Färg & Form: Phytolacca acinosa

Försommartid. I min trädgård finns vid inflyttningen nästan bara gräsmatta. Den där busken under päronträdet visar mestadels stora gröna blad. Det är - för mig - en okänd växt, som inte gör så mycket väsen av sig. Men något vitt är på gång...

Så utvecklas de skiraste blommor. Åh så söta! 

Det vita, nästan limefärgade, får strax inslag av rosaröda toner. Varenda blomma skiftar i kulör.

Efter ett tag börjar en del av blommorna förändras till något annat, något lite tyngre. Vad?

Färgerna går från lime till mörkaste rött, nästan svart. På samma stjälk varierar färger och former, det bjuds såväl blommar som bär i olika stadier.

Så kommer hösten, busken visar sig vara en perenn. Sakta slokar den, men visar vilja att - som förra året - fånga ljuset långt in i november. Sedan vissnar den helt, för att kika upp nästa vår.

Var i trädgården? Under päronträdet, på andra sidan gången syns rosenhäcken (bilden till vänster nedan). Till höger på mittenbilden, ser du den? Den högra bilden är tagen från gräsmatten.

Jag får veta att växten heter kermesbär. Varje år fascineras jag av hur en och samma växt kan bjuda så mycket variation i färg och form. Även bladverket är anslående med stora och friska blad. 

På svenska kallas den alltså kermesbär. Det verkar råda viss förvirring kring exakt sortnamn, jag trodde tidigare att min var Phytolacca americana. Dock, fick jag veta - via AoT-forumet - att den förmodligen är en Phytolacca acinosa. Jag läser här att bären innehåller en stark rödfärgad saft som kan användas till färgning, men som också kan ge förgiftningssymptom. Intressant är att SLU Alnarp även provat kermesbär som medel mot sniglar, se länk.

Mitt kermesbär brukar ge några spontana frösådder varje vår. Inte för många, tycker jag. Det verkar inte var några problem att flytta småpantorna, dessa har rätt lätt etablerats i andra trädgårdar, även om de vid flytten kan se rätt medtagna ut. Hur det är att plocka frön och själv så har jag inte provat.

Blommig fredag bjuder oss att skildra färg och form. Trädgården rymmer en mångfald av uttryck, olika växter sjunger i olika ljus, väderlek och annat som påverkar. Men också tiden som går bjuder variationer. En början blir ett slut. Som blir en ny början. Varje växt har sin resa, rymmer - något jag återkommer till - såväl likt som olikt. Bekantskaper blir till vänskaper. Nu kikar vintergäcken fram, små gula solar därute. Färg och form som här och nu är svårslaget.

För fler inlägg, se länk.

Vintergäck, små solar i trädgården

Vintergäcket som jag plockade i förrgår lyser fortfarande som en sol där på fönsterkarmen. Blir glad. Lite varm, förhoppningsfull. Lyssnar inte på farhågorna om kylan som kan komma, vill inte veta något om att vi fortfarande är i januari och vintern som... 

Förresten är det snart februari och det är årets kortaste månad, strax blir det mars. Eller hur? Nu lockas jag ut, går en liten runda för att se om något kan ha hänt sedan i tisdags. Se där! Nu flera vintergäck under örtagårdens risiga perenner. 

De har inte bildat de där mattorna än, det kommer sedan. Men ändå, fler av dem än nyss.

Ännu har de inte öppnat sig, men solen lyser idag så kanske vågar de senare i eftermiddag. Eller imorgon, kanske till helgen? De bestämmer takten tillsammans med väder och vind. Jag kan bara titta på. Fast det är inte alltid så bara.

Det är många som kikar upp nu. Rosmarinen, som övervintrat (ja, jag vet, borde avslutat med ett r) i en pallkrage ser piggt ut. Behöver - så småningom - skyddas mot den starka vårsolen. 

Göra något åt gräsmattan? Kanske lite för tidigt än ändå, men jag känner Viggos lite uppfordrande blick... Den orange vattenslangen är det aldrig för tidigt eller sent att rulla ihop, men på något vis infinner sig sällan rätt tidpunkt ändå.

