onsdag 30 november 2016

Mossbord

Det är tid för... mossa! Täcker den rostiga skålens yta och visst blir det vackert med den variegerade murgrönan, som lyfter från den gröna bädden. Nu vill jag att den ska få vara ifred för fåglarna. Jag sätter en korg upp och ner som skydd. En fågelbur av omvänt slag. Det blir rätt fint det också.

Jag får mossa över. Det kliar i fingrarna, något måste ju hittas på. Även en ljusslinga finns till hands och strax sticker jag LED-lampor genom den gröna mattan. Allt placeras på en bricka av zink och bärs ut för att sättas på ett bord. Jaha. Nähä. Det ser ju inte speciellt vackert ut. Något annat behövs. Men vad?

Lämnar hemmet för dagens långrunda med vovve. Bilden nedan är tagen på Ribersborg igår, men idag såg det ungefär likadant ut. Jag plockar några kvistar, nypon och annat, som kanske kan komma till användning, även om jag i stunden inte riktigt vet hur.

På hemvägen cyklar jag till ett bageri. Grannen är en frisersalong, som har en bänk utanför entrén. Bänkens sittyta är klädd med mossa, inget mer. Kanterna är diffusa, ungefär som om den vore en pläd som lagts på. Aha! 

Hemma igen. Jag låter mossan med ljus lämna brickan och glida över direkt på det runda bordets yta. Kvickt och utan större tanke lägger jag mina fynd från promenaden därpå. Betraktar det hela. 

Det börjar skymma. Jag känner mig frusen efter den långa stunden utomhus. Dessutom, i cykelkorgen ligger en påse med en saffransbulle i väntan på kaffe och paus. Inomhus lockar. Bordets färdigställande kan vänta, men så har vi då fåglarna. De väntar inte.

Jag har en korg till, dvs ännu en fågelbur. Det blir effektfullt med den rostiga tråden, som om den skapar ett eget rum för det som bordet bär. Inte en miss, utan ett moss-universum, ha ha! (Förlåt, kunde inte låta bli ;o)

Sen eftermiddag blir tidig kväll. Det mörknar. Buren är nu mindre framträdande, även om den kan anas.

Ännu ett kameraklick innan jag går in.

Får väl se hur detta mossbord kommer att utvecklas. Hursomhelst känns det riktigt roligt att leka på detta vis. Att inte riktigt veta varthän det bär. Några små garntomtar till jul? Kanske. Kanske inte. ;o)







söndag 27 november 2016

Ljus i mörker

Ljus i mörker. Levande ibland, men allt oftare dessa fantastiska LED-lampor. De verkar vara i evigheter, dessutom blir de inte varma. Ingen risk för överhettning och brand. Så blir möjligheterna många till ringa kostnad. Utbudet är stort, vi väljer både likt och olikt. Jag fyller lyktan med en ljusslinga. 

Jag vet inte om jag ska ställa fler ting på bordet. Inte mer ljus, mörkret behövs. Men tomrummen är också viktiga, annars ingen plats för skuggor och speglingar att leka. Nedan en bild tagen en regnig dag.

I den sneda skålen av rostigt järn finns en variegerad murgröna planterad. Här behövs mossa, granris och annat. I dagsljus behövs det gröna för att såväl lyfta som binda samman. 

Ljus och mörker. Tyvärr är de flesta ljusslingor och annat inte speciellt vackra att skåda under dagtid. Så kommer mörkret och med mörkret magin. En alldeles egen "stjärnhimmel"...

Jag har stuckit in lampor i jalusin. I förgrunden blodtopp och perovskia, som fångats av kamerans blixt. Annars ligger de och det mesta av trädgården i mörker. Som här:

Är det för mycket att begära att grannarna ska släcka sina lampor? ;o)

Att fotografera ljus i mörker är - för mig - inte helt enkelt. Ljuset vandrar o blir till diffusa fält, som på bilden ovan. Eller som runda "ploppar" eller vad de nu kan kallas.

Nåväl, en bild som visar hur lamporna sitter på (i) jalusin

Sladdarna göms där bakom, vilket låter sig göras då den lilla platsen under vintern bara fungerar som tillhåll för cyklar och annat. Nej, någon vacker syn "bakom kulisserna" är det inte. Överhuvudtaget kan det vackra i natten vara rätt fult under dagen. Det ser bara plastigt och trist ut. Jag försöker gömma undan, ibland går det rätt bra. Som i lyktan, som jag visade på första bilden.

Den transparenta sladden konkurrerar inte med det vackra mönstret. En likadan ljusslinga har jag placerat i en kruka med murgröna. Det blir vackert när bladen belyses underifrån. Slingan syns knappast, men visst kan den anas om man tittar noga.

