Sista sommarkvällen, sommarnatten?

Sommarens sista? Kanske... Fredagsnatten var nästan tropiskt varm, hur kommer lördagen att bli? Den svenska sommaren kan överraska och det är inte alltid - om någonsin - förutsägbart hur tillvaron kommer att te sig. Men, jag chansar. Fånga dagen eller kvällen och natten, som det handlar om i denna stund. Bord flyttas och ställs upp, nu inträder en ny undran: Får vi plats? Jo, om den ställs där och den andra här. På något vis går det. Ett bord kläs i gula och vita toner. Duken är inhandlad på loppis, som ofta kan rymma riktiga fynd. De ligger där nästintill osynliga bland mycket. Men om man lyfter, vänder och vrider ser man ofta det som annars inte syns.

Jag plockar blommor till några små buketter. Inget högt, som stör samtalet. Inget stort och yvigt, som tar plats där ingen finns.  Här några blå, det är blågull - Polemonium caeruleum 'Humile', gräsfibbla - Catananche caerulea, rysk salvia - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire - och anisiop - Agastache foeniculum.

På de två andra borden läggs dukar från Afroart. Tyget, som är handgjort i batik, är från Bangladesh och utlovas vara fairtrade. Nu ser jag att keramiklyktan fått några stänk av vitgrå målarfärg på sig. Man kan ju - man vill - förstå det som om dessa prickar matchar tygets... ;o) Den vita rosen Henry Hudson är vacker, även om bladen ser lite trötta ut.

Jag är svag för toner som vandrar mellan vitt och gult, plockar en bukett med luktärt, vars doft förför, och månskensnepeta - Nepeta goviana 'Zaskar Dragon', som tar plats genom sin distinkta form. I vasen finns också två olika fingerörter: Den lite gulare styvfingerörten - Potentilla recta sulphurea 'Citrina' och den mer cremefärgade - Potentilla 'Vouge'.

Bordet är rätt stort, det behövs en bukett till. Några olika blodtoppar och pimpineller - Sanguisorba - klipps kvickt och hamnar i vas. 

Stolar placeras ut. Det blir trångt, men inte alltför trångt. Sol och skugga leker på duken, nu syns pergolans rutmönster tillsammans med blåregnets gren- och bladverk. Det är ett vackert ljus, ett sensommarljus.

Men jag vet att kvällen blir mörk och natten svart. Ljusslingorna som ger ett mjukt sken visar sig vara slutkörda, den enda som återstår lyser i vitt som nästan går mot blått. Nej, det blir inte bra. Stearinljusen kommer inte att räcka. Tänka, tänka. Sluta tänka. Så kommer lösningen, så självklar... Eller hur?

Advents, hm, skördestjärnorna i halm hängs upp. De tänds under den sena kvällen och fungerar sedan såväl som smycken som ljusbärare tills natten blir sen.

Eftermiddag blir kväll blir natt. Under den tidiga morgonen väcks jag av åska och ösregn. Stolar, halmstjärnor och annat som inte egentligen är för utomhusbruk har plockats in. Vilken tur att detta inte glömdes! 

Söndag, diskmaskinen körs om och om igen. Rester av gazpacho och annat blir både till lunch, middag, matlådor osv. Blommorna ser onekligen lite medtagna ut, men kanske också sådär nöjda som man kan vara efter en härlig stund i goda vänners lag. 

Sista sommarkvällen, sommarnatten? Kanske, kanske inte. Hursomhelst ett härligt sommarminne att bära med sig länge.

En mycket enkel lösning

Vi ses på andra sidan! Nej, det handlar inte om Döden och det eventuella Livet därefter. Det är min granne Åsa och jag som skiljs åt på trottoaren för att strax ses på det vi kallar den andra sidan, trädgårdssidan. Ett plank emellan, men det hindrar oss inte från att fortsätta samtalet... Nåväl, en dag satt vi och pratade i deras hammock, som nyss hade fått nytt tak. Istället för det sedvanliga tyget hade de lagt på ett träjalusi. Känslan var skön. Det var både något som stängde ute och skapade ett inne, men lät ljus och luft vandra däremellan. Där det tidigare tyget varit en absolut gräns, bildades nu en mer flytande övergång, liksom trädets gren- och bladverk kan ge. Vi delade upplevelsen och då frågade Åsa mig om jag ville ha biten som blivit över. Utan tanke och plan kring vad en sådan skulle kunna användas till, tackade jag ja. 