Jag fortsätter min runda, ser det ena och anar det andra. Dags att gå in. Men nu har Viggo satt sig nära husväggen för att njuta den värmande solen. Han vill inte alls följa med, utan trivs bra härute. Förmodligen har han nyss attackerat och försökt "döda" stockrosens (redan döda) stjälk. En favoritlek, där han förmodligen känner sig stor och stark. Kanske modig. Här grönskar nytt liv, flera stockrosor är på gång. Snöskyffeln känns dock passé, som den tillhörde en helt annan tid, ja, tillvaro.

Men visst, den kan väl få stå framme ändå. Tror dock att jag flyttar den till en mindre synlig plats, lite mer gömd och därmed... bortglömd. Kanske ställer jag en trädgårdsstol på dess plats. Så får trädgården rymma såväl vinter som vår. För så är det ju nu och ett tag till.

Idag i trädgården

Jag väntar. Ja, egentligen jobbar jag, men ibland innebär mitt arbete att jag måste vänta på att en idé ska komma. Jag sitter vid datorn, men inser ju att det skulle se lite mer proffsigt ut om jag bytte soffhörnet mot skrivbordsstolen. Tar en paus, dvs inte från datorn och soffan, utan från att bara vänta. Vandrar runt lite bland bloggar och andra roliga sidor. Kollar Facebook. Häller upp ytterligare en mugg kaffe och där, där på köksbänken ligger ett paket talgbollar. Jag skulle kunna, skulle jag. Så jag går ut. Fågelbordet som hänger i ett fruktträd får en boll. Jag fäster den med grön ståltråd. Tråden är rätt diskret i färgen, det kan knappast sägas om plastnätet runt bollen. Varför? Varför denna grälla kulör? 

När jag står där under trädet är det lika bra att jag kikar mig omkring. Det gäller att passa på innan jag går in och fortsätter Arbetet. Se där! Några snödroppar som säger hej.

Jag stannar kvar och språkar med dem en stund. Något annat vore oartigt, och det vill jag ju inte vara. Pratar också med andra, tror det kan vara narcisser av olika slag.

Vänder blicken mot de tappra julrosorna, som än en gång klarat snö och kyla. De reser sig igen, vilka överlevare de är!

 På väg mot huset går jag förbi grusplanteringen som ser rufsig och ostädad ut. Men taklöken är fin.

Jag har fler talgbollar i fickan och låter dem ta plats på armeringsnäten. På så vis kan jag - förhoppningsvis - skåda fågel genom köksfönstret.

Först tror jag att det är två småfåglar i trädet, men nu ser jag att den ena alls inte är en fågel utan ett medfaret äpple. Hursomhelst...

...hoppas jag att den lilla talgoxen säger till sina vänner att här bjuds såväl lunch som middag.

Innan jag går in - ja, jag är på väg... - kikar jag runt bland örterna. Under den vissna myntan grönskar myskmadra - Galium odoratum. Egentligen står den alldeles för soligt här, men då myntan skapar skugga under sommaren verkar den ändå trivas.

Det ser så risigt ut överallt. Jag får lust att klippa, samla ihop, ja, städa. Men idag är ingen trädgårdsdag, det vet jag ju.

 Bland allt det döda finns liv. Som hos kärleksörterna.

 En stickling tagen från en ros. Vilken? Ännu så länge anonym, jag får vänta och se.

Några vintergäck kan anas.

 Jag plockar in en. Sätter i glas.

Så visar sig plötsligt solen, får fönsterrutorna att glittra och det lilla vintergäcket öppnar sig. Kanske undrar hon hur det kunde bli vår så kvickt... Jag, jag undrar hur klockan hunnit bli tio i tolv. Dags för lunch!

Vintersöndag II

För en vecka sedan njöt jag en vintersöndag då solen strålade och hela tillvaron lyste i härliga blåtoner, se här. Idag är det en annan söndag. Töväder, men fortfarande ligger snö och is här och där. Luften är fuktig, dimman tät. 

Nu ser jag hur bilderna delas i två fält, som något mörkare till vänster och något ljusare till höger. Ser du? Ja, det syns ju också på bilden ovan. Undrar varför, är det kanske ett hus där i dimman som skapar detta genom sig själv och sin skugga. Så kan det vara.

Söndagspromenad nere vid Öresund. Samma som förra söndagen, men ändå inte detsamma alls.

Jodå, Viggo är med.

Vi väljer båda att gå på gräset. Gångstigen är täckt med is och det är glashalt under de - till synes - ofarliga vattenpölarna.

