Detta är normalt

Nu snöblandat regn. Oväder med stark vind. Kallt. Enligt en vädersida ska sommaren anlända om 35 dagar. Det känns det inte som idag. Fast enligt samma sida är det bara lite kallare än normalt. Detta är således normalt. Ibland är normalt inte bra.

Igår var ungefär som nu, fast utan snö. Då regnet gjorde uppehåll passade jag på att kika till bordet och dess invånare. Det är tur för den lilla grodan att fatets kanter inte är högre och vattnet djupare. Kungsängsliljorna klarar sig bättre än väntat. De små penséerna är tappra och verkar tåla det mesta. Jag klickar några gånger med kameran för att strax skynda inomhus och njuta värmen. 

Det var igår. Idag är det värre. Men allt är helt normalt, som sagt. Helt normalt... Jag försöker intala mig och hunden detta då jag tvingar oss ut på den nödvändiga Rundan. Helt normalt... Han tror mig inte. Inte jag heller.

Tilläggas bör att vädersidan jag besökte bär namnet "Vackert väder". Det klingar ju löftesrikt så det förslår. Men trovärdigt, nja...  Kvacksalveri, hör jag taxen sucka. Kvack, kvack, hör jag från den lilla grodan. Helt normalt? Förmodligen...

Julrosor

Flera vita julrosor av den vanliga sorten Helleborus niger har inhandlats och planterats. Och dött. Så är det. Om och om igen. Som tur är bjuder släktet andra, mer medgörliga, typer. Ja, och att det finns flera sorter, förstår jag då jag läser här.

Är detta kanske en Helleborus purpurascens? Kännetecken ska vara tidigt i blom, flera blommor på samma stjälk, röd-violetta toner och den ska vara högre än den vita. 

Tillägg: Förmodligen är det inte en purpurascens, kanske en orientalis, som Marit S skriver i sin kommentar. Hursomhelst spännande att veta mer om dessa julrosor, här en sida där mer kunskap finns att hämta.

Vem är du? Minns att den fyndades på Alnarp den 5 maj 2013. Inläggen blir till minnesanteckningar och jag söker efter namnet. Den heter "ljus julros". Varken mer eller mindre. Vet du vilken sort och kanske dess namn på latin?

Under rosenbuskarna växer några olika, som troligtvis är Helleborus orientalis. Eller? (Kungsängsliljorna på bilden är småvissna exemplar, som blommat i kruka och nu planterats. De som sedan tidigare har marken som växtplats sticker upp, men visar ingen blomning än.)

Jag använder några bilder från förra våren. Sol och värme. Jag vill kliva in i bilderna.

En grönblommande julros, som också visades i förra inlägget. Vem kan denna vara då? Förmodligen en Helleborus argutifolius, på svenska korsikansk julros.

Men var har min andra gröna julros - klockjulrosen - tagit vägen? Jag vet att trädgården hyst ett rätt stort exemplar av Helleborus foetidus. Minns att jag flyttade den från en plats till en annan. Var? Regnet och ruskvädret som råder utanför gör att jag lämnar frågan obesvarad, jag får ut och leta en annan gång. Här en bild från arkivet:

Då jag letar efter bilder, finner jag också denna. Detta var inte platsen som den flyttades från. Det vet jag. Ja, så är det kanske här den hamnat? Allra längst ner i trädgården...

Det råder busväder. Regn- och ruskväder. Blåsväder. Men jag kan inte låta bli, jag måste springa ut och kolla. HU! (Tänk ändå vad penséerna klarar...)

Men nu skulle det inte handla om penséer. Jag småspringer ner och möts av... INGET! Jag tror dock det är rätt plats, så plantan har säkert dött. En känsla av sorg och saknad infinner sig. Det här var ju inte kul alls. Nåväl, tröstar mig med en liten loppisfyndad planta.

Den står rätt trångt vid plankets fot och skulle nog må väl av en växtplats med bättre förutsättningar. Jag tror jag vet var... Det blir bra det här. Så småningom.

Solen kommer, solen går...

Växlande väderlek. Ofta gråväder. Men solen kommer, solen går... för att komma igen. För att försvinna. Det är rätt kylslaget. Ibland. Min lilla planta blåsippa verkar nu trivas och visar många knoppar. Löftesrikt. 

Ett lite annat ljus...

Om och om igen stannar jag upp och betraktar denna lilla blåsippa. Jag står där, hukar mig, försöker komma nära. Jag tänker att detta skulle kunna vara det allra första steget på en längre vandring. En blåsippevandring. Kanske besöka familjen eller varför inte hela släkten rentav...

Jag vet ju hur det började med sanguisorborna.... En "släktforskning" som fortsätter än. En annan bekantskap, som inleddes av slumpen då jag besökte någons trädgård, är kråkklövern. Hur mår du? Lite rädd för att veta svaret, men samtidigt nyfiken. Jag kikar till den lilla plantan, som jag en gång fick som gåva, och som var inträdesbiljetten till alla dessa fingerörter - potentillor.

Där finns nog liv. Jag hoppas, vill tro. Kråkklövern är planterad vid dammens kant. Dammkanten och gummiduken, nej, det är ingen vacker syn, men just nu struntar jag i det. Det handlar - faktiskt - om liv och död! Imorgon ska jag återigen besöka den lilla plantan. Hoppas på att se än tydligare tecken på liv. 

De vita scillorna börjar nu visa sig. De är söta.

Tanken var att de skulle sticka fram ur en frodigt grön gräsmatta...

