tisdag 29 oktober 2013

Stormen

Det blåser fortfarande, men mindre. Gårdagens och nattens storm verkar ha vandrat vidare. Vinden tog tag och försökte slita med sig det den kunde. Kurade inomhus. Det är rätt otäckt när vädrets makter visar sin nyckfullhet och styrka. Tar en inspektionsrunda utomhus. Inga större hemskheter möter min blick. Det kunde ha varit värre, mycket värre. En del knäckta stockrosor.

Den vissnande blomman har en fantastisk färg. 

Björken som i söndags brann i gula och orange toner är nu nästan helt avklädd in på bara kvisten.

 Så även päronträdet.

Det ser ju inte så farligt ut, tänker jag där jag vandrar runt. Men suckar strax då detta möter mig. En murad vägg med några spikar och snörstumpar. Det skulle kunna vara en installation, något konstverk som vill berätta något Viktigt. Skulle det. Men det är det inte.

Det är här rosen Mme Alfred Carrière igår klädde väggen. Nu ligger hon över den lilla uteplatsen. Huller om buller.

Trädet som står strax intill  har många blad kvar. Men var är äpplena som var däruppe igår?

 Här! Och i dammen. Och på gräsmattan. Och... lite överallt.

En del föremål lät sig fångas av stormen och landade på nya platser.

Vädret växlar fort, det mörknar på himlen. Jag springer in och snart smattrar regnet mot fönstret.

Vinden viner. Regnet fortsätter. Oväder, även om gårdagens dramatik avtagit. Tack för det.






söndag 27 oktober 2013

Månadens favorit: Ingen repris, utan en fortsättning

För några timmar sedan sken solen. Vinden var snäll och vädret milt. Jag vandrade runt i trädgården och fotograferade det som fångade blicken. Jag funderade på vad som skulle kunna bli denna månads favorit. Det är sen oktober, snart skriver vi november. Jag borde höststäda där ute, men en långpromenad längs Öresund lockade. Fast vid hemkomsten valde vädret en annan lek. Nu ruskväder, vinden tilltar, det är grått och regnigt. Jag väljer att kura i soffan. Bläddrar bland bilderna från tidigare idag och ser att de flesta visar det som är favoriter denna dag, som så många andra dagar. Bilderna visar:

Sanguisorba

Blodtopp & Pimpinell




Jo, det är sant. Du har rätt. Det är samma val som jag gjorde i september. Men ändå inte riktigt detsamma, för nu är det andra intryck än då. Då var den 10 september och bilderna visar klara färger som andas sommar. Det är soligt, ljust och varmt, se inlägget. Nu är det annorlunda. Vackert på andra vis. Mer poetiskt, kanske med ett stråk av vemod.

Grannens björk bär fortfarande en del blad som lyser av färg. Men bladverket blir allt glesare. Snart är grenarnas linjespel allt jag ser. Ser du skuggorna? Något diffust kan anas i bilden.

Nu då?

Det är blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Blackthorn'.

Mot den blå himlen.

Här en annan björk som blir bakgrund till hängpimpinellen - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian'.

Närmar mig.

Den lilla blodtoppen Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' gör inte mycket väsen av sig, men skymtar där bland örterna. 

Varma toner möter perovskians is. Här är det framförallt den "vanliga" blodtoppen - Sanguisorba officinalis som syns, även om "Blackthorn" kan anas uppe till vänster i första bilden.

Vad vore perovskian utan sina varma medspelare? Något kallt och trist. Vad vore trädgården utan sina härliga blodtoppar och pimpineller? Något fattigt och tråkigt. Vad vore oktober månad utan sin, dvs min, favorit? Ryser vid bara tanken. Oktober behöver sanguisorborna. Liksom september. Nej, detta är inte en favorit i repris. Detta är en favorit som varar länge, som förändras och utvecklas med tiden och som bjuder nya uttryck att fängslas av. Så låter jag mig fångas om och om igen.

