Vän kan bli fiende

Det är ju bara vatten... En god vän, en så många gånger hett efterlängtad vän. Tillbedd och besjungen ja, kanske även tagit ett och annat danssteg för att locka den att komma. Men ihållande åska och kraftiga skurar gör den där vännen till ovän, rentav fiende. Det är en balansgång, där vi längtar efter lagom, men där lagom inte alltid bjuds. Störtskurar som när duschen är fullt påslagen och så lite till ändå. Vattnet hinner inte sjunka ner i marken, marken kan inte ta emot sådana mängder i sådan fart. En snabbrunda i trädgården nyss visade mig viss förödelse, men i jämförelse med vad som rapporteras inser jag att jag är lyckligt lottad. Men inte är det vackert därute, nej, det är det inte. Och regnet fortsätter. Mullret har dämpats, men finns där i bakgrunden.

Det som möter mig först på trappen är hinken med några päron däri. Det har blivit en liten sjö, då hålen i botten inte släpper ut vatten i samma höga takt som det regnar.

Trädgårdsmöbler målades häromdagen och skulle torka för nästa strykning. Just det.

 Vattnet gör att fatets rost lyser.

Bladen samlar vatten.

Varje fågelbad, skål, hink, ja, allt fylls till brädden av... vatten. Medan växterna lutar sig, tunga och kanske slagna i det kraftiga regnet.

Här den vita hängpimpinellen som annars vajar högt ovanför våra huvud. Den ser inte glad ut. 

Vandrar neråt i trädgården och ser hur dammen svämmar över. Undrar, ja, fasar för, hur det kommer att se ut när en del vatten hunnit sjunka undan. Den lilla dammen bjuder vanligtvis lugn och stillhet. Nu är det rörelse, ytan förändras då vattendropparna slår ner med kraft och fart. Hela dammen stormar.

Stenläggningar, grusgångar och andra ytor är täckta av vatten, regndropparna studsar mot markens blöta.

Regnet pågår med kraft. Olika uttryck bjuds där det annars råder torrläge.

Jag ger upp. Det regnar mycket kraftigt och jag vill inte att kameran tar skada av denna blöta. På väg tillbaka mot kökstrappan ser jag hur vattenslangen ligger där på marken som ett orange utropstecken i gråvädret. Jag fnyser.

Regnet fortsätter. Och fortsätter. Trädgården är tilltufsad och ser hemsk ut. Det är inte roligt det här. Nåväl, jag har sett ovädersbilder från andra trädgårdar, så jag ska kanske inte klaga, sucka och stöna. Men tillåter mig ändå en och annan klagan, någon liten suck i sällskap med ett stön. För det är inte roligt när vännen blir till ovän och lierar sig med den listige och baksluge åskan, som fortfarande mullrar därute. Vatten, bara vanligt vatten. Nej, inte alltid.

Sensommar

Det är augusti! Fortfarande, om än i slutet av denna månad. Nej, det är inte höst än, inte riktig höst. Om hörnet väntar september, som kan bjuda på värme och sol. Brittsommar? Nja, Britta och Birgitta har inte namnsdag förrän den 7 oktober, så det är lite tidigt att tala och längta efter en sådan. Något att se fram emot. Sedan. Nu kanske du protesterar och noterar att det var varmare nyss än nu. Jag instämmer. Men vi har egentligen gått från en alldeles fantastisk och - rätt ovanlig, tror jag - lång period av nästintill tropisk sommar. Nu har vi den vanliga svenska sommaren här och den inkluderar såväl bomullsklännning och solglasögon som ylletröja och regnjacka. Sommar har blivit sensommar.

Jag går en runda och blicken landar på kärleksörterna - Hylotelephium telephium - som är med och fångar ljuset. Jag noterar att den låga buxbomshäcken behöver beskäras.

Strax intill kermesbäret - Phytolacca americana - under päronträdet.

Vandrar vidare mot gräsmattan, nere vid planket ser jag hur blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' - lutar sig mot ormroten, som är fantastiskt stadig och blomvillig.

Nere vid lunden har grönskan växt till sig, dammens vatten syns nästan inte på bilden. De blekt gula blommorna på vaxklockan - Kirengeshoma palmata - ser lite trötta ut efter regn och rusk.

På den lilla uteplatsen ser jag att Sedum 'Betram Andersen' fått sällskap av fallande blad, frukt och en liten självsådd, en näva kanske.

