Vårfrestelser.

Vi är inte där än. Först kommer den riktiga hösten med väder och vind. Oftast mycket vind. Halsduk och vantar. Mössa. Mörkret tilltar. Sedan kan hösten övergå till vinter, men då den skånska vintern kan vara förvillande lik den skånska hösten, blir allt ofta till en lång period av grå-, regn- och ruskväder som prövar vårt tålamod. Kanske blir det "riktig" vinter med snö. Kanske inte. Den smärtsamma längtan inträder, i mitt fall, då jul och nyår varit och vi lunkar in i ett januari som blir till februari. Februari är en kort månad som kan kännas lång. Väldigt lång. Mars kan vara vinter, men också tidig vår. April kan luras, vi kan komma att tro både det ena och det andra. Hursomhelst under den sena vintern - eller tidiga våren - frestas jag att ta fram en trädgårdsstol och slå mig ner med en kopp. Det blir inte någon lång stund, för även om solen värmer ansiktet så blir det kallt att sitta stilla. Men vilken stund!

Lite för tidigt, lite för... Jag kan inte låta sekatören ligga där och vila alltför länge. Det är kallt om händerna, men vantarna är för klumpiga för det som "måste" göras, så jag låter händerna frysa medan grenarna klipps. Förvisso tecken på galenskap, men - eller kanske och - trädgårdsglädje.

Butikerna lockar med vårblommor... Vem kan motstå? Inte jag. I våras blev det - tack och lov - mildväder, så min sol av gula penséer klarade sig och växte till och ihop. Vilken härlig känsla att plantera, smutsa händerna, dofta jorden och känna hopp. 

Alla små tecken måste synas. En blomma här, ett grönskande blad där. En liten trött insekt på bordet verkar gäspa i solen.

Dess skira vingarna bildar en vacker skugga på den slitna ytan. Det är en tid då vi noterar minsta lilla, sådant som kanske inte ens ges ett ögonkast under sommaren. 

Vi deltar i vårteckenutmaningar, letar, fotograferar och visar. Jag förundras över hur våren inleds på såväl lika som olika vis. Här nere i Skåne är vi ofta tidiga, det kan säkert fresta tålamodet hos de norröver som fortfarande kliver runt i snön.

Jag sätter ut lite möbler och en del krukor därtill. Det är som om jag inreder därute och låtsas att vi redan har lämnat kyla och mörker bakom oss. Jag låter mig luras och gör det med glädje. 

Pärlhyacinterna såg lite frusna ut först. Men så kom solen!

När våren blivit vår på riktigt. När dagarna känns ljusare och livet rentav lite lättare, då spricker trädgården upp och bjuder till fest. Nu blommar de lökar som vi frestades att köpa under den tidiga hösten och sedan mödosamt plantera. Ja, för finns det något tråkigare än att plantera blomsterlökar? Nåväl, nu leker tulpaner, narcisser, pärlhyacinter med flera därute tillsammans med andra vårblommare.

Tillbaka till nu. I hallen ligger lökarna i sina påsar. Vilka de är? Se här! Butikerna lockar med fler och då jag kikar på bilden nedan, som är tagen förra våren, frestas jag att fynda några till. 

Jag borde naturligtvis bejaka förståndet och plantera de lökar jag redan har först. Förnuftigt. Dock, att falla för en frestelse kan ibland vara det bästa valet. Att inte falla kan fresta på. Dessutom, förefaller det mig, att falla just nu borde kunna ses som en god investering i väntan på andra tider. Således: Förnuft och frestelse... i väntan på våren!


För fler inlägg på temat, se länk!

Rosenskära

Jag köpte några småplantor till en ringa peng i anslutning till ett trädgårdsbesök. Rosenskära, sa damen, och stoppade ner en extra kruka i min påse. Det är olikt det där, tänker jag. En del som säljer plantor från den egna trädgården är drivna säljare, som talar för varan och kanske priset inte alltid är lågt, men oftast rimligt. Andra ser generade ut, verkar nästan skämmas för att överhuvudtaget erbjuda någon annan något från den egna täppan och dessutom våga ta betalt. Den här damen är en sådan och jag får försäkra henne flera gånger att detta är bra, mer än bra. "Inte ska väl jag..." Jo, det ska du! Det är inte förrän jag försäkrar henne att slantarna jag ger kan bli en kaka till kaffet. Den tanken verkar göra det hela lättare för henne, då enkelt fikabröd knappast kan vara tecken på högmod.

Nu gläds jag åt dessa rosenskäror som fick följa med mig hem. Den dansar i sol och skugga, bjuder lekfullhet framför planket. 

I år är det bara en liten samling, som står där och vajar i vinden bland ny- och omplanterat. Inte den vackraste av platser nu, men så småningom... försöker jag att tålmodigt tänka och känna. Rosenskäran ser allt lite tilltufsad ut efter regnovädret som slog ner så hårt. Detta till trots verkar den rätt glad ut ändå. Glädje smittar, jag blir också glad. Nästa år vill jag ha många, jättemånga. Ett hav att njuta av därute och att kunna plocka in i bukett som sätts i glas på bord. Rosenskära - Cosmos bipinnatus - en ettåring som sägs blomma tills sena hösten. Läser mig till att den kan sås inomhus i april för att sedan planteras ut när risken för frost är över.

