Visset vackert

Bilden blev lite suddig. Den är nästan som en målning, en akvarell, kan jag tänka om jag betraktar den (och mig) med snälla ögon. Jag försöker göra det. Vara det. Snäll alltså. 

Snart ska perennerna klippas ner. Det döda rensas bort och ge plats för nytt liv. Jag går runt i trädgården. En del fröställningar har försvunnit helt, men några är kvar. Hämtar sekatören, som bara behövs ibland. Många av kvistarna är sköra och lätt går att knäcka med handen. Söker med blicken. Finner. Ovan syns stjärnflocka - Astrantia - och vit skogsaster - Eurybia divaricata.

Samlar mina fynd och bär in dem i köket. Jag inser strax att de är sköra och drösslar bara jag tittar på dem, fast det där är nog bara inbillning. Men vid beröring far frön, delar av kapslar och annat iväg och skräpar ner. Jag borde ha pysslat utomhus, tänker jag alltför sent. Nåväl, nu står de där i keramikkruset. Det är tisdag och eftermiddagen har blivit mörk kväll.

Så går dagarna, nu fredag. Solen lyser och tränger igenom de smutsiga fönsterglasen. Ljuset ger buketten ett annat uttryck. Det blir - ja, jag vet att det är min svaghet - många bilder av nästan samma. Jag väljer några bland fler ändå...

Strandirisen - Iris sibirica - påminner om fågelungars öppna munnar, eller hur? Den fantastiska purpursolhattens - Echinacea purpurea 'Magnus' - fröställning är en favorit, som ofta fångas med kameran. I buketten ryms också septembersolros - Helianthus 'Carine', styvfingerört - Potentilla recta sulphurea 'Citrina - lavendel - Lavendula angustifolia - samt olika blodtoppar och pimpineller - Sanguisorba.

Här syns anisisop - Agastache - och lönnalunrot - Heuchera villosa 'Feldt Bromm'.

 Den vita skogsastern igen...

 ...och igen. Till vänster rysk salvia - Perovskia atriplicifolia 'Little Spire'.

Vildfänkål - Foeniculum vulagare capillaceum.

På en del bilder avslöjas fönsterrutornas smuts. Som här. 

 Så många olika former och uttryck. Olika nyanser.

Stjärnflockan ser fortfarande ut som en blomma, medan andra växters frökapslar ges annan form. Strandirisen till höger ser ut att sjunga. 

Trädgårdsstormhatt - Aconitum x cammarum - är också med i leken. Ser du den? Ungefär mitt på bilden, en kapsel som är ljus. I bakgrunden till vänster skymtar rosenflockel - Supatorium macalatum 'Atropurpureum'.

Mm. Tror nog jag nämnt alla nu. Låtit dem få synas med latinska namn och allt. På så vis blir de inte vackrare, men lika viktiga och unika som under sommarens färgrika blomning. Fortfarande smyckar de trädgården med sina säregna former. Så blev några av dem till en bukett.

I ett lite annat ljus ges buketten ett annat uttryck, toner av grått och silver kommer fram.

Så betraktar jag buketten där i fönstret. Förvisso visset, men ändå (därav) vackert. 

Gråväder. Stundom sol.

Gråväder. Stundom sol. Mildväder, även om det kan vara ruggigt kallt ibland. Fuktig kyla är annorlunda än torr. Häromdagen nere på Sibbarp. Kaffe utomhus är annorlunda än inomhus. Gråväder, som sagt.

Igår. Nu på Ribban, en annan del av Malmö. Också hav, Öresund. En liten stund av ljus. Inte sken, men ändå något som lät stråna bli till guld. Det är vackert när det varma och kalla möts. Toner av grått, blått och kanske grönt tillsammans det brända. Det tunga tillsammans med det lätta.

Jag vill gärna se mer sådant i min egen trädgård. Här dansar blodtoppen - Sanguisorba officinalis - i januarisolen.

Lavendeln. Så glad att jag låter den stå hela hösten och vintern. Klipper inte förrän under våren.

Jag rensar bort vinterlandskapet, som prytt det runda bordet. Bär ut krukan - den låga urnan (när blir en kruka en urna och tvärtom?) från tvättstugan. Vill inte att keramiken ska frysa sönder, men så länge temperaturerna är så här bör den kunna stå ute. Den rostiga korgen får fortsätta att fungera som skyddande bur mot fåglarnas ivriga fötter och näbbar som rör runt. Vattnar. Det är första gången jag vattnar utomhus i år. En syssla som kan suckas över under högsommaren. Nu glädjerik.