Här behöver städas, fixas och donas. Nåväl, ljuset är fantastiskt. Bordet? Det är bara en trave gamla och överblivna betongplattor. Kanske få till mer mossa, pensla med filmjölk eller vad är det nu man ska göra? (Mossa finns mellan en del av gatstenen, så platsen verkar ha bra förutsättningar.)

Det ser inte så märkvärdigt ut för någon annan, tänker jag, men för mig är detta roligt att skåda. Förra året var nästan alla blad bland de mindre hostorna söndertuggade av sniglar. I sommar har jag plockat, plockat och plockat. Strött ut gift, plockat igen. Det har lönat sig. Tänk, nästa år - om jag fortsätter så här - kanske dessa plantor ges en chans att växa till sig och bli till den där gröna mattan mellan trädets stam och stenläggningen, som jag önskar. Bara att vänta och se. Ja, och plocka...

En av hostorna på andra sidan trädet visar blomning. En trädstam kan verkligen tillföra något, i mina ögon, då den möter grönska och blomning. Ett samspel av olika tyngder, färger och former.

Jag noterar också hur det svarta ormskägget - Ophiopogon planiscapus 'Niger' - nu lämnat blomstadiet. Blir det några frön som kommer att gro? Någon som vet? (Jag har endast delat plantor av ormskägg, aldrig sått.)

Plötsligt börjar det att regna. Jag drar mig mot grusträdgården och tar skydd under uteplatsens tak. Solen fortsätter att lysa, jag ser mig om efter en regnbåge, men finner ingen. Det är ett stilla regn, ett riktigt sommarregn, förlåt, sensommarregn.

En droppe studsar på den vita hängpimpinellen - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian'.

Jag försöker fånga regnet med kameran, men det lyckas inte riktigt. Jag försöker skildra hur trädgården glittrar, men det är svårt. Nedan olika myntor framför blodtopparna - Sanguisorba officinalis och Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' samt den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire'. 

Regnet slutar strax. Solhattarna - Echinacea purpurea 'Magnus' behöver stöd. Grusgången behöver krattas.

Jag hittar en gammal julklapp som Viggo fått. Den låg undanplockad och bortlömd i en korg. Jag ger figuren till Viggo, som betraktar den nyfiket. Han biter, den piper. Han biter igen. Jodå, den piper igen. Nu minns jag varför jag plockade bort den... Han ser, ja, kanske snarare känner, att det finns en risk att jag ska ta denna roliga leksak för hus- ja, ljudfridens skull. Han ger mig blicken. Och ett Piiiiiip!

Sensommareftermiddag går mot sensommarkväll. Viggo och jag "kommer överens om" att den där pipande figuren är bra att leka med då och då och inte alltför ofta... =oP

Ögonblick

Det är en annan luft nu, ett annat ljus nu. Men det som är varar inte länge, strax växlar sol med moln, plötsliga regnskurar ersätts med stunder då solglasögonen tas på igen. För att en stund senare känna vindens kyla och sträcka mig efter en jacka. Himlen bjuder än fler droppar och jag är glad att de nymålade borden står under tak. Mindre glad blir jag då jag nu på morgonen noterar att en av de gamla korgstolarna med kuddar och allt stått ute under nattens åska och regn. Morgonkaffe, jag bläddrar bland bilder.

Häromdagen, delar av trädgården ligger plötsligt i ett magiskt skimmer medan annat vilar i mörker. En vit anisisop  - Agastache foeniculum - lyser tillsammans med salviorna bland örterna. 

Ljuset vandrar och låter nu rosenflockeln - Eupatorium 'Atropurpureum' - framför ligusterhäcken vara med i leken tillsammans med den rosa blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Blackthorn'.

En annan vinkel, ett annat ögonblick. Lavendelrundeln, som nyss mestadels låg i skugga, skimrar nu. I förgrunden den mörkt vinröda blodtoppen - Sanguisorba officinalis. I bakgrunden klättrar kaprifolen i rosenhäcken.

Varde ljus! Jag ser hur den vita hängpimpinellen - Sanguisorba tenuifolia 'Stand Up Comedian' dansar på hög höjd. Enligt uppgift ska den bli sisådär mellan en och en halv meter till två i höjd. Min når nog tre meter nu. I förgrunden den ryska salvian - Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire'. Fortfarande ligger det mesta av rosenhäcken och det som döljer sig där bakom i mörk skugga.

Det bjuds skiftande väderlek, de vita molnen ersätts snart av grå. Det börjar mullra så smått.

