Här och nu

Temat är kärlek, som känns igen för visst har väl jag... Jo, det har jag! Fredagen den 15 februari förra året skrev jag om kärleken till och i trädgården. Jag beskriver hur kärleken växer och utvecklas, tar olika vägar och bjuder många möten. Trädgården som kär lek. Det var då det och sedan kom det en sommar som bjöd på så mycket som vi tacksamt tog emot efter den långa och kalla vintern.

Nu då? Hur är det med då med kärleken till trädgården så här i januari? Är den lagd på is? Har den gått i ide, slumrar i väntan på? Är kärleken endast minnen från då och planer för sedan? Finns det något i trädgården att älska här och nu? Jag står i det varma inomhus och kikar på det kalla utomhus.

Där framför fönstret blir jag stående ett tag. Jag låter blicken vandra. Först ser jag inget, sedan något och snart än mer. Vem där? De kan vara svåra att upptäcka då de sitter still, men stillheten varar inte länge. De är aktiva, de flyger hit och dit. Skuttar. De verkar väldigt pigga och även om en del större sjasar bort dem, återvänder de små strax. Fönsterrutan är inte helt ren, men jag låter ändå kameran försöka fånga några som hjälper till att hålla kärleken till trädgården levande här och nu.

Några bilder tagna häromdagen innan snön börjat falla på riktigt. Bland rosenbuskarnas grenverk en liten rödhake.

Jag strödde ut lite solrosfrön på marken. Den lilla rödhaken syns knappt, men tittar man noga så. Här och var skymtar frusna vintergäck.

Vem där?

Kanske en sådan här, en blåmes. Så vacker den är!

Ju mer jag tittar desto mer ser jag. Det finns flera fåglar i trädgården, de lite större och de något mindre. Sedan finns de några som är allra minst,  bland dem rödhaken. Små och bulliga, charmiga som få.

Snart kom mer snö, trädgården blev till ett vinterlandskap. Brödet hade blivit torrt och var hårt som sten. Kanske fågelmat, tänkte jag. Någon verkar intresserad.

Jag strödde ut lite solrosfrön på kökstrappan och strax efter att dörren stängts dök den upp. 

Det var igår. Nu tidig morgonstund och det är fortfarande mörkt därute. Om en stund ljusnar det och jag ska strö ut fågelmat. Sedan vänta. Behöver nog inte vänta så länge. Så kommer den och den och den. Kanske ännu en. Trädgården är inte bara då och sedan, nej, den är också levande här och nu.


För fler inlägg på temat, se länk.

Känslan

Vandrar bland inlägg för att finna en favoritbild från förra sommaren. Som vanligt grips jag av beslutsångest då det mesta ter sig oemotståndligt så här i kalla januari. Jag skulle kunna välja någon av de där bilderna som visar härlig grönska och blomning. Jag skulle kunna välja den eller den eller den eller... Men så väljer jag en annan som får mig att minnas känslan.

Det är en sen eftermiddag i slutet av augusti. Jag har nyss klippt den lilla runda gräsmattan och känner mig säkert rätt nöjd. Nu sitter jag i korgstolen och blickar ut över "ägorna". Busktomaten i kruka tyngs av sina frukter och har fått bindas upp. Snöret är fäst i pergolans tak. På en stol mattan som nyss hängde på tork, så småningom hamnar den på köksgolvet igen. Men inte än, än så länge får den ligga där den ligger medan jag sitter där jag sitter.

Gränsen mellan utomhus och inomhus är vag, dörren står öppen och fönsterna på glänt. Trädgården är aktivitet och vila. Där ligger sekatören och strax intill syns en hink, en spade, en kratta, en... Växter som är på väg, frösådder som ska ges mer tid. Tomma krukor, en del vackra i lera, många praktiska av plast. Paketet med gödsel, paketet med snigelgift. Liv och död. Jojo. Kaffemuggen, vattenglaset, boken. Den ostajlade trädgården med den lika ostajlade trädgårderaren. Det är rufsigt och huller om buller. Där sitter jag och låter blicken vandra. Jag ser ditt och datt, njuter möjligheter och suckar över sådant som ter sig svårt. Snart får jag sällskap, jag plockar undan den värsta röran, men låter ändå en hel del vara som det är. En duk på ett bord, tallrikar och glas. Ljuslykta, mörkret kommer ju så småningom. Kastrull på spisen, kanske är det nypotatis. Tänk, nypotatis! Mm. Tar en sväng ner till köksträdgården och plockar sallad, persilja och vad det nu kan finnas. Några ätbara blommor får också pryda det gröna fatet. På vägen tillbaka till köket snubblar jag på den ständigt närvarande vattenslangen, som rullas in. Ser att hinken står kvar. En spade, en kratta, en... Det gör inget. Snart hör jag röster och steg: Hej!

Fler inlägg på temat, klicka här!

Våren finns därunder

Vi går från vår till vinter. Eller kanske inte ändå, våren var kanske aldrig vår. Egentligen. Strunt samma, under eftermiddagen började det snöa så smått och nu ett litet snötäcke därute. Vinter, vinter, vinter. Ja, ja, ja. Fast våren finns därunder.

Ditt fel! Din förtjänst!

