I begynnelsen var den stora okunskapen och den bristfälliga erfarenheten. Men Lusten trängde undan tveksamheten och spaden sattes i marken. Leken inleddes utifrån känsla och skaparglädje, snarare än genomtänkta skisser och andra förberedelser, som man kanske "bör" göra.
Bilden nedan visar en av de första växterna som jag planterade i trädgården, blodtoppen - Sanguisorba officinalis. En då okänd växt jag mötte på ett av mina första besök på Åbergs plantskola. Kanske var det då jag blev riktigt intresserad av växter, att det fanns så mycket, så många variationer. Kärleken till sanguisorborna har fortsatt, jag har nu flera. Bilden visar även en sådan med namnet 'Blackthorn".
Nåväl, åter till hur det hela började! Några tankar fanns ändå: Jag önskade en örtagård nära huset, att örterna lätt skulle nås från köket. Jag ville också ha en rund gräsmatta. Jag inspirerades av Ulla Mohlin då jag besökte henne i hennes hem och trädgård för flera år sedan och då sett den vackra runda mattan av kattfot. Att överhuvudtaget försöka bryta upp det fyrkantiga och skapa mer organiska former var också viktigt. Ja, och att det skulle bli olika rum, att man inte skulle se allt med en gång, utan att det skulle bli väggar, tak och gångar som ledde en än hit och än dit. Men inga skisser. Mycket liten kunskap och i stort sett ingen erfarenhet. Det var så kärlekssagan inleddes... och så fortsatte det.
Den första bilden visar örtplanteringen i förgrunden och "grusträdgården", dvs den delen av trädgården där gångarna är av småsingel. Lavendelrundeln grävdes och planterades tidigt, tror det var första sommaren. I den växer också en penstemon som också var bland de första inköpen. Minns tydligt att John Taylor från Slottsträdgården här i Malmö visade en rätt ängslik plantering (ja, det var innan jag "lärt känna" Piet Oudolf) och där var den bland flera andra. Några år senare, då jag kommit att intressera mig mer för växternas namn, skickar jag ett mail till John T och undrar, med hjälp av en bild, vad den heter. Jodå, det kom ett vänligt svar, namnet ska vara hjärtpenstemon - Penstemon ovatus. Det var nog då, tillsammans med en massa andra möten i olika sammanhang, som jag förstod den vänliga och generösa stämning som råder bland "det gröna folket".
Singelgången nedan förbinder gräsmatta med grusträdgård. Jag älskar dessa gångar. Barn kallar det en labyrint och så kan det nog upplevas om man inte är så lång. På andra bilden anas gången mellan ligusterhäck (med bakomliggande köksträdgård) och rosenhäck. Denna singelgång leder också till gräsmattan. Att kunna vandra på olika vis, ja, jag vet inte vad det är med det, men jag älskar det.
I början föll jag handlöst för det söta. Det riktigt sockersöta. Sådant som lyser och tar plats. Ja, se rosorna på bilden ovan. Men jag har alltmer även börjat tycka om andra uttryck, kanske mer vilt och inte så insmickrande. Ibland svårt att upptäcka. Den gröna rosen - Rosa chinensis var. viridflora 'Green Rose' tillhör dem. Hos mig i rosenhäcken tillsammans med nävan - Geranium cantabrigiense 'St Ola' och rosen Charles de Mills. Ja, här växer också flera aklejor och även favoriten anagramsbräcka - Tellima grandiflora - som inte syns på bilderna.
Andra exempel är kermesbäret - Phytolacca americana - som "pratar" väl med svart nysrot - Veratrum nigrum. Här klättrar honungsrosen i päronträdet, en skir och ljus kontrast till det tyngre och mörka. Här finns också en del blå-lila inslag, bl a den grå frossörten - Scuttelaria incana - som var synnerligen klen i somras. Hoppas på att den piggnar till för älskar den. Också =o)
Generositeten, ja, jag nämnde den tidigare. Många växter i trädgården är gåvor. En del som frön, bland annat via AoT-forumets fröbibba. Andra som småplantor, däribland den vackra vivan från trevliga Märit (bloggen
Mariehem i Skåne). Ja, och annat som goda råd och tips, exempelvis rosen Mme Alfred Carriere, som nu klättrar och bildar vägg och tak vid den lilla uteplatsen.
De olika miljöerna, de olika växterna. Möten med människor. Hundar som springer runt, runt, runt. Liv och rörelse. Och lugn. Avslutningsvis behöver självklart trädgårdens invånare nämnas, som ju också ger trädgården liv. För det mesta fredlig samexistens. Här ett exempel då dammen bjuder upp till vattengympa.
Nu ska vi se, vi är faktiskt i den senare delen av februari nu. Alltså något närmare våren än igår. Sakta men säkert...
Fler inlägg på temat?
