tisdag 27 december 2016

Stillhet

Veckorna gick... Dan före dan blev afton, övergick till annandag, strax... vanlig dag. Tisdag. Så här i efterhand känns det som om tiden rusat fram. Men visst fanns det stunder av stillhet i det som var alldeles nyss.

Igår. Jag är i Mölle och njuter julhelgens sista dygn. Det blåser, oväder kan anas då jag blickar ut över havet. Lugnet före stormen.

Skugga över vatten. Ljuset och mörker. Strax mer rörelse, vinden tar i. Varningar utfärdas, tågtrafik ska ställas in. Jag åker tillbaka till Malmö...

.
..där jag möts av kraftig blåst och regn. Så skönt att komma inomhus, hem. Jag möts av hyacintdoft i hallen. Den blå har fått flytta dit, då den doftar mycket. Nästan för mycket, i min smak. Men vacker är den i alla sina former och färger.

En ärv ljusstake på bordet. Julgransljusen känns så små nuförtiden. Annorlunda mot blockljus och värmeljus, som brinner länge och kan ge en illusion av säkerhet.

Granriset pryds med ditt och datt, en del pynt väcker minnen. Några traditioner följs, men inte alla. Känslan och doften när nejlikan trycks genom skalet... Vet du vad jag menar?

Visst pynt är vackrare än annat. Som denna lilla tomte i glas.

Granris blir en ljuslykta på enkelt vis. Jag klipper av några kvistar och fäster med fiskelina runt en glascylinder. Ställer på ett litet fat och tänder ett värmeljus. Klart!

Det ör fint när ljuset strilar genom grönskan.

På trappan mot trottoaren har krukan med murgröna och ledslinga "tomtats" till. 

Så får det vara jul ett tag till. Adventstjärnan i halm sprider ljus i mörker. Därunder, på fönsterkarmen, övervintrar pelargoner. I väntan på... Nej, deras väntan varar länge än så vill inte skriva ord som vår och sommar redan. Så det gör jag inte. Hm.

Annat kommer före. Nu inleds en tid då tecken söks. Ibland finner vi något som får våra hjärtan att ta ett glädjeskutt. Som häromdagen: Se! Julrosor är på gång!

Men fortfarande råder kyla och mörker. Skånsk vinter, ingen snö. Trädens grenverk är vackra i kvällen. Lyftkranarna lyser, som vore de en del av stadens alla dekorationer.

Vinden avtar. Stillhet råder. Hur det gick i trädgården? Det mesta har klarat sig, men träjalusin flög och landade på cykeln, som - naturligtvis - föll av dess tyngd. Ljusslingorna slets av i fallet, men inget annat kom egentligen till skada. Tack och lov!

Stillhet råder. Stundom bör nog tilläggas, då Viggo mycket gärna leker med en av tomtens klappar. Den piper, han biter. Den piper. Om och om igen. En liten stund kan uthärdas, men sedan...

...beordrar jag paus och placerar leksaken på bordet. Viggos blick följer "vännen" och är fylld av längtan. Strax riktas den mot mig, längtan byts mot anklagelse och bedjan. En konst att anlägga en sådan blick. En konst att inte följa dess vilja. Vi är båda konstnärer efter många års träning... Jag står fast. Nu råder...

 ...stillhet. En stund. Så skönt!


Fortsatt god helg!






söndag 11 december 2016

Sådär före, på väg.

Mildväder, gråväder. Det regnar. Skånsk vinter är alls inte sådär sagolik med vita snötäcken och så vidare. Går - som så ofta - längs Ribban här i Malmö. Bilden tagen vid ett annat tillfälle för inte så länge sedan. Lika grått nu som då. Vackert på eget vis. Turning Torso kan anas där borta, jag går längs vattnet och stenarna.

Är du också en sakletare? En sådan som kommer hem med fynd som kan användas till... något. 

Stenar. En pinne fylld med mossa, så fin den är! Så ligger de där på det rostiga bordet. Något visst med rost, mossa och sten. Inte dött, levande.

Ibland blir livet enklare när litet inte är så stort. Nej, denna pinne är inte att leka med... Som tur är väntar andra. =o)

Regnigt, som sagt. Häromdagen lyste solen och gav trädgården liv. Växterna blir till älvors dans. Perovskian bjuder pärlor och...

...blodtoppen - Sanguisorba off. 'Pink Tanna' - är graciös i såväl form, färg som rörelse.

Rosenflocken andas både lätthet och tyngd.

Det är vackert när blåtoner möter de brända kulörerna. I fredags var jag på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn och upplevde en fantastisk föreställning av Livläkarens besök. Förutom själva pjäsen och skådespeleriet - som var enastående - slogs jag av den vackra scenografin. Ett enkelt klick med mobilen på en bild som finns i teaterns foajé. En minnesbild, som fungerar. Men vackrare i verkligheten. (För bättre bildkvalitet och mer information, se teaterns hemsida.)

