Akleja

Hur kom denna akelja hit? Förmodligen är det en liten planta eller ett frö som följt med något annat. Inte mig emot.

Fast den växtplats som aklejan valt var inte den bästa, den krockade med sin omgivning. Plantan flyttades. Blommorna hamnade i vas.

Den drösslar, bordet är täckt med vissna blomblad. Inte så vackert nu, men det var det nyss. Nåväl, den där stunden fångades ju och får hoppas att aklejan kommer åter nästa år.

En trädgård i staden

Att bo i staden och ha en trädgård är en lyx. Jag vet det. Jag är nöjd. Det är jag. Men ibland drömmer jag om att ha den där naturtomten... Fast i staden. En trädgård där omgivningen inte pockar på uppmärksamhet. Där kultur möter natur, där grönska pratar med grönska. Jag försöker skapa gröna väggar och tak, stänga staden ute. Ofta skildrar jag min trädgård med bilder där hus och annat inte syns. Men de finns där, det vet jag ju. Jag står inklämd mellan det nya planket och planteringar för att komma åt att vattna murgröna och annat som ska skapa en grön vägg. Blickar mot trädgården, ser hus och uthus. Egna och andras. Det är onekligen en trädgård i staden jag har. Jag hämtar kameran och låter husen få vara med. Ibland.

Det som ligger i full sol blir svårt att fånga i det skarpa ljuset. 

Grannens gula hus, en verkstad, är mycket gulare än vad denna bild visar. Liksom strandirisarna, som är mer blå och det gröna grönare. Det är bara färgerna i skuggläget som kommer till sin rätt. Pergolan får gärna vara diffus, jag väntar otåligt på att den ska kläs i blåregnets grönska. Väx!

Så glad för mina stora allium. Flera knäcktes förra året, nu har jag stuckit ner kvistar som skydd för katter och hundar som gärna traskar omkring och kanske också vill lägga sig i det sköna gröna. 

Bäcktisteln står fortfarande i krukor, medan jag funderar på om detta är rätt läge för dem. Det är det nog.

Akleja, brunnäva, allium.

Här platsen från ett annat håll, från den lilla uteplatsen sett. Onekligen bekvämare än att stå tryckt mot planket. Ligusterhäcken är tilltufsad efter att den tidigare syrénhäcken lutade sig mot den. Nu får den växa till sig och bilda vägg. Väx!

Här kan planket anas bakom trädet. Även grannens vita hus bakom bladverket. 

Ja, och här den lilla uteplatsen, där jag nyss satt. Husvägg till någons uthus. Träplank mot någons trädgård. Tänk när det blir gröna väggar, då blir det en annan känsla. Även om grannarna är nära inpå, kommer grönskan att skapa ett alldeles eget och lummigt rum. Tror jag.

Idag ska jag cykla in till stan och inhandla växter till dammen, det behövs sådana som renar vattnet. Dessutom ska jag köpa linoljefärg, bordet behöver målas.

Staden är på lagom avstånd, en bekväm närhet. Havet likaså. Strandängar och grönområden. I detta den lilla lilla trädgården med den lille lille taxen. Såhär syns inte omgivningen, det är vilsamt.

Jag ska nog köpa gräsfrön också...

Ibland? Rätt ofta.

Gammal betong ligger på marken och skapar platser där stolar och bord flyttas runt allt efter behov. Möblerna är lätta, vilket är bra. Men ibland funderar jag på att bygga en bänk som löper under pergolan längs muren. En bänk så djup att den kan bli liggplats. En bänk så listig att den kan rymma förvaring. Den kommer inte att kunna flyttas, men kan fungera som soffa och säng. Blir flexibelt ändå. Får fundera på det ett tag till. Jag behöver göra det ibland. Eller kanske snarare rätt ofta.

Tänk när pergolan blir lummigt grön. Blåregnet har börjat klä dess vägg, men det verkar ta tid innan taket inte bara är rutmönster, utan att gren- och lövverk skapar rum. Jag har planterat ett blåregn till, i pergolans vänstra hörn mot muren. Vattnar. Väntar.

I örtplanteringen är det kryddsalvian - Salvia officinalis - som nu lyser. Nyss tvekande...

...för att nu blomma! Underbar!

Jag backar med kameran. Stolen behöver målas. Mycket grönska, tänk när planket också är klätt... Vänta, vänta. Min trädgård är en del väntan, speciellt vad gäller väggar och tak. 

Återigen en annan vinkel, jag står ute bland grusgångarna. Solen gassar. Uteplatsens tak skänker skugga.