Krukan står på trappan mot gatan. Lyser lite diskret med den gröna dörren och husets tegel som bakgrund. Känns lugnt. Inget iögonenfallande - i ögonen fallande - precis. Jag väljer varmtonade lampor, ett mjukt ljus. Men här vet jag att vi kan tycka olika, många väljer ett isblått sken. Runtom i kvarteret smyckas det här och där i olika kulörer, som kan kännas rätt glatt. Speciellt om det är stora lampor à la klassiska glödlampor, då blir det lite Disney över det hela. Även figurer av allehanda slag kan ses och ibland väcka förundran, undran. Men allt är trevligt så länge lamporna inte... blinkar. Då vänder jag blicken åt ett annat håll, stegen i en annan riktning. Ja, den där "Blinka lilla stjärna" borde ju naturligtvis sjungas ungefär såhär:

Stilla stilla ljusen där
så att natten stilla är
Vilar blicken, tanken med
Låt mig njuta lampans LED
Stilla stilla ljusen där
så att natten stilla är


Glad 1:a Advent!













onsdag 23 november 2016

Vildpelargon

Jag står vid diskbänken, händerna arbetar medan blicken vandrar. Till fönstret. Pelargonerna står där och övervintrar. De ser rätt pigga ut, mestadels grönt även om några vissna blad kan skymtas. Så ser jag att en av plantorna visar blommor. Åh så fina!

Det är - tror jag - en vildpelargon. Det är - vet jag - en som köpts som småplanta på Malmö Garden Show av Pelargonsällskapet. Jag bär ut krukan och tar några bilder. Husets tegel som bakgrund.

Så går jag in. Ljuset vandrar och - känns det som - blir till mer och annat genom glaset. Trots eller tack vara smutsen. Innan jul ska fönsterna putsas, men inte än. Nu: Klick, klick!

Ännu ett. Här syns stockrosorna som växer längs husets fasad.

Hur många bilder kan man ta på en pelargon? Många! Jättemånga! Frågan är kanske ställd på fel vis. Borde vara: Hur många bilder kan jag visa, du vilja se? Jag vacklar. Less is more, jo, jag både vet och instämmer. Kill your darlings! ringer också i öronen, men känns väl brutalt och svårt för mig att göra. Nåväl, jag dödar en del. Väljer bort flera av fler än så. Same same is different, variationer av samma. Olikt där likt är.

Kväll. Nu har solen somnat. Placerar krukan på kaminen och ser på annat vis.

Ibland verkar blommorna nästan grå. Skuggorna leker. Förstår inte riktigt varifrån det nedre mörka fältet kommer ifrån. Kanske är det något som blixten i kameran skapar. Jag vet inte.

Tänder några stearinljus. Ett annat sken. Ingen skugga bakom, den hamnar längre bort.

Det här inlägget började vid diskbänken. Jag avslutar där, men nu har dag blivit kväll. Framför kakelns vita, som blir till gultoner på bilderna. 

En pelargon, en vildpelargon tror jag att det är. Letar bland namn, men jag är osäker på vem detta är. Vet du?










söndag 20 november 2016

Tillvaron kan överraska

Tillvaron kan överraska, det oväntade plötsligt ske. Ingen aning, ingen föraning därom. Nej, det oväntade är knappast väntat, ligger inte i dess natur. Oftast är allt "som vanligt", rätt förutsägbart inom de där ramarna vi väljer att omge oss av. Begränsas inom? Ja, men också finna trygghet i. Annars vore allt... Inget. Så nu vet vi vad vi har att vänta, vad november ska bjuda i form av ljus och mörker, kyla och värme och allt annat vi fyller tillvaron med. Men så händer det..

Häromdagen i trädgården, blicken vandrar för att stanna upp. En liten gul blomma lyser i allt det vissna och trötta. En endaste en. Ibland kan det räcka. Det är styvfingerörtenPotentilla recta sulphurea 'Citrina'. Jag klipper och håller den lilla i min hand. Nu ser den plötsligt väldigt ensam ut. Jag letar efter sällskap. Ser en lavendel, som fortfarande visar färg. Nu två. Nej, det räcker inte. De ser båda alldeles för vilsna och ängsliga ut. Jag söker, men finner ingen blomma att plocka. I närheten står fröställningar av flenört, som är precis vad de andra behöver. Tänk så enkelt det kan vara. Ibland.

Fånga stunden. Solen både visar sig och värmer. Viggo vill inte gå in. Jag tycket det verkar vara kallt på stenläggningen och bär ut hans täcken. Strax somnar han och låter sig alls inte störas av mig och mitt klickande med kameran. Det är som vanligt, i hans värld. 

