söndag 30 oktober 2016

Söndagsmorgon

En hel timme! Längre! Inatt, men märktes inte förrän imorse då jag noterade att jag idag var ovanligt morgonpigg... Ut med vovve, in med vovve. Kaffe bryggs. Sedan, medan kvarteret och staden fortfarande sover (eller för Viggos del, somnat om) njuter jag en stund. Morgonstund, älskar dessa lugna tillstånd, där ingenting behöver hända och ske, utan tillvaron bara är. Att förlora sig i något handlar inte om förlust, snarare om vinst. Motsägelsefullt. Ord kan vara märkliga, tillvaron likaså. Som häromdagen då jag promenerade längs Ribban här i Malmö. Ett favoritstråk. Jag lämnar strandkanten och går längs de gamla järnvägsspåret. Tittar upp. 

Färger, former. Linjespel. Det är verkligen vackert! Jag lyfter kameran igen... Och igen. Variationer av samma.

Att inte kunna se sig mätt. Ljuset, rörelserna. Skiftningarna. En del träd har inte många blad kvar nu.

Viggo? Jodå, han är med. Går lös och följer mig varthän jag går. Lydig? Nja, korv i jackfickan hjälper när mycket annat lockar.

Vi går vidare längs stigen. Ett ruckel, en container?

Någons kladdpapper eller rentav målarduk. Det orange och mörkt röda är rätt vackert ihop. Jag har lite svårare för det rosa-violetta inslaget. Som konstrecensent (förvisso amatör, men ändå) skulle jag nog föreslå att konstnären jobbar vidare med sitt uttryck... ;o)

En annan dag, en annan runda. Nu vid Sibbarp, fortfarande vid Öresund och här i Malmö. Det är en blåsig dag, vinden låter blad efter blad flyga och falla. Snart naket här. Öresundsbron kan anas.


En del fåglar. Vattnet ser kallt ut.

Dess teckning påminner om vattnets linjespel. Säkert ingen slump.

Solen skiner, det verkar bli en fin dag. Trädgårdsdag. Utemöblerna ska flyttas in, löv krattas ihop. Krukor tömmas. Och så vidare. Men utan större stress, det känns som om tid finns. Viggo sover fortfarande, men om en stund kommer han att vakna. Det tar inte lång tid förrän han sitter där vid skjutdörren med förväntan i blick.

Jodå, även denna dagen rymmer äventyr för en liten tax. Men inte riktigt än, först ska morgon bli förmiddag, bli dag. Helst utan att titta på klockan, istället låta känslan styra så att tidpunkter blir till stunder som blir till varande här och nu. En dag i vardande. Låter fint, eller hur? Men klingar också falskt, för jag kan inte låta bli att vara den jag är och blivit. Det vill säga, jag kikar och ser att klockan snart är tio. Oj! Hm... "Borde jag inte..." "Är det inte dags..." "Nej, men nu måste jag ju..." Ja, och jag bör, det är dags och inte för att jag måste, men jag så gärna vill. Ut! Nu! 

Önskar er alla en härlig söndag!






fredag 28 oktober 2016

Men också... här och nu.

Höst, höst, höst. Jag känner på ordet och tillvaron som är nu. Letar och finner svaret att ordet betyder skörd. Som att hösta, inhösta. Att skörda och hämta in. Samla inför ett sedan. Äpple, päron och annat ätbart. Frön till nya sådder. Men nuet bjuder också fantastiska färger, som kan glittra  Likt en liten ekorre som samlar på nötter, samlar jag på den energi som bjuds.
Sanguisorba 'Blackthorn' och Sanguisorba officinalis

Jag promenerar runt i trädgården med kameran i hand. Så gör vi ofta, eller hur? Dokumenterar det vi ser. Samlar bilder av ögonblick. Hur gjorde trädgårderare förr? Sådär för länge sedan. Ritade, målade? Eller "bara" mindes och... glömde. Kanske finns det värden i att glömma för att åter upptäcka, snarare än att komma ihåg och vänta på. Nåväl, jag fotograferar och genom kameran ser jag ibland sådant jag annars inte lägger märke till. Som trädgårdsstormhattens nu tomma fröställning. Nyss ett hem, nu bara ett skal.

