Jag vill annorlunda - ...till handling!

Rosenhäcken tar för stor plats, där den sträcker sig över gräsmatta och gångar, se förra inlägget. Jag sticker mig på de taggiga grenarna då jag försöker beskära såväl omfång som höjd. Tanken att göra något mer radikalt slår mig då och då. Ofta. Men jag blir tveksam då jag frågar och får svar som: Det vore väl synd! Vet du vad du gör? Är det verkligen en bra idé? Det blir ju ett rätt stort jobb... Handlingskraften lamslås och så står jag där år efter år och försöker begränsa buskarnas framfart. Suckar och stönar. Jag vill annorlunda!

Ibland handlar det om att fråga på ett annat sätt...

Det är torsdag, telefonen ringer. Jag hör mig plötsligt undra: Vill du ha några rosor? Den jag talar med har en stor trädgård på landet. Svaret blir: Ja! Min nästa fråga blir: När? Klivet från ord till handling går fort ibland. Så står vi där i fredagskvällens tilltagande mörker, klipper ner och gräver upp. Rötterna är långa och sega. Jorden mjuk. M är stark och beslutsam. V och jag tar tag i de taggiga grenarna. Trädgårdsbelysningen är skral, lille W hjälper till och håller upp mobilen för att lysa här och där. Ett visst mått av galenskap råder, då det absolut inte går att avbryta aktiviteten och fortsätta en annan gång med lämpligare förutsättningar. Rosen ska upp nu! Nuet infinner sig och sedan går det lätt att gräva upp några mindre plantor. Allt lastas och snart täcks såväl bagageutrymme som passagerarsäten av delar som varit min rosenhäck. Sen kvällsfika. Nöjda. Belåtna. Trötta, men pigga ändå. Fredagsmys av detta slag bjuder andra kvaliteter än en kväll framför TVn.

Lördag, jag tillbringar dagen i trädgården. Det är första gången på många år som jag kan stå vid huset och se ända bort till planket därnere vid dammen.

 Till vänster häcken mot köksträdgården, bakom den äppelträdet vid den lilla uteplatsen.

Går runt, kliver över. Grenar överallt.

Väggen är så gott som borta, några mindre rosor står kvar i väntan på beslut. Det är Westminister Cathedral, Henry Hudson, Charles de Mills och den gröna rosen Rosa chinensis var. viridiflora 'Green Rose'. Nära marken finns flocknäva, julrosor, stjärnflockor med flera. Ytan som öppnats upp är rätt stor.

Ljuset når bladverk som tidigare låg i skugga. (Henry Hudson)

Den lilla hörnan mellan pergolans vägg och köksträdgården syns nu. Här står en fikonbuske som också vill växa sig stor. Jag beskär dess höjd och bredd, stammar upp så att grannarna där nedanför också får ljus och rymd.

Ligusterhäcken, som tidigare doldes av rosenbuskar, blir en lugn bakgrund till dansande perenner.

Rymd. Ljus. Rörelse.

 Jag klipper och fyller en tunna. Det finns mer att klippa, att forsla bort.

 Det är en bra grensax jag lånat. Medan jag ändå är igång så...

 ...ger jag mig också på rosorna (Mme Alfred Carrière) som är planterade nere vid den lilla stenlagda platsen under äppleträdet. De växer mot solen, vilket innebär att de klättrar in till grannen och skänker dem härlig blomning. Jag får ingen. Tanken om gröna (och blomstrande) väggar har inte förverkligats. Nu klipper jag, det är härligt även om det är rätt svårt att hantera de långa och taggiga grenarna.

Fortsätta klippa, samla ihop och forsla bort. Städa. Sedan? Här finns växter som väntar på plantering, nu öppnar sig Möjligheter. Det handlar "bara" om att finna dem...

Jag försöker lära mig av Viggo, som på ett självklart vis förstår att grenar som inte är taggiga...  kan bli till pinnar!

Viggo njuter. Jag känner mig som han ser ut.

Det är i en känsla av befrielse och förväntan som jag funderar över olika vägar och dess steg. Väggarna vid uteplatsen behöver kläs med grönt. Inte konstra till det, anpassa efter platsens förutsättningar. Sedan, till det större och än roligare: Hur skapa gräns mellan grusträdgård och gräsmatta? Idéer finns, funderas kring och formas om. I ett annat inlägg mer om detta.

Jag vill annorlunda - från ord...

Ibland blir något inte som det var tänkt... Jag tampas återigen med den alltför starkväxande rosen Geschwinds Nordlandsrose, som vill ta plats och nå höjd. Det var ju inte så här det skulle bli. Den allra första sommaren med trädgård, tanken var en någorlunda modest buskros som, tillsammans med andra, bildar vägg som delar trädgården i två olika rum, se inlägg. I den stora busken slingrar sig en honungsros, även den tar för sig och vill bli stor. För att ytterligare bejaka växtglädjen finns här också en klematis. En bit bort står en kaprifol, som kastar sina långa lianer och är på väg upp i päronträdet.  Det är mycket, för mycket. Det är stort, alltför stort. Gångarna blir nästan omöjliga att använda, gräsmattan skuggas av rosor som vill ta plats. Inte som det var tänkt då... Men dessutom är tanken inte densamma nu. Jag har förändrats, jag vill annorlunda.

Bilder från i år, först från grusträdgården sett:

Från gräsmattan sett:

Att bara ha sådant som jag verkligen tycker om, som dessutom trivs och passar platsen... Ska det va' så svårt? Geschwinds Nordlandsrose är för stor och skulle kunna flytta till en större trädgård. Charles de Mills är inte lika starkväxande, men dess grenar är veka och blommorna nickar ofta. Men vacker är den, här får jag fundera en stund. Honungsrosen kan följa med flytten till någon annanstans, medan den lilla gröna rosen - Rosa chinensis var. viridiflora 'Green Rose' - får stanna kvar här i trädgården. Kaprifolen och klematisen slingrar sig i grenverket.

Jag vill annorlunda. Saker och ting är ju vad man gör det till, sägs det. En stol kan bli ett tak, men bara om man både vill och gör. Att vilja och inte vela, att gå från ord till...

...handling. För i skrivandets skull har en del hänt. Mer om det...

...i nästa inlägg.

Snart, snart dags

Ormroten leker med ljuset. De små plantorna har växt sig stora och det är inte helt lätt - om ens möjligt - för andra att ta plats. Några finns - eller fanns? - därunder. Lever de? Här ska grävas upp och planteras om, så att flera får en chans. Spaden står nära till hands, men de skira blommorna, som glittrar i solen, hindrar mig från att göra något alls nu. 

Jag tror det är en blodormrot som heter Bistorta amplexicaulis 'Rosea'. Här finns också vit bolltistel - Echinops ritro 'White'. Den alldeles vanliga ljusa stjärnflockan - Astrantia major - är en tacksam medspelare i trädgården. Planket kläs så sakteliga med grönska.

Nedan kan en blålila anisisop anas. Fel plats för den, jag trodde det skulle blomma i vitt. 

Till vänster skymtar den mörkbladiga flädern - Sambucus nigra 'Black Tower". En blå bolltistel har dykt upp, förmodligen är det en fröplanta från Echinops bannaticus 'Taplow Blue', som finns på annan plats i trädgården. 

Fångar ljuset. Som sagt.

Häromdagen.

Tidigare under säsongen aklejor, humleblomster, anagramsbräcka, skogskörvel med flera. En vild känsla där flera får var med och leka. Hur få till den känslan nu?

Spaden står där... Snart, snart dags.