Vad är vackert nu? Trädgården ser trist ut och det är inte helt lätt att upptäcka något att fotografera här och nu. Jag går runt i trädgården och istället för att bortse från det vissna och leta annat, försöker jag se det sköna i det som snart är dött. Septembersolrosen - Helianthus 'Carine'.

Mer klassiskt vackert är ju blommor som blommar. Som kärleksörterna. Fortfarande? Mm fortfarande, men bara enstaka. De flesta är mycket trötta.

Så lätt det är att gå förbi allt det andra som är nu. Fröställningarna gapar mestadels tomma och har gjort sitt. Men kan också ses om man vill. Vilka? Trädgårdsstormhattens.

Vid kökstrappan hänger jordgubbsplantor, som fortfarande bjuder bär. Skärpan ligger på bladen, men det är bäret jag mest lägger märke till. Det som hamnar i fokus är inte alltid det som ses... Fast nu ser jag hur bladet, som belyses bakifrån, visar skuggor av korgens stålnät och säckväv. Skuggfigurer för den som vill. Exempelvis...

...en figur till höger, som kikar mot vänster och med lyft arm och hand. Munnen är öppen, håret - eller öronen? - står upp. Till vänster en annan figur. Är det någon som flyr, två bakben eller kanske ett och en svans? Den lyfta armen hotfull? Eller är det en entusiastisk hälsning till en glad figur med ansiktet vänt mot den andre. Med öppen mun. Eller är det så att figuren till höger fiskar och precis fått napp? Eller..

Tillbaka till den så kallade verkligheten. Fikonet har tappat alla sina blad. Några frukter finns kvar, på en vandrar ett litet kryp. Det ser jag nu på datorns skärm, men inte såg jag den lilla insekten när bilden togs.

Den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire' - blir till silver i ljuset. Himmelspira, så heter den också. Vackert. Alla växter borde ges vackra namn som hjälper oss att se skönheten i det som annars kanske inte syns och därmed bejakas. Ja, detta behöver ju gälla människor också...

...och djur...

...tillägger den lille kloke ;o)









måndag 14 november 2016

Kyla i solsken

Så kom snön. Inte så mycket, inte tillräckligt för ungarna att leka i och med. Ja, och inte behövde det skottas precis. Men här och där lite vitt på marken. Kyla i solsken är energigivande på ett helt annat vis än det fuktiga gråväder som brukar råda här.

Träden är nästan helt avklädda nu. Bladguld, just det.

En del fröställningar är magiska. Som solhattens - Echinacea purpurea 'Magnus'.

Dagen innan snön föll hann jag plocka de allra sista luktärterna.

Satte dem i en vas i fönstret. Tittar länge. Så vackra de är! 

Några stockrosor ville inte sluta blomma.

Men så kom då snön...

Inte så mycket, men tillräckligt för att kunna smälta för att strax frysa och bli till... is. Fläckvis halka, den farligaste av dem alla. 

I lördags en runda till Köpenhamn. Genom tågfönstret på Öresundsbron. Vilken dag!

Fika på härliga Torvehallerne i närheten av Norreport och sedan en promenad längs dammarna där isen verkar tunn, men tillräcklig för fåglar att vandra på. Svansjön... ;o)

Vid dammarna ligger ett charmigt område kallat Kartoffelrækkerne. Här råder lugn och ro mitt i storstaden. 

Vi går förbi Statens Museum for Kunst och vidare genom Kongens Have. Inte många som blommar nu, men några kämpar på.

Strax är vi i vimlet av människor på affärsgatorna i innerstaden. Även här finns oaser med vackra hus som låter blicken både vandra och vila.

Några enkla klick med mobilen i lördags. Vilken underbar dag och extra glad blev jag då passkontrollerna på Kastrup gick smidigt och strax kom ett tåg. Över bron igen, nu mörkt och hemstadens ljus välkomnar. Så gör också en liten tax.

Otålig väntan. Blicken som berättar och låter mig förstå att livet behöver lekas. Inte imorgon, inte en annan dag, utan... NU! 

En hund har varken klocka eller kalender... Kan fånga såväl boll som dag när lusten faller på. Jag själv? Jag styrs - liksom de flesta - av dagar och tider, saker som ska göras och ske. Men så finns de där pauserna, mellanrummen... ja, bokstavligen mellan rummen, tillstånden och sammanhangen, som skrivs i kalendern med blyerts och bläck. Som nu en stund efter ditt och före datt. Solen skiner! Mössa och vantar! Ut!







Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...