Att nät verka. Att nätverka

Blicken dras mot det som glittrar och jag ser ett nät som får regnbågens alla färger i solen. Vilket jobb! Att nät verka. Att nätverka. Det där med särskrivningar... Även punkt punkt punkt kan få en del att rysa, läste jag någonstans, så bäst att sätta punkt (bara en) och återgå till de vackra näten.

Det råder aktivitet i lavendelrundeln. Nätet böljar.

Lite närmare, nu syns det bättre.

Backar med kameran, annan vinkel.

Egentligen är jag rädd för dem. Eller kanske inte rädd, men jag känner ett visst obehag. Detta är nog rena terapin: Hej där!

 Den fina tråden runt den trötta lavendeln.

Även blodtoppen är klädd.

De är mycket skickliga, inser jag då jag själv försöker. Det går sakta. En halsduk, en rätt bred och lång ska det bli. Så småningom, för detta tar tid. Jag noterar att jag gjort fel på förra raden: Gör om, gör rätt. Jag drar i tråden och så lätt det går att riva upp. Uppriven? Nej, inte speciellt. Än. Punkt punkt punkt.

September (gör mig till scout)

September. En månad som tar sin början i värme och sol. Då är det sensommar, kanske med smak av augusti. Sedan kommer skiftet, ibland smygande, ibland plötsligt. Nu doftar september av mustig höst, färgerna är annorlunda och luften klarare. Höstkvällen är mörk och kall.

September är att ha för mycket eller för litet, det är nästan aldrig lagom. Solen kommer, solen går. Liksom vinden. Liksom kylan. Liksom värmen. Liksom regnet. Liksom. Morgonens varma höstkläder kan strax vara alltför mycket. Mitt på dagens val av sommarlätta plagg kan några timmar senare vara lite för svala för att på kvällen bli helt galet fel, känner jag då jag huttrar på busshållplatsen. Lösningen är lager på lager. Att vara beredd på allt. Alltid redo, september gör mig till scout!

September har börjat nosa på oktober. Det märks då jag strosar runt och söker något som illustrerar denna tid som är nu. Lite här och lite där finns ju. Jag samlar en del av det trädgården bjuder och gör en bukett. I glasvasen möts det ljusa och skira med det som är mörkare och tyngre. Precis som dagarna nu. Precis som september.

Fler bilder? Kan inte låta bli, här några till.

Olika ljus, olika fokus, olika vinklar... Buketten och dess invånare kan upplevas på oändligt många vis, tänker jag då jag bläddrar i albumet. Det är lockande att lägga in än fler bilder här, men jag inser att det redan är många av samma. Även om de varierar så är de ändå variationer av något likadant. Är jag tjatig? Risken finns. Nåväl, jag är nog smått förförd av denna min septemberbukett, som består av: Agastache foeniculum - Vit anisisop, Bistorta ? - Ormrot (vet ej exakt sort, vet du?), Menthe piperita L. - Pepparmynta, Nepeta goviana 'Zaskar Dragon' - Månskensnepeta, Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' - Himmelsspira, Rysk salvia, Sanguisorba officinalis - Blodtopp, Sanguisorba officinalis 'Blackthorn' - Blodtopp och Teucrium chamaedrys - Gamander.

För fler inlägg, se Blommig fredag.

Blev till något annat

Minns ni? Det gör ni nog inte. Nåväl, jag har de senaste två månaderna påmints nästan dagligen då jag promenerat ner i trädgården för att undrande kika: Hur går det? Blir det något vackert av det här? Äter sniglarna upp allt eller lämnar det något? Nåväl (igen), det blev ju Något, eller hur? För att friska upp minnet, så började dekonstruktionen för drygt två månader sedan, se här. Kort sagt, något som varit, slutade att vara det och blev till något annat.

Slingerkrassen 'Milkmaid' har vackra blommor.

Det stora bladen är också vackra, men för stora ifall jag önskar att formen på "stolen" ska synas. Nästa år provar jag med något som väver med mindre blad. Krassen får dock gärna återkomma på annan plats.

Ett slut, en början

Det var en gång en blomma som ensam dröjde sig kvar. Lite blöt av regndroppar.

Fångare av ljus.

Försöker nå himlen.

Alldeles nyss en bland flera. 

Men så en dag var det ändå dags. Jag sökte efter henne med blicken, men hon var inte där. Såg sedan att hon fångats av grönskan och landat mjukt. 

Det är nu dags för stockrosorna att vila, snart nog gömma sig från vintern, längta efter våren för att återigen lysa under sommaren. På så vis är denna sagas slut också en början. 

_______________________________________________

Fröer!

Än får de stå kvar, dess frön lockar småfåglarna som äter glupskt. Jag plockar en del. Vem var det nu som ville ha? Jag vet att jag lovat någon. Jag försöker minnas, ska leta bland kommentarerna, jag tror det kan stå där. Hör gärna av dig. Någon mer som vill ha?