Om jag blickar tillbaka på förra bilden med rosenflockeln kan dessa färger ses. Även så då jag kikar på inläggets första bild. Mörkt och ljust, tungt och lätt. 

Jag har en ljusslinga över, fäster den bakom skåpet. 

Hm, vad var jag nu? Jag vet inte. Hm. Jo, just det. Sakletandet. Eller kanske snarare detta sökande - och stundom finnande - av någonting. Upplevelser som alls inte behöver vara något ting i sig. Det där med ord... Nu skulle jag kunna fastna, men sliter mig loss och vandrar vidare.

Hyacinter, underbara såhär i december. Förgyller med vackra blommor och bedövande doft. Men allra allra vackrast tycker jag att de är i detta stadium. Sådär före, på väg.


Oftast brukar jag låta dem samsas med mossa i lerkrukorna. Men så var mossan slut. Provade först med fallna löv, men det blev inte bra. Samlade för mycket fukt och var dessutom inte så vackert att skåda. Klippte av lite kopparstarr ute i trädgården, så blev det något som liknar ett fågelbo. Kan säkert göras vackrare med mer varsam och skicklig hand. Men som idé i form och färg, pratar väl med såväl kruka som lök.

Nu står den där i fönstret medan regnet droppar utanför. Morgon nosar på förmiddag. Idag är det den tredje advent. Kan få oss att tro att julafton väntar runt hörnet, att tiden är knapp och stressen stor. Eller otåligheten. Hursomhelst, just denna vinter bjuder dagar mellan den fjärde och... Den där ramsan, minns du den? Såhär:

Ett två tre
På det fjärde ska det ske
På det femte gäller det
På det sjätte smäller det!

Hm, handlar det om... ? Femte som julen, sjätte som nyår? Så måste det ju vara, eller hur? Isåfall "bara" den tredje. En tid att förvisso bli redo, men förhoppningsvis också vila i nu. Likt hyacinten, sådär före, på väg. Inte så dumt...


Glad 3:e Advent!







söndag 4 december 2016

Upptäcktsresor här och nu

Murgröna är en av trädgårdens hjältar, som bjuder grönska året om. På gång att klä tråkiga plank, men nu kanske mest synlig i krukor bland annat vintergrönt. Att komma nära det som annars döljs i mängd. En ett enda blad, ett eget universum. Jag ser hjärtan.

Det unika i mängden. Eller ögonblicket. Ett vissnande blad... Även här kan ett hjärta ses. Men bara för en stund.

Att dela upp tillvaron... Nu andra advent, nyss första. Strax inleds väntan på den tredje. Helhet blir till delar. Här en bild där trädgården ses genom träjalusin. Sol och krispig kyla.

Två bilder på samma. Men visst är blodtoppen - Sanguisorba 'Blankthorn' - och dess skimmer värd att upprepas om och om igen. 

Trädgården är nästan naken och allt blir synligt. Nu kan man se utan att upptäcka. Jag saknar känslan av mysterium. Så skrev jag häromdagen då jag visade bilden på instagram. En känsla av förlust och saknad. Men kommentarerna, som så generöst gavs, berättade om skimrande skönhet. Då såg (kände) jag det också. Tack!

En annan dag. Eller var det samma? Nåväl, jag öppnar fönstret och ser hur solen lyser på vissa, medan andra vilar i skuggan. Strax förändras ljus och mörker till något annat.

Den gamla vattenkannan har rostat sönder och har hål i botten. Den är värdelös. Men med andra förväntningar blir brister tillgångar. (Om du lockas av särskrivningar ser du möjligheten att göra sista ordet i meningen till två. En annan betydelse, som - bokstavligen - skulle kunna leda vidare... ;o).) 

Att se. På annat och på samma vis. Vad ser han? Eller snarare vad är det han luktar och därmed förnimmer. Kanske spår av en av kvarterets katter. Eller något annat. Det vet jag inte. Men han vet.

Jaha, vad är nu detta inläggs tema? Skönja det lilla i det stora? Fånga dagen, stunden? Stanna upp och/eller tänka om. Brister till... gångar? Att leda(s) vidare i det som trädgården bjuder. Kanske handlar det om just det. Upptäcktsresor här och nu.


Glad 2:a Advent!












onsdag 30 november 2016

Mossbord

Det är tid för... mossa! Täcker den rostiga skålens yta och visst blir det vackert med den variegerade murgrönan, som lyfter från den gröna bädden. Nu vill jag att den ska få vara ifred för fåglarna. Jag sätter en korg upp och ner som skydd. En fågelbur av omvänt slag. Det blir rätt fint det också.

Jag får mossa över. Det kliar i fingrarna, något måste ju hittas på. Även en ljusslinga finns till hands och strax sticker jag LED-lampor genom den gröna mattan. Allt placeras på en bricka av zink och bärs ut för att sättas på ett bord. Jaha. Nähä. Det ser ju inte speciellt vackert ut. Något annat behövs. Men vad?