Salvia i höstsol. Något alldeles vanligt, alls inte märkvärdigt. Men värd att lägga märke till är bladens form, färg/er och mjuka yta. Smaken? Jag är dålig på att använda salvia i matlagning. Gör du? Vad och hur?

Trädgårdsbordet står fortfarande utomhus, men ska (nog) tas in i helgen. På bordet en liten kruka med en murgröna. Regnet har ännu inte helt torkats upp av solen.

Blodtopparna lyser i brända toner. I förgrunden vit anissiop, som ser rätt medtagen ut. Den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire' - är fortfarande vacker. Än vackrare blir den i frosten, då den kläs med små pärlor. Men där är vi inte än. Något att vänta på, se fram emot.

Läser vidare om hösten, att den ofta får symbolisera avtagande och döende. Men tiden är inte självklart en linje med start och mål. Den kan ju också ses som en cirkel, där varje tidpunkt både rymmer slutet på och början av. I trädgården och naturen blir det tydligt, lätt att se och känna. Som människa svårare, då liv och död oftast förstås på annat vis. Enstaka individer, du och jag. Visst, vi är en del av naturen, men inte känns tidens tickande så självklart naturligt ändå.

Funderingar en fredagsmorgon. Höst, samla in. Efter något, inför något. I lördags flyttade jag in pelargonerna, de placerades i olika fönster. Nej, jag har ingen annan bra plats att övervintra dem på. Förvisso kan de se lite tråkiga ut efter ett tag, men visst kan jag glädjas åt grönskan som nu kommit in. Enstaka blommor.

Bilden nedan är tagen en riktig gråvädersdag, men även en sådan dag kan rymma lite ljus.

Genom fönstret ser jag hur småfåglarna nu "äger" trädgården. Fortfarande bjuder växterna frön som blir till fågelmat. En del flyttas, hamnar på marken, i jorden. Några gror. Jag låter stockrosorna bli som de blir. En del hamnar "rätt" och får växa till sig. En del hamnar "fel" och rensas bort. Till våren, till våren.

Avslut som rymmer början. En blomma vissnar för att skapa liv. Minner om då, leder till sedan. Men som också är njutbart i sig. Regnet slår mot fönsterrutorna, utomhus lockar inte. Soffan är mjuk, kaffet urdrucket. Jag har Massor att göra och har blivit sittandes här alldeles för länge. För vaddå? Nej, just det. Inte för länge för något egentligen. Men nu ska jag... Men först, pelargonerna behöver vatten!

Efter sommaren. Inför nästa. Men också... här och nu.







lördag 22 oktober 2016

Guldkorn

Medan jag väntade på att morgonkaffet bryggs vandrar blicken till fönstret. Nej, det ser alls inte vackert ut med risiga tomatpantor. Nyss en trevlig gardin, grönskande med gula och röda inslag. Idag töms fönstret för att fyllas med annat. Kanske pelargonerna, som fortfarande står utomhus. Hursomhelst, några tomater blev det idag. De är olika i mognad, färg och form. 

Fortfarande bjuds jordgubbar. Inte många, men ett enda av dessa bär blir till något fantastiskt här och nu. Förvånandsvärt söta, rika på smak. Väcker minnen om sommaren som gått och längtan till nästa.

Nästan alla äpplen har nu plockats och...

...ett fåtal päron finns kvar. Frysen är full. 

Fruktträdens blad faller nu till marken. Snart kommer grenverken att vara naket. Ljus och skugga, för ett ögonblick ser det ut som en stig på gräsmattan. Strax försvinner den i bara mörker.

Avslut kan också rymma början. Som stockrosorna nu.

Fortfarande någon blomma. Till och med knoppar här och där.

Häromkvällen i regnet. Skirt, ömtåligt. Vemodigt på något vis. Också vackert.

I torsdags kom solen åter. För en stund. Här septembersolrosen - Helianthus 'Carine'. Nästan sommarkänsla i oktober.

Det är en tid med både och. Stunder som fångas, medan annan tid bara går. Kanske rentav måste uthärdas. Fast... Med hund kommer man ut i alla väder, i ljus och mörker. Det kan kännas väldigt grått och trist, kallt och ruggigt. Inte alls lockande. Som i tisdags, då det blev en promenad längs vattnet. Duggregn. Dis. Fuktigt. Jag klickar med mobilen, Turning Torso kan anas.