Fler inlägg som handlar om månadens favoritväxt kan du se om du klickar här.





fredag 25 oktober 2013

När växterna själv får välja

Tänk om hon väljer bort mig! Tänk om hon bland alla fröpåsar tar många andra, men inte mig. Tänk om hon bara glömmer mig, inte minns min storhet, min skönhet och mitt vänliga sinnelag. Nej, så kan jag inte ha det, så får det inte bli. En nästa sommar utan mig, jag tror hon skulle sakna mig. Jag skulle sakna mig. Bäst att sprida en del frön, lite här och lite där. Till försommaren upptäcker hon småplantor, lite här och lite där. Ibland suckar hon: Inte här och inte där! Rycker upp en del och kanske sticks några av de uppryckta ner på den Rätta Platsen. Andra frön kanske hamnar rätt från början. Vet ju inte riktigt var hon vill ha mig, men att hon vill ha mig det vet jag! 

Så tänker och gör gurkörten. Bilder från igår, där den ser rätt trött ut.

Den är vacker. Blåblommande, men visar också en del rosa. När jag kikar närmare tycker jag att det liknar en svan med stor hatt, liksom en dansande svan på karnevalen i Rio de Janeiro. Osannolikt? Kanske, men visst syns näbben och visst svajar hatten...

Strax intill, i en annan pallkrage:
Här står jag! Jag valde att dyka upp rätt sent under sommaren för att nu visa blommor. De kylslagna nätterna får mig att nysa så smått, så det blir inget prunkande precis utan mer försiktigt. Gott nog. För några blommor inger ju ändå hopp om en nästa sommar, en nästa säsong. Hon valde bort mig efter att jag antagit något för stora proportioner enligt hennes tycke. Jag gjorde väl inte riktigt som fröpåsens information utlovade, jag blev ju större och mer, ja, liksom mycket mer. Dränkte min omgivning, kan tyckas, men skönheten var det då inget fel på. Vet att hon blev rätt glad då jag gjorde ett återbesök denna sommar. Får se om jag kommer åter, har inte riktigt bestämt mig. Kanske. Kanske inte. Eller kanske hon hjälper till med sådden, skulle hon ju faktiskt kunna.

Krassen dök, som sagt, upp och nu klättrar den på en gammal gren nedstucken i en av pallkragarna i köksträdgården. Jag tycker mycket om den, det gör jag. Lite för storväxt för platsen, men inser att den kan pryda på ett annat ställe. Ja, så det är bara att tacka så mycket för påminnelsen och inhandla en fröpåse till våren.

Den enda blomman som visade sig igår valde att vända "ansiktet" mot muren. Vackert så! Ja, för den är ju vacker så här också. Dessutom bjuder krassen vackra gröna blad.

På andra sidan den lilla gången i köksträdgården:
Jag då? Glöm inte bort mig! Se så fint jag klär det jag nu klättrar på. Min växtkraft är stark och jag bjuder många blommor! Jag vet ju att jag är en favorit hos hon som leker trädgårdsmästare, men för säkerhets skull ska jag kanske ändå skänka lite egna sådder. Man vet ju aldrig säkert. Ibland ändrar sig smaken hos de där och man kan plötsligt bli bortvald. Något annat lockar, något annat verkar lite bättre. Men jag vet ju att det är jag som bör finnas här, så lika bra att skicka iväg lite frön. Var vill jag växa nästa sommar? Något att fundera över medan jag står här och pryder platsen.

Slingerkrassen 'Milkmaid' inte bara klär utan döljer nu det som en gång var en stol, se tidigare inlägg. Tanken var att klätterställningens former skulle framträda något mer, men krassen följde inte mina direktiv utan valde sitt eget sätt. Jag tror ändå att den får komma åter nästa sommar, men då på annan plats. Det som varit en stol och som nu är något annat får kläs med något lite mer försiktigt växande. Vad? Jag vet ännu inte, kanske något ätbart som bönor av något slag. Kanske något vackert, som luktärter exempelvis. Dela gärna med dig av idéer, tack!

Bilder från igår. Först från ena hållet, med näsan mot den lilla uteplatsen som gapar tom inför höst- och vintervila. Sedan från andra hållet.

 Ja, och så nära. Friskt grönt bladverk och många blommor såhär i sena oktober.