I ögonen fallande

En liten stund kikade solen fram. Sedan försvann den bakom de tunga molnen som lovade regn. Regnet kom. Och gick. Men gråvädret dröjde sig kvar hela dagen och det fortsatte att droppa så smått från himlen då och då. Den lilla stunden av sol fick mig att lämna skrivbordet och ge mig ut. Promenerade runt, kikade här och där. Det var igår förmiddag.

När jag nu bläddrar bland bilderna tänker jag att en del behöver upptäckas för att synas. Annat pockar på uppmärksamhet och får mig att fundera över ordet iögonenfallande, som verkligen berättar vad det handlar om ibland. I ögonen fallande är perovskian - Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire'- som glittrar i ljuset.

Lavendelrundeln är inte längre ett hav i blålila toner. Men så lägger jag plötsligt märke till den där endaste en...

Apropå en endaste, se rosenskäran! Inspirerad av ett hastigt besök hos Hanna förra hösten sådde jag en hel påse med frön. En endaste blev det, bara en eller bättre än ingen. Hursomhelst, den fångar min blick och jag vet att jag nästa vår kommer att försöka igen.

Grenarna var nyss tunga av päron, nu är det mesta plockat, men än finns det frukt kvar.

Kaprifolen visar enstaka blommor och även om det nu är dess röda bär som lyser mest, så är det ändå blommorna jag helst vill se.

Mycket går nu i rosa och vinröda toner. Denna plats behöver solens lekfullhet för att komma till sin rätt.

Kärleksörterna har sin storhetstid nu. Jag har flera, här är en. Vilken sort? Troligtvis en med namnet 'Bertram Anderson', men jag är inte helt säker. Här svämmar den över betongkrukans kanter, lyser rosarött mot det silvergrå bladen.

En liten runda under en kort stund då solen visade sig. Det blev många bilder, här bara ett axplock av det som föll mig i ögonen därute då och vid datorn nu. Kikar ut och solen visar sig även denna morgon. Vädret är iögonenlockande... Ut? Ut!

I väntan på att kriget vinns.

Nu är det krig!

- Krig? Va? Ska du inte leva i fredlig samexistens, liksom bara vara, liksom sisådär njuta nuet och carpa det där diemmet i en anda av mental närvaro. Chilla, läget gilla, alltså. Va? Ska du inte det? Nähä...

Ibland är trädgård harmoni, lugn och ro, att njuta i stunden. Men ibland, som nu, är det krig. Kanske inte något storskaligt, men ändå. De spanska sniglarna är få och så länge de är det och inte har tagit över så går de att hantera. De är som gammeldags marktrupper som knatar på och låter sig fångas. Ja, de ställs ju inför krigsrätt, det är ju faktiskt ingen lek det här om nu någon trodde det. Sedan finns ju de små lössen här och där. Vattenslangen duschar av en del, annat får vara. Någon slags samexistens råder, även om läget inte alltid är roligt. Nej, värre är de där små gerillakrigarna. Grrrrrr. De är indelade i olika vapenslag, tre vad jag vet. Men det kan finnas fler därute, de som får mig att se rött där jag borde skåda grönt.

- Du låter väldigt hatisk. Det gör du. Faktiskt. Inte alls sådär trevlig grönt käck som jag tänker att trädgårdsmänniskor är. Faktiskt. Jag trodde du var annorlunda, av en finare sort. Faktiskt.

Det första vapenslaget är de - svordoms - åkersniglarna. De är överallt och ingenstans, de gömmer sig än här än där. De har förmodligen likt de smarta vietnameserna byggt tunnlar à la Cu Chi. Nu är vi ju inte i Vietnam utan i min trädgård. Ja, och jag vill absolut inte likna vietnameser vid åkersniglar. Men tunnlar, listiga gömställen, förmågan att plötsligt bara försvinna för att sedan dyka upp. Jodå, det är smarta typer jag har att göra med. Här handlar det om uthållighet. Plocka det som plockas kan. Snigelgift sprids ut. Om och om igen. Jag ger inte upp. Det gör inte de heller. Vem vinner?

Varför inte fredlig samexistens? Åh, nu känner jag mig lite som den där ministern som inte kunde låta bli att stämma upp i sång. Vad var det nu hon sjöng? Jo, nu vet jag, here we go: "We shall overcome, we shall overcome..."

Det andra vapenslaget är - ännu en svordom - öronvirvlarna. De är också överallt och ingenstans. Mer så än åkersniglarna. Trevliga och kunniga Anna (Vattenkanna) besökte mig nyligen. Anna nickade igenkännande då hon såg ödeläggelsen och identifierade raskt fienden. De där konduktörsklippen, sa hon, det måste vara öronvirvlar. Hennes blick var bekymrad, hennes röst full av medlidande. Jag förstod allvaret och nematoder beställdes, i kylen ligger nu ett paket. Morgonens regn har skapat perfekta förutsättningar för attacken, nu ska dessa små nematoder vattnas ut både här och där. Grrr. Får förmodligen göra om proceduren flera gånger, kanske till våren också. Grrr.