Frön, det är möjligt att jag kan plocka en del från dessa här. Kanske komplettera med att köpa några. Vilka? Googlar och inser att det finns massor av sorter. Jag vet att jag vill ha dessa enkla, som för mig ger en känsla av lätthet. Välja bara vita? Funderar på ett ställe där just det kunde vara vackert. Jag lånar några fröpåsar från Frökungen:

Vackert med vitt, men samtidigt är det roligt med färger också. Just där framför planket kan det gott  råda lekfullhet och variation. Som här:

Har nu någon favorit? 

Sommarplåga!

Så här när fredag blivit lördag, så här efter en intensiv gårdag, då - och jag noterar med viss förvåning, men mest tacksamhet och glädje - X2000 tuffade på och var i tid såväl i tur som retur, denna gårdag som blev en bra dag även om den inte blev blommig, undrar jag när denna mening egentligen borde få en punkt. Där kom den! Äntligen! Nåväl, strax ska jag vandra runt och kika på andras inlägg, men tänker att jag kanske också skulle kunna göra ett. Temat är Sommarplåga. Vad har plågat denna sommar? Plockar några bilder från sommaren, jag går vetenskapligt tillväga (naturligtvis) och plockar tre bilder från månadsskiften som gått.

April blir maj: Värme och sol. Torka. Vattenspridarens flitiga användning. Plågsamt? Nja, jag vet inte, snubblar förvisso på slangen titt som tätt, men det är rätt skönt att själv traska in och ut bland dropparna och svalka sig i den värme som bjuds.

Nybygge rör till det, men hanterbart då röran är övergående. Nya möjligheter bjuds.

På förra bilden anas den, nedan låter jag den vila i en oskarp bakgrund. Vad? Gräsmattan! Nej, ingen rolig syn.

Maj blir juni: Jag hastar hem från Danmark, slänger mig på cykeln och hinner till Malmö Garden Show innan stängningsdags. Det kan vara rätt plågsamt att cykla i motvind längs Öresund. Fast kanske var det medvind just denna dag...

Jag funderar på om jag ska måla om trädgårdsmöblerna och inleder mitt sökande efter kulör. Det finns väldigt många och förvisso är det en aning plågsamt... Nä, nu ljuger jag! Det var - och är - mest roligt.

Gräsmattan...

Juni blir juli: Kryp kan vara besvärliga, fast inte alltid. 

Någon kanske upplever detta som rufsigt, rörigt, plågsamt i sitt slag. Inte jag.

Gräsmattan... Fast Viggo verkar inte plågas precis.

Juli blir augusti: Att om och om igen göra fel kan vara plågsamt. Här planterar jag purpursporre i ett läge av halvskugga-skugga. Fel, fel, fel! Gör om, gör rätt!

Tålmodig väntan på att den omgjorda planteringen växer till sig och ihop kan vara på gränsen till plåga, men bara på gränsen, då förväntan och hopp gör otåligheten mer hanterbar.

 Gräsmattan...

Augusti blir september: Vi blir plågsamt medvetna om att för mycket vatten är... för mycket. Men, som tur är, rinner det undan bra här på tomten och i grannskapet.

Vädret växlar. En del har plågats av värmen, jag har mest njutit. Nu känns luften klar, lite kallare om kvällarna. Jag blir medveten om att vi sakta går över till en annan årstid, men efter denna fantastiska sommar känns det rätt bra ändå.

Men gräsmattan, den gräsmattan.

Dags att utse årets sommarplåga: 

Gräsmattan! 

Då jag bläddrar bland bilderna är där nästan inga som ägnas åt just gräsmattan i sig. Den skymtar fram och oftast då jag försökt fånga Viggo på bild, det är hans lek- och sovplats. Jag önskar en tät och grönskande rundel, en mjuk och vacker matta, en som inte bara finns där i bakgrunden utan kanske till och med kan få vara i fokus och förgrund.

För fler inlägg på temat, klicka här!

Plan(t)era för att vänta och se

Efter att ha läst hur andra fyndat lökar kan jag inte låta bli att ta en runda till det där varuhuset. Här har andra varit före mig, förstår jag, då lådorna gapar halvtomma. Eller halvfulla, om man så vill. Likt en arkelog gräver jag runt och konstaterar att av en del finns det mycket kvar, medan annat bara bjuder enstaka påsar, ibland inga alls. Uppenbart är att vitt, rosa, violett och mörkaste vinrött valts, det mesta som är kvar går i gula och röda toner. Jag gräver djupt och kollar längst ner i hörnen, vänder och vrider. Jag söker och finner. Inspirerad beger jag mig till ännu ett varuhus i samma kedja. Historien upprepar sig. Jag handlar utan plan och vid hemkomsten betraktar jag fynden med såväl belåtenhet som undran: Hur tänkte jag här? Svaret är givet: Inte alls!

Där på bordet ligger:

Vad göra nu? Jag kikar på påsarna, som ger information om läge, höjd och blomningstid. Men så är det färgen... Jag vet att förpackningarnas bilder inte alltid - eller snarare, nästan aldrig - stämmer överens med vad som komma skall. Än mer osäker blir jag då jag googlar och en stor mängd bilder visar på variationer som om det vore helt olika sorter. Nej, den exakta kulören kommer jag inte att få veta förrän löken kommit i blom i trädgården. Alltså, plan(t)era för att vänta och se. Som vanligt.