I en av pallkragarna:
Kan själv! Kan jag! Det trodde hon nog aldrig. Då jag anlände i ett litet fröpaket från AoT-forumets fröbibba såg jag ju inte mycket ut för världen. Små ringblommefrön, de har ju en speciell form mina frön. Nåväl, hon sådde och blev glad över resultatet. Men hon plockade aldrig några frön. Då. Men jag hade ju - som väl var och är - tagit saken i egna händer. Under sommaren har jag dykt upp på flera ställen, visat initiativkraft och även en önskan om att ge mig ut och se världen. Jag har hamnat nära där jag en gång var, men jag har också spridit mig själv till mer avlägsna platser. Plötsligt har det lyst gult i en plantering av vinröda och blå toner. Livar ju upp, liksom. Nej, tråkig är jag inte!

Den lilla ringblomman kom åter, det stämmer. Den är väldigt söt, liten och nätt. I rätt sammanhang, hm. Nåväl, lätt att rycka upp och jag har onekligen ryckt upp en del. I år har jag plockat frön som jag kommer att så i en pallkrage nästa år. Men räknar med - ja, hoppas på - självsådder lite varstans. För ibland blev det oväntade inte så dumt ändå. Inga bilder på sådana, men här en bild på hur den lilla ringblomman såg ut igår:

Vi gör vad vi kan! Det gör vi!

Nu hamnade jag i köksträdgården. Varför? Var det mitt val eller var det växterna som valde? Förmodligen det senare, inser jag nu. De lockade mig dit då de fortfarande bjuder en del blommor och även grönska. Förvisso gäspar även de, som det mesta här i trädgården. Men de har ännu inte slutit ögonen, utan väljer att vara vakna en stund till. Jag tackar!


Fler inlägg på denna Blommiga fredags tema kan du se här!



söndag 20 oktober 2013

Variationer

Besöker andras bloggar och inser det jag egentligen redan vet: Vintern står snart för dörren! Det har snöat på vissa platser. Det ser kallt ut. Här regnar det, jag vill inte gå ut. Men jag borde. Lämna det varma och bekväma och göra Nytta! Därute är det ju inte förberett inför det som komma skall, ja, det som delvis redan är här. Där står pelargonerna och fryser de stackarna. Det var inte länge sedan solen  värmde, även om hösttröttheten hade anlänt.

I utrymmet mellan kökstrappa och husväggar står pelargonerna samlade på en lite upphöjning klädd med småsingel. När det slutat regna ska jag ta ett ryck och flytta in dem till tvättstugan för vintervila. Några hamnar på fönsterkarmarna här inomhus. Pelargonernas blad visar variationer, så också blommorna. Här bilder från den senaste tiden.

En enstaka blomma. Bladverket visar flera uttryck.

Dessa blad påminner om dem ovan, men är mycket rödare. Blommorna? Minns inte, jag är osäker på om den har blommat i år. (Nästa år kommer jag självklart att ha mycket bättre koll på dessa pelargoner... =o)

Andra bladverk och blommor.

De små enkla blommorna tycker jag allra mest om. Dessa blad är olika...

...de här.

Men de små rosa blommorna kan vid hastig blick verka likadana. Fast om man kikar lite närmare så syns skillnader.

Andra blad. Hur såg blommorna ut här? Jag minns inte och den visar ingen blomma nu. Kan det vara denna som har cremefärgade blommor? Kanske. Kanske inte.

 Andra blad och blommor återigen.

Stjärnpelargonens namn förstås...

...då jag jämför dess blommor med denna.

Jag har svårt att fånga den knallröda pelargonen på bild, det vill sig liksom inte. Tror den kallas rosenpelargon. Ingen bra bild, jag vet.

Bild från igår, så trött, så trött.

Det finns några krukor till, några fler sorter. I någon ser det rätt dött ut. Ja, och jag vet att alla dessa inte kommer att överleva vinter, men jag försöker så gott det går. Hursomhelst roligt att varje vår/försommar handla av pelargonsällskapet, som brukar sälja småplantor till en inte alltför dyr peng. Här kan det hittas variationer, som inte kan finnas i den vanliga trädgårdshandeln. 

Kikar ut, fortfarande smattrar regnet. Hoppas på uppehåll, men det ser ut som ett sådant regn som kan vara länge, kanske hela dagen. Frusna pelargoner. Blöta pelargoner. Trötta pelargoner. Stackars pelargoner behöver räddas och jag inser att det är jag som är den lokala räddningstjänsten. 



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...