En grön julros. Jag skulle gärna vilja ta en bild av blomman underifrån. Höjden är låg, jag försöker genom att sträcka fram kameran utan att kunna se vad den fångar...

Åh, där hänger en liten ljuskopp. Det hade jag alldeles glömt.

Bland alla mörka kungsängsliljor... en ljus.

De trötta snödropparna är ändå fulla av liv. De ser ut som fåglar, japanska eller kinesiska. Tranor? Jag vet inte, men inte ser de ut som droppar längre. 

En del etablerar sig, växer och trivs. Andra gör det inte. Glädje. Och sorg. Några föder mersmak, får mig att vandra vidare och göra nya bekantskaper. Ja, vänskaper. Betydelsefulla och meningsfulla. Alla tankar blir inte riktigt som jag tänkt. Ibland låter jag tanken fara, men inte alltid. En värdefull tanke är... tänkvärd. Ibland väcks nyfikenheten, ögonen ser och upptäcker än mer. Plötsligt dyker någon upp. Kanske ser något ut som något annat. Solen kommer, solen... 

För fler inlägg på temat överraskning, se länk.

Insekt, insikt, insekt, insikt

Jag tänker att jag bara ska lägga in några bilder under en titel som klingar à la konsumentupplysning: "En fjäril och två flugor". Varken mer eller mindre. Gott nog. Inte göra några konstigheter, som - i bästa fall - kan uppfattas som finurligheter. Ingen knorr, som skulle få flera att sucka och kanske någon att le. Det är en mörk och grå förmiddag, det regnar på rätt bra därute. Om en stund ska jag bege mig ut. Även om jag ser fram emot att hamna dit jag ska, är resan i detta oväder inget eftertraktansvärt. En transportsträcka från A till B, utrymmet däremellan är inte ens värd en egen bokstav. Så är det ibland. Så är det idag.

Tillbaka till bilderna. Insekter. Jag höll på att skriva... och då slår det mig så lika orden är. Nej, nu skulle jag ju inte leka med orden, men visst är det så att insekt och insikt nästan är samma sak. För den bokstavstrogna. För den som snarare söker mening är dock skillnaden rätt stor. Fast... en insikt kan ju komma flygandes, ha vingar liksom. Eller krypa på och plötsligt pocka på uppmärksamhet. Eller kanske rentav, likt myggan, sticka till och lämna något som länge kliar och inte går att tänka bort. Eller som spindelns nät, som fångar en annan... insikt. 

Tillbaka till bilderna, som jag tog för några dagar sedan då solen sken. Skärpan är sisådär, jag vet.   Fel objektiv, jag vet. Nåväl, vem där?

En liten insekt kan vandra med lätthet utan att tynga. Det visar också denna vackra fjäril prov på när den promenerar från blomblad till blomblad.

Olika bruna toner lyfter i mötet med flugans blågröna färg.

Jag ser att morgondagens fredag bjuder överraskning som tema. Tänk om jag skulle göra något väldigt avskalat, kanske bara en till fem bilder utan fler ord än några få. Ibland gäller "less is more", men ibland blir jag less om jag inte får vara... "more". 

Vårvädersbord. I vardande.

Bordet köptes som arbetsbord, blev till ett blom- & krukbord, för att så småningom förvandlas till ett gråvädersbord. Häromdagen, då solen sken och temperaturen var mild, råkade blicken falla på bordet, det var ingen vacker syn. Jag samlade kvickt ihop det som fanns till hands och så fick bordet bli ett... vårvädersbord. I vardande, bör tilläggas. Utan större ambitioner, måste konstateras. Nåja, om jag stramar upp det rufsiga, flyttar en del hit till dit, kompletterar med grönska och kanske lägger till några fler vårblommor. Då kan det bli rätt fint. Så småningom.

Utanför bilden hamnar...

...den lilla grodan, som står på det rostiga fatet. Jag tycker mig se ett snett leende...

Fåglarna krafsar gärna runt i krukor och baljor, speciellt taklöken verkar locka. Här ett försök att skydda.

Kungsängsliljor. Jag har satt vårlökar i den rostiga baljan. Vilka? Hm... Låt oss säga att de är av sorten 'VäntaOchSe'.

Vad plantera i denna pyttelilla urna? Något som inte lockar fåglarna, som redan har plockat bort mossa, sedum och andra försök.

Lyktan fyndade jag i höstas på en nätauktion. I den en ljusslinga, som blivit kvar sedan vintern, och som gott kan få fortsätta att lysa.

En annan vinkel, jag ser att det behövs mer grönska för att tingen ska lyfta.

I zinkkrukan skulle några penséer kunna planteras. Ljuslyktan till höger är också vunnen via budgivning. 

Så smutsig den är!

Underbara kungsängsliljor. Nu får de lysa här, sedan planterar jag ut dem i trädgården.

Kungsängsliljorna är planterade i en rostig balja och har fått sällskap av mossa, murgröna och några kottar. Vet inte, jag får känslan av att kottar är mer höst och vinter än vår... Men älskar kottar, så strunt samma.

Lyktan igen, så glad för den, men förstår att jag är tjatig. Förlåt! Nåväl, här skymtar hullerombuller-grönska i betongkrukan bakom. Det är något vintergrönt som får samsas med några sticklingar. Ingen vacker syn direkt, men grönt är det.

I den lilla betongkrukan i förgrunden syns en yrvaken sedum.

Ja, det var det hela. Som sagt, ett bord i vardande. Lite mer grönska, några vårblommor därtill. Kanske putsa lyktan rentav, fast den kanske blir tvättad av dagens regn- och ruskväder. Det är nog våren som jagar bort vintern...