Fånga dagen blir till fånga stunden, eller snarare stunderna. De där ögonblicken vi bjuds på, för strax flyger duvan sin väg och jag rusar in för att ta skydd mot regnet.

Stanna upp en stund

I förra inlägget vandrade jag omkring i såväl tid som rum. Nu dags att stanna upp en stund och ägna mig åt en plats som oftast förbises, ja, förbigås. Det är ingen stor plats. Inget är stort här. I den lilla trädgården utnyttjas varje vrå till små försök att skapa ditt och datt. Jag är alltför road av olika växter  och miljöer för att vara sparsmakad. Så har trädgården blivit till ett lite av mycket, snarare än mycket av lite.

Platsen ligger bakom - eller framför - pergolans vägg och gränsar på andra hållet mot köksträdgården. Dess framkant ligger där olika stigar möts och i ryggen finns den vita muren. Ett litet rum mellan annat, ett mellanrum. Ytan är här något upphöjd, jag har byggt upp med stenar, grus och jord. Utgångsläget var en bit mark där det bitvis var svårt att nå större djup, då delar av gammal betong inte gick att få bort med spadens hjälp. Det hade krävts mer. Om man inte kan gräva nedåt kan man bygga uppåt, tänkte jag och handlade därefter. Jag hade ingen direkt plan, men det blev till en miljö som borde vara perfekt för växter som vill ha ett skyddat och väldränerat läge.

Liguster planterades för att rama in köksträdgården och dölja pallkragarna, som står där bakom. Plantorna är ännu på tillväxt, men sakta men säkert så. Det handlar om att vänta, beskära, vänta, beskära, vänta och beskära lite till. Pergolans vägg, till vänster, börjar nu kläs av blåregn - Wisteria sinensis - som visades i förra inlägget. 

Ett fikon, som jag fyndade på en av Alnarps växtmarknader, har växt sig stor, nästan för stor då den tenderar att skugga annat. Den står planterad på friland sedan 2011 och har klarat sig mycket väl, nästan alltför väl. Nåväl... Jag inser nu att jag behöver förändra en hel del, bland annat ta bort det som står under fikonet och behöver kunna ta plats på höjden och/eller önskar mer ljus. För fikonet det står där det står och får vara kvar.

Då jag inte eftersträvar några absoluta gränser har jag låtit sten och småsingel få följa med och klä ytorna mellan växterna. Just det, växterna. Här finns lite av varje, jag kan tyvärr inte namnet på alla. Vet du något som jag inte vet, blir så glad om du vill hjälpa mig.

 ?  Här växer taklök, jag vet tyvärr inte namnet, men är troligtvis en vanlig sort. Suckulenter är trevliga och jag skulle kunna plantera några till. Här finns en mångfald att upptäcka.

Tänk att ha ett berg och att i dess gömmor plantera och ge stenen än mer liv. Jag har sett bilder av det hos flera och suckat avundsjukt. Nåja, nu har jag ett pyttelitet "bergsparti", alltid något eller iallafall bättre än inget.

Överst till vänster i bild...

...breder strandglimmet - Silene uniflora - ut sig. Bladen är mjuka, sammetslena. Enstaka blommor nu, men...

...tidigare i somras var den generös.

Strandglimmet har spridit sig och är en duktig marktäckare. Dags att begränsa den just här, flytta en del och göra utrymme för annat. Nu till två frågetecken som bilden nedan visar.

 !  Bladen är silvergrågröna, växtsättet kompakt.

Då den blommar, vackert! Är det en sorts nejlika eller vad? Svar: Förmodligen en mattnejlika - Dianthus subacaulis.

 !  Även denna har ett kompakt växtsätt, bladen är klart gröna och rätt grova. Den har stått där i några år, den har aldrig blommat. Vet du vem det är? Svar: Fjällsippa - Dryas octopetala.

Jag låter blicken vandra åt höger och genast ser det mer rufsigt ut. Här ska stramas upp och förändras.  Nu ska vi se, i bildens övre vänstra område finns ännu ett frågetecken.

 ?  Vad är detta? Jag vet att jag köpt en planta barrpenstemon - Penstemon pinifolius 'Mersea Yellow' - och jag vet också att jag planterade den här någonstans i gruset. Men är detta verkligen den? Den har aldrig blommat, men det är först i år som den har växt till sig. Hursomhelst står den fel då den verkar vilja ha lite höjd. 