Så fortsatte solen att skina, dagarna - ja, dygnen - var sköna. Det blev nästan för varmt på den lilla platsen under tak, då strålarna riktigt gassade och stannade kvar länge. Nu hade jag ju... Lite för lång, men det var ju bara att knipsa av några stänger. Hammar och spik. Klart! En bild som visar den då rätt nyligen uppsatta jalusin.

Vänta! Har jag inte skrivit om detta? Visat bilder? Jodå, fram tills här och nu (hm, där och då) gjorde jag ett inlägg den 8 juni, se länk. Nu fortsättningen:

Så kom tveksamheten. Det obehandlade trät började krympa på grund av väder och vind, tyngden var inte tillräcklig för att räta ut "väggen". Från trädgården sett kändes det som de ljusa ribborna tog för mycket plats rent visuellt. Men funktionen var lysande (hm, skuggande), den ville jag ha kvar. Snickerierna i övrigt är gröna...

Att måla med linoljefärg tar tid. Att måla en jalusi med linoljefärg tar längre tid ändå. Men med vatten som läskade, kaffe som gav energi och sommarpratarna som (o)roade, blev det rätt sköna stunder där med penseln i hand.

En bild från igår. Det nymålades kulör skiljer sig något från det övriga, då färgen ännu inte slitits av väderlek.

Längs dess kant några krukor med pelargoner (som skulle behöva en mer kärleksfull vård, jag vet).

Jalusin vilar på spikar, vilket möjliggör enkel upp- och nedtagning, och hänger sedan fritt utan att nå marken. För att undvika alltför stora svängningar vid blåst har jag fäst en bit ståltråd vid pergolans stolpe.

Kikar jag ut mot pergolan ser jag detta. Blåregnet klär väggen, men denna gräns är inte heller helt stängd, utan kan låta blicken vandra, ana. 

En annan vinkel.

Mot uthusväggen en stund då skuggorna inte börjat leka på den vita ytan.

Olika bilder och intryck skapas.

Så kan jag bli sittandes där och kika på och igenom. Inget är rakt, såväl ribborna som dess mellanrum varierar. Ljuset vandrar. Det är både stilla och händelserikt.

Det som är på andra sidan kan anas, ja, ses. Men ändå bildar jalusin en åtskillnad mellan där och här, utan att varken stänga inne eller stänga ute helt. 

En mycket enkel lösning som kom vandrandes då tillfälligheten råkade möta behovet. En granne, en hammock, en stund. En bit över, ett ja tack utan tanke och plan. En solig dag... Ibland är livet inte så svårt.

Den lilla platsen under tak

Så kom värmen! Längtan, hoppet, men vem hade anat? Vågat tro? Helgen blev magisk med temperaturer som åter igen gjorde utomhus till vardagsrum. Den lilla platsen under tak är en fortsättning på pergolan, vars blåregn skymtar på bilden. Tträjalusin låter ljuset strila och bli till ränder.

Bordet är fyndat på loppis för många år sedan. Nu målat i linoljefärg och plats för ditt och datt, tingen varierar utifrån årstid och behov. Ibland ett smycke, en prydnad i sig och det som bordet rymmer. Inte sällan en avställningsplats för sådant som är på väg, men inte kommit fram. Men också ett praktiskt serveringsbord vid middag och fest. Vilket bord!

Några ljusstakar köpta i Syrien för många många år sedan. Före kriget... Här samsas de med keramik från Skåne och krukor gjorda i Italien. Bland annat, bland andra.

Samlar frön. Ännu har inga namnlappar skrivits, frökapslar berättar om vem som är vem. Men glömskan lurar runt hörnet, jag får nog allt ta fram pennan snart.

En liten murgröna ger liv och skapar en skugga som... Ja, visst är det väl ett hjärta där på väggen? Vad mer? En fjäril strax ovanför, ser du den?

Fatet? Tanken är att så småningom fixa något ställ så att det (och dess "systrar", jag har två till som är något mindre) kan bli flexibla - men helst också stabila - brickbord.

När eftermiddagen blivit sen målas ränder på allt som ljus och skugga når.

 I den lilla flaskan står (dansar) vit hängpimpinell - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian'.

Något senare under eftermiddagen vandrar solen vidare, lyser lite annorlunda och tillvaron blir såhär. Uthusväggen är gammal, här finns inga raka linjer, släta ytor. Den flagnande kalkfärgen behöver borstats av innan ny målas på. 