Lämnar hemmet för dagens långrunda med vovve. Bilden nedan är tagen på Ribersborg igår, men idag såg det ungefär likadant ut. Jag plockar några kvistar, nypon och annat, som kanske kan komma till användning, även om jag i stunden inte riktigt vet hur.

På hemvägen cyklar jag till ett bageri. Grannen är en frisersalong, som har en bänk utanför entrén. Bänkens sittyta är klädd med mossa, inget mer. Kanterna är diffusa, ungefär som om den vore en pläd som lagts på. Aha! 

Hemma igen. Jag låter mossan med ljus lämna brickan och glida över direkt på det runda bordets yta. Kvickt och utan större tanke lägger jag mina fynd från promenaden därpå. Betraktar det hela. 

Det börjar skymma. Jag känner mig frusen efter den långa stunden utomhus. Dessutom, i cykelkorgen ligger en påse med en saffransbulle i väntan på kaffe och paus. Inomhus lockar. Bordets färdigställande kan vänta, men så har vi då fåglarna. De väntar inte.

Jag har en korg till, dvs ännu en fågelbur. Det blir effektfullt med den rostiga tråden, som om den skapar ett eget rum för det som bordet bär. Inte en miss, utan ett moss-universum, ha ha! (Förlåt, kunde inte låta bli ;o)

Sen eftermiddag blir tidig kväll. Det mörknar. Buren är nu mindre framträdande, även om den kan anas.

Ännu ett kameraklick innan jag går in.

Får väl se hur detta mossbord kommer att utvecklas. Hursomhelst känns det riktigt roligt att leka på detta vis. Att inte riktigt veta varthän det bär. Några små garntomtar till jul? Kanske. Kanske inte. ;o)







söndag 27 november 2016

Ljus i mörker

Ljus i mörker. Levande ibland, men allt oftare dessa fantastiska LED-lampor. De verkar vara i evigheter, dessutom blir de inte varma. Ingen risk för överhettning och brand. Så blir möjligheterna många till ringa kostnad. Utbudet är stort, vi väljer både likt och olikt. Jag fyller lyktan med en ljusslinga. 

Jag vet inte om jag ska ställa fler ting på bordet. Inte mer ljus, mörkret behövs. Men tomrummen är också viktiga, annars ingen plats för skuggor och speglingar att leka. Nedan en bild tagen en regnig dag.

I den sneda skålen av rostigt järn finns en variegerad murgröna planterad. Här behövs mossa, granris och annat. I dagsljus behövs det gröna för att såväl lyfta som binda samman. 

Ljus och mörker. Tyvärr är de flesta ljusslingor och annat inte speciellt vackra att skåda under dagtid. Så kommer mörkret och med mörkret magin. En alldeles egen "stjärnhimmel"...

Jag har stuckit in lampor i jalusin. I förgrunden blodtopp och perovskia, som fångats av kamerans blixt. Annars ligger de och det mesta av trädgården i mörker. Som här:

Är det för mycket att begära att grannarna ska släcka sina lampor? ;o)

Att fotografera ljus i mörker är - för mig - inte helt enkelt. Ljuset vandrar o blir till diffusa fält, som på bilden ovan. Eller som runda "ploppar" eller vad de nu kan kallas.

Nåväl, en bild som visar hur lamporna sitter på (i) jalusin

Sladdarna göms där bakom, vilket låter sig göras då den lilla platsen under vintern bara fungerar som tillhåll för cyklar och annat. Nej, någon vacker syn "bakom kulisserna" är det inte. Överhuvudtaget kan det vackra i natten vara rätt fult under dagen. Det ser bara plastigt och trist ut. Jag försöker gömma undan, ibland går det rätt bra. Som i lyktan, som jag visade på första bilden.

Den transparenta sladden konkurrerar inte med det vackra mönstret. En likadan ljusslinga har jag placerat i en kruka med murgröna. Det blir vackert när bladen belyses underifrån. Slingan syns knappast, men visst kan den anas om man tittar noga.

Krukan står på trappan mot gatan. Lyser lite diskret med den gröna dörren och husets tegel som bakgrund. Känns lugnt. Inget iögonenfallande - i ögonen fallande - precis. Jag väljer varmtonade lampor, ett mjukt ljus. Men här vet jag att vi kan tycka olika, många väljer ett isblått sken. Runtom i kvarteret smyckas det här och där i olika kulörer, som kan kännas rätt glatt. Speciellt om det är stora lampor à la klassiska glödlampor, då blir det lite Disney över det hela. Även figurer av allehanda slag kan ses och ibland väcka förundran, undran. Men allt är trevligt så länge lamporna inte... blinkar. Då vänder jag blicken åt ett annat håll, stegen i en annan riktning. Ja, den där "Blinka lilla stjärna" borde ju naturligtvis sjungas ungefär såhär:

Stilla stilla ljusen där
så att natten stilla är
Vilar blicken, tanken med
Låt mig njuta lampans LED
Stilla stilla ljusen där
så att natten stilla är


Glad 1:a Advent!













Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...