- Aha, du har hyrt in legosoldater. Jag hör på din ton att det nog inte är några fredsbevarande styrkor det handlar om, eller? Vad ska jag tro? Vad ska jag säga? Hur får jag dig att lyssna? Nu vet jag,  jag säger det där som bara måste sägas för att skänka frid och fred. Vänta, jag ska bara låta handflata möta handlfata, sådär ja: Namasté

Det tredje vapenslaget är - en tredje svordom måste få sitt utlopp - de små larver som äter upp bladen så att nästan ingenting blir kvar. AoT-forumet svarade på min fråga att det kunde vara rosbladstekel eller kanske andra steklar. Vad göra? Plocka larver, men de kan vara svåra att se för de är tydligen ofta av samma gröna färg som bladen. De sitter dessutom på undersidan, de fega kräken. Ja, just nu känns det som jag redan förlorat, det är så mycket skadat. Eller tänker/gör jag fel? I AoT-forumet talade de om björktjära som en möjlig behandling. Något jag behöver kolla upp ytterligare. Någon av er som vet något?

- Snälla, rara, glöm inte att andas! Djupandning blir nog bra. För dig. Låt känslan av Alltet omfamna Intet, så att du sinnesro känner. Peace! Hm, visst var det väl två till? Jomenvisst, Love och Understanding också. Känn detta! Dessa tre i mötet med dina tre. Peace, Love & Understanding möter åkersniglar, öronvirvlar och steklar. Visst känns det bättre nu?

Skitsnack! På med regnjackan, nu ska jag leda mina legosoldater ut i strid. Vädret är perfekt, det har regnat och duggar än. I blötvädret därute är det inte osannolikt att jag kommer att stå öga mot öga (nåja, iallafall kunna skåda) en och annan snigel, som kommer att attackeras omedelbart bums. Skoningslös? Absolut!
Efter min insats på fält ska jag sedan gå till mässen - hm, köket - och ta en välförtjänt kopp kaffe och njuta fortsatt permission denna söndag. Allt medan slagen utkämpas därute. I väntan på att kriget vinns. 

Blommig fredag: Blommar nu i köksträdgården

Återigen fredag. Återigen en blommig sådan. En vecka sedan förra gången. Då tillbakablick på en säsong som bjudit på mycket värme och sol. Idag är temat att skildra det som blommar nu. Vill du se fler inlägg på temat, klicka här!

Mina senaste inlägg visar på en hel del blomning från detta nu. Det finns ju mer där, men jag väljer att avgränsa detta inlägg till min lilla köksträdgård. Sniglarna har kalasat på mycket i år, det är inte alls lika prunkande som då. Om jag skuttar till den där framtiden så kan jag meddela att nästa säsong kommer att bli helt annorlunda än nu. Det blir välskötta odlingar med en lys- och växtkraft som kommer att såväl inspirera som - kanske - få någon att sucka av grön avund. Så kommer det att bli. Så att ni vet. Tillbaka till nu. I en av pallkragarna bjuder gurkörten fortfarande blommor.

Den ser onekligen lite trött ut.

Strax intill en liten gul kryddtagetes. Inte alls så prunkande som jag trott, men tror det beror på små djur som tuggat i sig en hel del.

En mer orange kryddtagetes finns här också.

Satte några andra tagetes också bland ätbarheterna i pallkragarna. Jag hörde senare att de "vanliga" inte är så goda. Vet inte, har inte smakat. Men lyser upp litegrann det gör de ju. Tanken var att de skulle glittra bland all grönska. Ja, det var tanken det.

Salladen blommar också. Bladen är inte längre goda, jag rycker upp plantorna. Men strax innan rycket, rätt söta blommor, lite som de där som kommer på våren, de där som är så... Jag vet ju vad de heter, de heter ju, ni vet. De där som heter... Tussilago! Just det.

Busktomaten visar blommor som lovar mer.

Ledsna blad, men glada tomater. En avbruten stjälk på perovskian stacks ner i busktomatens stora kruka. Nu är sticklingen väl rotad och blommar. Dags att plantera ut!

Min "stol", se tidigare inlägg, står bland smultron- och jordgubbsplantorna. Nu blommar den också med hjälp av slingerkrassen 'Milkmaid'. 

Ja, som sagt, nästa sommar, då blir det annorlunda. Då kommer det att bli mer blommande ärbarheter, mer prunkande grönska. Mota bort de glupska krypen och hålla koll. Stenkoll. I mina fyra pallkragetorn (på höjden tre kragar i varje) tänker jag att det ska vaja av gurkört, kryddtagetes och krasse.  De små ringblommorna, som jag inte fångade på bild nu, hamnar här också. Jag har plockat och plockar frön. Sedan olika sallader, persilja och örter. Vad mer? Kanske låna lite böcker och låta mig inspireras. Det jag vet är att på muren kommer det att klättra vindruvor. Jag fick sticklingar av en god granne igår. Det känns som om nästa säsong så smått tagit sin början.

Jag tar tacksamt emot tips på odlingsvärda köksväxter, blommande eller ej, men goda och lättodlade i utomhusklimat (förvisso skyddat läge och zon 1, men något växthus är det ju inte). Så min fråga till dig är: 

Vilka skulle du inte vilja vara utan?