Kvällen före, lördag. Ljud av samtal och skratt hörs i kvarteret, i trädgården är det annars stilla medan mörkret så sakta letar sig fram och tar över tillvaron. Det är ljummet, inte alls kallt. Sensommar. Vi dröjer oss kvar ute länge.

Nyfiken på jalusin? Ser nu att jag mest tagit bilder på dess lek med ljus och skugga, inte på jalusin i sig. Ett nästa inlägg får handla om den och hur utsikten är mot trädgården. Ja, "insikten" också...

Sensommarbord (att ses kl 17 idag)

Igår: Jag flyttar runt växter och föremål, en del hamnar på bordet. Sedan länge - jag minns inte när - har sedum planterats i olika krukor, som här en rostig gjord av gamla bildelar. Nu har grönskan växt till sig och fyller, ja, svämmar över. Den annars så milda - och inte sällan frånvarande - solen väljer att stråla en stund, som blir till en hel dag. Sensommarkänsla på bästa vis. 

Tager vad man haver... Jag plockar från här och där. Inser efter ett tag att sensommarbordet får en känsla av höst. Flyttar hit några krukor med mer färstarkt innehåll. Plockar bort dem igen, då de dödar skiftningarna som det mer lågmälda bjuder. 

Mot planket några stänglar av ditt och datt. Bland annat en liten loppisfyndad planta violkungsljus, jag tror den heter Verbascum phoeniceum på latin. Jag vill ha koll på fröna, plocka dem för att flerfaldiga.

Så en del smått vissna och rätt trötta inslag blir det, men i det kan också vackert rymmas. Om man nu vill. 

Den lilla...

...grodan har "varit med" länge nu. Ett litet ting som är mer än så, då det minner om utflykt och härliga möten. Murgrönan ritar en linje, som får ett slut. Dess början döljs av någon annans skugga.

På den första bilden i inlägget ges skuggorna utrymme, får ta plats och därmed synas. Men strax ställer jag annat intill. Annat som lockar blicken att vandra vidare från ting till ting snarare än att titta på det (ingen)ting som skuggan bjuder. Det där med tomrum som kan fyllas av ögonblick, något att fundera kring.

Klipper några blommor från kärleksörterna som står ute i trädgården och låter dem stå och dricka vatten på/i ett fat.

Så många knoppar! Undrar vad som händer när fler slår ut...

De kommer ju knappast att få plats allihop, eller? Men viljan att blomma finns där, så de gör nog vad de vill och så får jag vara beredd med större fat eller vad som nu kan behövas. Som alltid... i deras tjänst ;o) .

I skrivandets stund disigt väder, ingen sol. Inte heller någon skugga. Jag kikar ut genom fönstret och ser bordet med bara ting och några växter därtill. Ingen lek, inga ögonblick. Rätt tråkigt, ärligt talat. Kollar väderprognosen och ser att solen (och skuggan) inte kommer att visa sig förrän kl 17 idag... 

Hörde du något? Ska vi flytta in? Mm, det gör vi!

Ibland vill det sig liksom inte. Tillvaron sätter sig på tvären och låter mig kämpa en smula. Stundom överraska och utmana ens gränser, eller hur? Som häromveckan då jag med dörrar och fönster öppna - jodå, det var en dag med vackert och varmt väder - sitter i vardagsrummets soffa och försöker fokusera på det jobbdatorn förmedlar. I samma dator finns bilder som jag nyss tagit. Som denna.

Den orange vattenslangen kan anas, om du tittar noga. Det är en snubbelslang, en som ibland testar min (o)förmåga att tappa fotfästet utan att trilla. Ständigt närvarande, denna sommar ständigt använd. Rulla ihop och därmed inte fastna med fötterna? Här vinner latheten över visheten, jag snubblar vidare. Men var var jag nu? Just det, i vardagsrummet: Plötsligt så känner jag att Någon tittar på mig. Jag kikar upp och får ögonkontakt med... en råtta!!!

Det där med att tappa fotfästet görs inte alltid bokstavligen, ibland är det mentalt. Som om tillvaron rycker till och kanske gungar, böljar. Hostornas blad, kanske kan de liknas vid vågor och hav. Ibland är "bara" grönt väldigt skönt att vila i. Lugnande, eller hur? Stärkt återvänder jag till minnet och...

