätt. Ljuset, rörelserna. Skiftningarna. En del träd har inte många blad kvar nu.

Viggo? Jodå, han är med. Går lös och följer mig varthän jag går. Lydig? Nja, korv i jackfickan hjälper när mycket annat lockar.

Vi går vidare längs stigen. Ett ruckel, en container?

Någons kladdpapper eller rentav målarduk. Det orange och mörkt röda är rätt vackert ihop. Jag har lite svårare för det rosa-violetta inslaget. Som konstrecensent (förvisso amatör, men ändå) skulle jag nog föreslå att konstnären jobbar vidare med sitt uttryck... ;o)

En annan dag, en annan runda. Nu vid Sibbarp, fortfarande vid Öresund och här i Malmö. Det är en blåsig dag, vinden låter blad efter blad flyga och falla. Snart naket här. Öresundsbron kan anas.

En del fåglar. Vattnet ser kallt ut.

Dess teckning påminner om vattnets linjespel. Säkert ingen slump.

Solen skiner, det verkar bli en fin dag. Trädgårdsdag. Utemöblerna ska flyttas in, löv krattas ihop. Krukor tömmas. Och så vidare. Men utan större stress, det känns som om tid finns. Viggo sover fortfarande, men om en stund kommer han att vakna. Det tar inte lång tid förrän han sitter där vid skjutdörren med förväntan i blick.

Jodå, även denna dagen rymmer äventyr för en liten tax. Men inte riktigt än, först ska morgon bli förmiddag, bli dag. Helst utan att titta på klockan, istället låta känslan styra så att tidpunkter blir till stunder som blir till varande här och nu. En dag i vardande. Låter fint, eller hur? Men klingar också falskt, för jag kan inte låta bli att vara den jag är och blivit. Det vill säga, jag kikar och ser att klockan snart är tio. Oj! Hm... "Borde jag inte..." "Är det inte dags..." "Nej, men nu måste jag ju..." Ja, och jag bör, det är dags och inte för att jag måste, men jag så gärna vill. Ut! Nu! 

Önskar er alla en härlig söndag!