Framför och vid sidan om den okända barrväxten finns fjälldaggkåpa - Alchemilla alpina. Det är en trevlig marktäckare, inte alls lika yvig som jättedaggkåpan, utan en mer lågmäld typ och inte heller lika spridningsvillig. Tyvärr, för ser gärna mer av den på flera håll i trädgården. 

Här sticker några sönderätna blad upp. Det är resterna av vit presidentsippa - Jeffersonia diphylla. Någon är glupsk och det verkar vara speciellt dessa blad som lockar. Jag strör ut snigelgift och håller uppsikt över platsen. Ska komplettera med nematodbehandling när läge är. 

Backar med kameran och nu syns en del annat i bakgrunden. Under fikonet till vänster i bild skymtar bladen från en fingerört - Potentilla alba.

Bladen i närbild. Jag tror inte att det är en 'Nuuk', då den sägs vara kompaktare i växtsättet. Vintergrön? Jag tror att den är det, men nu blir jag lite osäker. Får följa den under året.

 

Den visar blommor under våren och försommaren.

Här mitt bland allt annat under fikonbusken finns också en av mina absoluta favoriter, det är den lilla dockaklejan - Semiaquilegia ecalarata - som nu endast visar blad.

Dockaklejans blommor är skira under försommaren. Här en gammal bild.

 ?  På bilden som visar dockakeljans blad syns också en låg axveronika - Veronica spicata L. - böja sig. Fast då jag bläddrar i den egna bloggen ser jag att jag också angett den som blå strandveronika - Veronica longifolia L. - Vilket är det rätta namnet? Den står för trångt där under fikonets bladverk och får flyttas till bättre läge. Här en bild då den blommar.

Bakom en del annat växer en utblommad vit backnejlika - Dianthus deltoides. Den ser för trist ut där den står, eller rättare sagt ligger. Fram med saxen, kanske även dags för flyttning.

 ?  Allra längst in mot muren står en stackars vit veronika, tror jag att det är. Kanske kommer den att visa någon blomning senare i sommar. Kanske inte. Hursomhelst ska den flyttas för den står alldeles för trångt. Jag skulle kunna plantera...

 ?  ...en vindruva, som får klättra på muren. En god sort, en söt sort. En som kan husera utomhus året runt-sort. Läget är mycket skyddat, zon 1. Har du tips på någon som är frisk så blir jag glad om du ger mig namnet. Muren fortsätter på ena hållet in mot köksträdgården och på andra hållet in under pergolan, ja, det finns plats för druvan att växa till sig.

 ?  Grusplanteringen gränsar också till pergolan och jag har lagt en del sten och grus för att försöka skapa en mjuk övergång. Nu är det mestadels strandglim som växer här, men skulle kunna ersättas av annat lågväxande och täckande. Kanske något vintergrönt? Kom gärna med förslag, tack!

Allra längst in mot muren vid pergolan såg jag en gång en spansk snigel. Jag har - i stort sett - inga här.  Observerade att där var ett hål som kanske var en öppning för granntomtens eventuella sniglar att "traska" in. Jag hällde i salt, täppte till med grus och kompletterade med snigelgift. En behandling som stockrosen som stod på platsen inte klarade, men i övrigt verkar inte några växter påverkats. Jag har inte sett några fler sniglar här, men tittar till då och då.

Viggo tittar uppfordrande på mig: Du har glömt en! Ser du inte?

 !  Jo, just det, där finns ännu en som ja inte ägnat någon tanke... Tilltufsad är den allt, för mycket torka följt av kanske för mycket regn. Om man ser med snälla ögon skulle man kunna säga att det vissna pratar väl med den rostiga ytan. Eller ser det helt enkelt bara ut som en illa skött växt. Hursomhelst, vet du namnet? Svar: En bräcka - Saxifraga. Exakt vilken kan vara svårt att se, men om jag skärper mig och sköter om den kanske den visar blommor så småningom.

En liten vrå i den lilla trädgården, en lite plats som jag skulle behöva ägnas tid och handling, tänker jag nu då jag för en gångs skull stannat upp och inte varit på väg. Här har jag inte fotograferat speciellt ofta, inser jag då jag bläddrar i album, som översvämmas av annat från trädgården. Finner denna bild, det är vår och platsen lyser blå av pärlhyacinter.

Nu inspirerad att göra om, strama upp och komplettera. Här ska också dokumenteras, kanske ta en bild varannan vecka och se hur miljön förändras under året. Det var inte alls dumt att stanna upp en stund... Men nu, nu måste jag rusa!