Vindstilla. Det är ett märkligt ljus denna dag, osynligt men närvarande ändå. Det är vackert. Gråvädret verkar inte locka många, vi är nästan ensamma där vi går. En känsla av ödslighet, eller är det lugn och ro. Så annorlunda tillvaron ter sig idag. Bättre? Sämre? Ingetdera, kanske helt enkelt en vecka närmare... våren.

Sommardrömmar

Sommar, sommar, sommar... Hör du en melodi nu? Känner du en doft, en smak, en omslutande värme eller kanske ett svalkande bad? Minns du, längtar du? Sommar är, för de flesta av oss nordbor, något mycket mer än en årstid bland andra. Förvisso handlar sommaren också om ljus och mörker tillsammans med värme och kyla. Men inte bara, sommar är också något mer och odefinierbart, en känsla, ett tillstånd, en... dröm.

Bilden ovan är från Slottsträdgården. Vallmon dansar i solen. Malmö är en sommarstad, som bjuder många gröna oaser. Havet är nära. Längs Ribban har man de senaste åren anlagt blomsterängar. Finns det något mer somrigt?

Jag minns när jag tog de här bilderna. Det var mycket varmt, luften dallrade och solen gassade. Det var egentligen alldeles för ljust, för skarpt, för att fotografera, men så gjorde jag det ändå. Fångade kanske ändå känslan av vad sommar kan vara. Blev till ett minne, sommarminne. 29 juli 2013

Förväntan. Sommar är ett här och nu som lovar mer. Rik på löften. Som knoppar. 21 maj 2014

Smultron smakar som schersmin doftar: Sommar! Här brokschersminen - Philadelphus lemoninei 'Belle Etoile'.  17 juni 2014

Sommar i ett glas, fläderblomsaften läskar i värmen. Saften får också ge smak åt tårtan som pryds av jordgubbar. 29 juni 2015

Sommar, sommar, sommar... Utomhus är inte - som nu - ett nödvändigt undantagstillstånd mellan olika inomhus. Nej, under sommaren lockas vi att stanna ute länge och det är först när kvällen blivit natt som vi går in. Den tidiga morgonen väcker oss, jag öppnar fönster och snart blandas doften av nybryggt kaffe med lavendel och annat. Köksdörren är öppen och snart sitter jag där och andas av tystnaden, värmen och... sommaren. 20 juli 2013

Sommar är också en tid då utomhus smyckar inomhus. Det är en härlig känsla att plocka buketter och sätta i vas och glas. Trädgården är generös och plötsligt kan jag nu sätta samman dem som kanske växer på olika håll. Nya möten, nya samtal. Så är också sommaren. 13 juli 2014

Sommar, sommar, sommar... Blommig fredag bjuder oss att drömma. Det har blivit lördag morgon, ja, förmiddag. Jag kikar ut, sommaren känns onekligen långt borta. Fortfarande ligger det lite snö, grenverken är nakna och trädgården känns inte alls in-, hm, utbjudande. Jag blir kvar inomhus och har ägnat en god och härlig stund att bläddra bland sommarbilder och drömma om densamma. Det här inlägget kan bli längre än långt, det inser jag nu då jag alls inte har fått med alla känslor, tankar och upplevelser sommaren bjuder. Dikter skrivs, sånger sjungs. Sommar, sommar, sommar... Väntan, förväntan. Minnen. Så var det, så kan det bli. Så bildar alla somrar en väv av det som varit och drömmar om det som komma skall.

Den 20 juli 2014 skriver jag: Underbara sommar! Fantastiska dagar - ja, dygn... från morgon till kväll till natt till... - bjuds vi på. Ljuset väcker oss, fågelkvittret likaså. En lite yrvaken sol söker sig in i trädgården, där det mesta fortfarande ligger i skugga. Morgonkaffe. Bläddrar bland bilder och noterar att trädgården nu andas en annan ton än nyss. Den är lite tyngre, fylligare. Tröttare? Ja, på sina håll tröttare. En del gäspar, sover rentav. Medan annat vaknar till liv.

Sofiero. 31 augusti 2015

Där och då var här och nu. Tänk så härligt det var, ska bli. Så småningom, rätt snart ändå. Närmare nu än nyss, eller hur?

Fler inlägg, se länk.