En del badar fortfarande. Inte jag.

Viggo älskar vatten. "Kom hit!" ropar jag. Han låtsas inte höra. "Kooooom hiiiiiiit!!!" Nej, han vill inte. Vattennivån är låg och han ger sig ännu längre ut. För att komma närmare igen. Retas. En lek som pågår länge.

Speglar sig? Hittar en vän?

Så går vi vidare. I det till synes grå och bruna finns även annat. Om man stannar upp för att se.

Efter en tid av överflöd söka guldkornen. Finna något här, något annat där. Stunder, kanske bara ögonblick. Som att hitta en clementin i jackfickan. Känslan som infinner sig där och då, här och nu. 













söndag 16 oktober 2016

"Aldrig hört talas om, hur ser bladverket ut på den?"

Jag visar en bild på instagram. Strax ställs frågan om hur bladen ser ut. Jag förstår denna undran, bilden visar ju "bara" blommorna. De är vackra och tillhör lönnalunroten - Heuchera villosa 'Feldt Bomm'. Såhär såg den ut i början av oktober.

Det är fantastiskt hur ljuset leker med blomstänglarna. I bakgrunden en häck, som ibland kan kännas som "bara" svart bakgrund, men här kan grönskan anas.

Ibland når solstrålarna också ligustern.

Det är en grusgång mellan alunroten och ligustern. Så också mellan alunroten och strandirisarna (Iris sibirica), vars blad syns i förgrunden. Blomstänglar har blivit högre än jag trodde, nu lutar de sig mot varandra, andra och över gångarna.

Till vänster står den gamla och täta häcken och den rätt nyplanterade ligustern där bakom de vita blomstänglarna. Så småningom - förhoppningsvis snart - ska dessa plantor bli till en tät och lugn vägg mellan gräsmatta och "grusträdgård". Men ännu inte alls sådär som det ska bli. Sedan. (På bilden kan alunrotens bladverk anas, men inte riktigt ses...)

Från ett annat håll och i ett annat ljus. Mitt på dagen. På hög höjd är det olika sanguisorbor med flera som bildar en portal. I bakgrunden syns lavendelrundel och kärleksörter.

Tidigare under säsongen var blomstänglarna mer upprättstående.

Kikar bland bilder från sensommaren, det är väldigt många bilder på alunroten. Men nästan bara på dess blommor. Som om jag alls inte ser bladen. 

En bild som visar den tillsammans med stjärnflockor - Astrantia -  av olika slag.

Men bladen då? Man skulle kunna tro att det är väldigt fula eller oansenliga, inga att bry sig om och  lägga märke till. Det regnar ute. Förvisso bara duggregn, men ändå. Sådana regn kan vara blötare än man tror. Jag stannar inne och letar bland bilder, där förvisso fokus legat på andra, men där alunrotens blad ändå finns med.

Vilken vacker blodtopp! Den heter Sanguisorba tenuifolia 'Rosea'. De ljust gröna i bakgrunden? Just det!

Bladen i förgrunden. Där bakom bergklinten - Centaurea montana 'Black Sprite' - och brudbrödet - Filipendula vulgaris.

Här syns bladen lite tydigare. Men visst, även här ligger fokus på annat, annan... ;o)

Men hur ser de då ut nu? Det sägs att nöden inte har någon lag, än värre står det till med nyfikenheten. Ja, så jag ger mig ut. Klick, klick. Bilder från alldeles nyss.

Tillsammans med andras blad: Akleja, fänrikshjärta och vissnande blodtopp.

På bilderna ovan ser bladen nästan lite blanka ut i/av vätan. Egentligen är bladen lite ludna, den heter också hairy alumroot på engelska. En bild från förra året, i mitten av september då den fortfarande stod i kruka.

Så ser alltså bladen ut. Jag har två plantor och platsen där de växer gjordes om förra vintern. Där rosenhäcken tidigare stod hamnade flera växter. En del blev rätt, men inte allt. Jag ska gräva om, flytta runt. Det blir då läge att kolla rotklumparna på dessa och se om det är dags att dela och flerfaldiga. Eller får de kanske växa till sig ännu en säsong. Jag vet inte om och hur den kommer att fröså sig "av-sig-själv" eller ens om fröna ger plantor likadana som de här. Vet du?








Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...