...ser hur råttan står i öppningen mellan vardagsrum och kök. Tiden stannar upp, ett ögonblick blir både mycket långt och kort. Märkligt. Jag måste ha skrikit till, det gjorde jag nog. Besökaren springer ut och försvinner bort. Ovissheten om varthän gör mig osäker. Kanske fortfarande nära inpå, kanske längre bort? Hur vet man?

På andra sidan trädets stam, den lilla stenlagda uteplatsen. Här skymtar gången som leder till pallkragarna och odlingen av ätbart. Jag lyckas sällan med denna syssla, det blir inte alls den där frodiga och generösa som jag ser fram emot då jag sår och planterar. Ja, så jag är inte direkt förvånad, men hade gärna blivit.

Häromkvällen träffade jag på hela tre spanjorer i/vid en av pallkragarna. Det kanske inte låter mycket, men för mig - som under de senaste fem åren totalt funnit under tio totalt - blev det ju en chock. Det där med vad som överraskar är ju relativt vanan och erfarenheten, eller hur? Nåväl, jag strör ut gift, kollar under krukor och annat efter ägg. Nu inleds en period av tidiga och sena kontrollrundor för att stävja vad som är på gång.  

Åter till vardagsrummet! En känsla av overklighet infinner sig: Vad hände? Jag omkonstruerar upplevelsen, försöker lura mig själv helt enkelt: Det där var en ovanligt stor mus! Dessutom en engångsföreteelse, som alls inte innebär självklar upprepning. Men innan jag kan vila i detta letar jag noga efter in- och utgångar som jag inte tidigare känner till. Jag finner inga. Men undran ligger kvar: Kanske finns det jag inte funnit?

Platsen är mjukt formad och en del av planteringen är något upphöjd. Hostorna dränker de olika små gräsen, som var tänkta att bli vackra komplement/kontraster. Nu blir det allt lite rörigt här och var, inte riktigt enligt plan. Jag sopar stenarna rena från stora mängder frön från grannskapets björkar. Plötsligt...

...går sopborsten sönder! Aha! Du trodde jag skulle stöta på en råtta, eller hur? Din förväntan avslöjad bara sisådär såhär! Borstens sönderfall var förvisso en överraskning, inget jag hade räknat med. Ja, och jag skulle gärna ha städat färdigt här, så en form av motgång och testande av gränser, kan tyckas. Men en lagom sådan, en anomali som är... normal, liksom. Så går någon dag, kanske flera ändå. Så plötsligt! Nu menar jag allvar, plötsligt...

...ser jag genom fönstret hur en råtta lugnt traskar omkring i trädgården. Det är mitt på dagen och nära huset. Jag knackar på rutan och då försvinner den in bland växterna. Nu har gränserna inte bara nåtts, de har överstigits med råge. Så fortsätter tillvaron med skadedjursfolk, råttfällor osv. Hela kvarteret är involverat, det visar sig att råttor syns till både här och där. Allt beror förmodligen på att det pågår en massa grävarbeten i området, berättar Proffsen och visar att detta är att förvänta. Enligt dem. Vi vet ju att de lever där, hm här. Vi vet ju att de finns. Men allt vi vet behöver vi väl inte tänka på och påminnas om. Eller?

Kvällssolen leker på både växterna och stenläggningen. Det är vackert då ljuset strilar genom äppleträdets blad- och grenverk. 

De små hostornas blommor är speciellt vackra. Om jag nu vandrat uppåt till höger utanför bild hade jag...

...sett dammen. I kvällen ligger den mestadels i mörker. På andra sidan vattnet, mot planket finns nu...

...en råttfälla placerad. En rätt diskret låda, som för den oinvigde inte avslöjar vad som pågår här. Jakt, råttjakt! Var är du? Ni? Kanske någonstans i den täta grönskan...

...som jag annars rör mig så hemtamt i. Nu är den skrämmande. Speciellt då (iallafall en av) råttorna inte verkar skygga och dessutom rör sig runt mitt på dagen. Jag stampar med fötterna och klappar med händerna. Som om jag dansar en folkdans till musik bara jag hör. Den synen...

...skulle nog förvåna en intet ont anandes, kanske både roa och oroa. Men efter att ha slagit sig ner och bjudits på såväl ät- som drickbart samt berättelsen om det som nyss skett och nu sker. Efter det skulle allt bli begripligt och en del verka klokt. I denna stund har gränserna för vad som kan förväntas ändrats: Hörde du något? Såg du? Jag tyckte minsann att... Ska vi flytta in? Mm, det gör vi!