Funderar på att fästa några jalusier, så än mer skugga kan ges. Fundera, fundera. Ibland är det inte jag som väntar på trädgården, utan tvärtom. Ibland? Rätt ofta.

Arla morgonstund

För en stund sedan. Tidig morgon, solen verkar yrvaken och når bara trädgården lite här och lite där. Medan kaffekokaren gör det som den gör bäst, tar jag en liten runda med kameran. Sedan frukost och bläddrande bland bilderna, som nu inte stämmer riktigt med det som bjuds därute. Solen lyser i denna stund med full kraft och når det mesta därute. Alltså, några bilder från arla morgonstund då det mesta i grusträdgården ligger i skugga.

Vid dammen.

 På väg tillbaka. Nu har solen börjat ljussätta det som nyss låg i mörker.

 Strandiris.

Så har den tidiga morgonen vandrat förbi och trädgården bjuder andra uttryck. Det blir en varm dag, känns det som. En dag då skuggan lockar.

Ser plötsligt... Ser du?

Igår. Jag binder upp rosen. Den sticks, aj! Jag har inga handskar på, det är dumt. Grenarna vandrar från plank och mur upp i äppelträdet. Det blir som ett grönt tak över den lilla uteplatsen. Aj! Attans! Taggarna är överallt och även om jag försöker vara både försiktig (jodå) och smidig (hm), så får såväl händer som armar minnesmärken. Jag borde hämta handskar, men är så "i det" att jag måste bara binda en gren till. Och en till. Så fortsätter det. Står på en stol med huvudet uppe i grenverket. Blickar uppåt och ser plötsligt... Ser du?

Blir ju alldeles till mig. Springer och hämtar kameran och försöker fånga det ögonen nyss sett.

Det är årets allra första utslagna ros. Mme Alfred Carrière svävar däruppe och lyser i solen mot den blå himlen. Onåbar, men möjlig att se om man, som jag, står en bit ovan mark bland grenar som sticks.

Aj! Vacker, men taggig. Vacker och taggig. Var hon sådan, den där Mme Alfred Carrière, som det är så svårt att få veta något om. Jodå, jag har försökt, se länk. Nåväl, en underbar ros som klarar läget i halvskugga. Hittills har hon varit rätt sparsmakad med blomningen, hoppas hon bjuder mer denna sommar.

Det är lite som med knoppar

Väcks av ljuset och fågelkvitter. Det är tidigt och jag kan inte somna om. Morgonen får ta sin början. Lite för tidigt egentligen, men kaffet gör sitt. Nu har jag vandrat runt bland några olika bloggar och andra sidor. Inspirerande, fått mig att fundera kring kvittenträd, rost och hur mycket en ko skiter. Ja, faktiskt. Vad denna morgon skulle rymma visste jag inte då jag vaknade... Vad dagen kommer att ge? Förvisso en del planerat, men exakt vad dagen blir till berättar inte denna morgon.

Det är lite som med knoppar. Vad som döljs däri. Löftesrika, ja, ger ju förhoppningar om det ena och det andra. Men än så länge dolt, även om en del börjar avslöja - avslöja, känn på ordet! Ett sådant bra ord! Avslöja, slöjan åker av! Nu pladdrar jag, liksom fåglarna kvittrar därute. De låter glada.

Några bilder från den senaste dagarna. Här kryddsalvia, den alldeles vanliga - Salvia officinalis - som bjuder så många vackra knoppar. Snart lyser det blå-lila här, men inte än. Nu ljusa rosa toner i försommargrönskan.

Strandirisen - Iris sibirica. De här kommer att bli jeansblå blommor. Så småningom. Rätt snart.

Solen är bländande, bakom strandiris och annat lyser lavendelrundeln. Den bjuder också knoppar, det blir ett lila hav. Sedan.

Allium. Slöjan är på väg att åka av.

Den lilla flocknävan - Geranium 'St Ola' - kommer snart att bjuda sina ljust rosa, nästan vita, blommor.

Kermesbäret - Phytolacca - ger nu ett rätt lätt uttryck med sina vita kolvar, för att snart lysa i rosa-lime toner.  Under sensommaren visar den mörkaste rött.

Aklejor, aklejor, aklejor. Här en blå som lovar än mer samtidigt som blomblad drösslar, nästa fas kan anas då fröställningar snart bildas. Nya löften.

 Stjärnflockan - Astrantia 'Roma'.

Doftpionen lockar myror.

Fortfarande morgonstund, men dagen närmar sig. Jag hör fotsteg utanför huset, bilar som startas och cyklar som trampas. På väg mot stordåd och äventyr. Ja, det är lite som med knoppar, eller hur?