Du fick mig att traska ut i regnet denna gråa fredagseftermiddag. Det är inte första gången ni får mig att göra sådant som jag inte visste att jag skulle. Men så läste jag ditt och såg bilderna datt, sedan var det bara att göra det som nu kändes absolut tvunget. Allt medan dropparna faller och mörkret kryper på. Ditt fel! Eller... din förtjänst!

För en stund sedan promenerade jag in till Katarinas trädgård (nej, inte min, en annan med lika tjusigt namn), då rubriken "Jag gjorde det!" ledde mig till att undra "Vad gjorde hon?". Vill ni se, se här. Måste kolla mina, måste genast ut! 

Nej, julrosorna är inte utslagna och förmodligen inte redo för att plockas, eller vad tror ni? Kylan ska komma, sägs det. Ska jag plocka nu och ta in, sätta i vas? Ska jag låta vara? Om låta vara, ska jag täcka med granris? Först undran, som leder till inspiration. Sedan inspiration som leder till egen utflykt. Utflykten leder till... förvirring. Jojo, inte helt ovanligt för min del. Ditt fel! Din förtjänst! Men min förvirring. Kan behöva råd. Absolut din förtjänst. Min tacksamhet.

Så var 2013 och så kommer 2014 att bli. Att besöka andras trädgårdar, bloggar etc leder inte sällan till tankar om den alldeles egna täppan. Något lockar, något väcks och så är det igång. Nu är 2014 igång, tänker jag då jag kikar på ett litet blött vintergäck som just gäckar vintern. Bilden togs nyss. Vilken tur att jag gick ut och fick se denna lilla sol. Blev riktigt glad. Din förtjänst!

Fler inlägg som handlar om 2014 kan du läsa om du klickar här!

Min nyfikenhet är väckt!

Springer mellan hus och tvättstuga. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Solen skiner. Lägger märke till att päronträdet fått en ny gäst, en svart och vit med rött där bak. En hackspett! Med raska steg hämtar jag kameran, men då jag kommer åter gapar grenverket tomt. Blicken söker, men finner den inte. Min nyfikenhet är väckt!

Förmodligen var det en större hackspett jag såg. Bilden är lånad från fageln.se Hen var nog en hon, för jag tror inte den jag såg hade den röda fläcken i nacken. Så vacker den är! 

Den är rätt vanlig. Läser på Wildlife Garden att det finns 100.000-250.000 par av den i Sverige. Aha, räknar man dem i par! På denna sida kan man även lyssna på dess lockläte och varningsläte. 

Jag hamnar på en sida med rubriken Våra svenska hackspettar. Här finns bra bilder och information, som bekräftar att det nog var den vanliga stora hackspetten jag såg. Det var förmodligen inte den mindre, men det skulle kunna vara den mer sällsynta vitryggade också. Jag är osäker och har ju bara mina egna minnesbilder att gå på. Då såg jag bara det jag tittade efter. Med nyfunna kunskaper skulle jag - om jag åter fick chansen - skärpa blicken och leta andra tecken. Vilka?

Hos Naturskyddsföreningen lånar jag dessa teckningar.

Förmodligen var det alltså inte den vitryggade som besökte mig, men man kan ju aldrig veta. Det mindre troliga är inte alltid otroligt. Hoppas "min" hackspett kommer åter. Då ska jag lägga huvudet på sned och med kännarmin betrakta gästen. Då ska jag vända mig till Någon Förundrad och med stadga fastslå att det där, det där är en hm hm hackspett. "Du fågelskådare?", kommer den Något Förundrade att undra. "Nja, snarare hackspettskådare!", kommer jag att erkänna, vilket får den Något Förundrande att undra än mer.

Årets allra första årets första!

Årets första kommer att följas av flera årets första si och årets första så. Varje är en sensation i sig, förvisso på olika vis och i olika grad, men de ges alla plats på trädgårdens löpsedel. Stor stil, fet stil, versaler, något annat vore ju gement. Helst en rubrik som lockar, men också vilseleder så att det lockande blir mer lockande ändå. Något som gör sensationerna än mer sensationella, kanske i stil med:

BERUSAD 

TRÄDGÅRDSENTUSIAST 

FYLLDE

TRÄDGÅRDSTUNNA OCH

PACKADE

DEN TILL BRÄDDEN

Oj! Dags för årets allra första årets första. Det var igår, mildväder och duggregn. Ingen vind att tala om. Iklädd varma arbetskläder och med sekatör i hand lät jag årets första trädgårdsdag ta sin början. Nja, inte en hel dag, men en stund, då delar av trädgården rensades från dött och visset. Trädgårdstunnan fylldes till brädden och jag försökte packa innehållet så gott som det nu gick för att kunna få plats med lite till. Regnet tilltog. Årets allra första trädgårdsstund, årets allra första fulla trädgårdstunna, årets allra första berusning av luft, jord, kvistar, blad osv. Smutsig från topp till tå. En lergubbe, hm, gumma. Sedan njöt jag koppen med varmt och mackan därtill. Årets första fika efter trädgårdsstund. 

Det var, som sagt, igår. Tog en liten runda nyss och såg att innehållet sjunkit ihop litegrann, tunnan skulle kunna rymma lite mer. Ännu en trädgårdsstund väntar på att få ta sin början.

Så kom årets allra första inlägg att handla om trädgårdstunnan. Den ska så småningom tömmas för att fyllas på nytt. Om och om igen. Nej, jag vet, våren är inte här än. Inte på riktigt. Men trädgårdsåret har tagit sin början. På riktigt.