Tanken - förhoppningen - är att kattfoten ska täcka ytan och bli till en liten matta. Minns inte om det är röd eller vit kattfot jag planterat, men tror att det blir röda blommar. Alltså Antennaria dioica 'Rubra'.

Det är roligt att se hur korgen skapar mönster och möter såväl krukans innehåll som husets tegelvägg. Keramikens yta språkar väl med de grå bladen och korgens rost. Varmt och kallt. Tungt och lätt.

Fortfarande bara januari. Är det vår? Flera tecken på det visar sig nu. På fälten nere vid havet kläs gräsmattorna med malen tång (och annat?). Använder du tång som material för gödning? (Jodå, det är Turning Torso som skymtar där i bakgrunden.)

I trädgården visar kärleksörter och aklejor grönt.

 En av julrosorna har kommit längre än andra, den står skyddat i ett av trädgårdens hörn.

Det är härligt med alla vårtecken. Men också oroande: Tänk om kylan kommer?!?! Ja, och tänk om kylan inte kommer... Om vintern uteblir, om vi inte får den där riktiga kölden som håller en del skadedjur och annat i schack. Rent globalt... Glädje blandas med oro. Bara januari än. Kanske blir februari en vintermånad? Jag vet inte. Ingen vet. 

Vintergäcken lyser gula, de blir allt fler...

Den endaste ena, den unika i sitt slag. Sensationen övergår att bli en självklarhet. Märkligt. Nåväl, just vintergäcken klarar det mesta av väderlek. Detta är skönt att veta, tro, i en tid som rymmer mycket undran. Förundran.

Är det verkligen tid nu?

Stundom mildväder. Men också kyla och minusgrader. På fönsterkarmen ett litet vintergäck i glas. Försiktigt och trevande. Tvekande, kanske undrande: Är det verkligen tid nu?

Nej, det är nog lite tidigt än. Men ändå så lockande. I söndags visade sig många små gula knoppar. Jag plockade en.

Där bland allt det vissna finns liv. Här under myntornas döda kvistar. Snart dags att ta fram sekatören och klippa. Göra plats för allt det nya.

Men det är nog lite för tidigt än. Men kanske börja så smått. Ta något här, något där. Känna känslan. Är jag alltför ivrig? Ja, så är det nog. Trädgårdstunnan börjar inte tömmas förrän vecka nio, dvs då februari möter mars. Det känns sent. Kunde gott ha varit tidigare. Så präglas den tid som är nu av en nästan smärtsam längtan, som göds av små tecken fyllda av hopp. Missräkningar kommer, vinterns kyla sjasar undan våren. För en stund. Om och om igen, fram och tillbaka. Visshet om att vi mycket lite vet och inget kan styra. Men visst har det blivit ljusare...

Januari

Mestadels gråväder. Inslag av snö, som strax töar för att frysa. Blir till is. Som smälter. Då och då sol. Som här.

En del dagar är det kallt, jättekallt. Nere på Ribban leker Viggo i sanden, verkar alls inte känna kylan.

Dygn med kyla utan snö som skyddar. Jag blir orolig, går omkring i trädgården och kikar på de små och - till synes - sköra. Julrosorna klarar mer än man tror.

Så kommer snön. Bara lite. Det är vackert med det vita, som lägger sig som ett puder över tillvaron.

På det lilla bordet ligger mossa, kvistar, nypon och fröställningar. En rostig korg har blivit en bur. Mest tänkt att hålla fåglarna ute, men också något som kan ses som ett smycke i sig. LED-lampor i januarimörker.

Blötsnö, som töade för att frysa. För att smälta och strax försvinna. Det mörka? En av äppelträdets grenar.

I trädet sitter en liten uggla. Den har suttit där i många år nu. Väderbiten. Syns knappt, om man inte vet. 

Snön kom och gick. Mestadels ligger trädgården bar. Fröställningar fascinerar, här stockrosorna.

Vit anisisop.

Morgonfrost. Solen vill inte riktigt visa sig. Än...

Jag tillägger ett "än". För kanske kanske. Sådan är min längtan i januari. Inte värme, för tidigt än. Det vet jag. Men, om inte dagar av, så stunder av ljus. Det går en stund. Jag kikar ut genom fönstret och ser att solen verkar vakna nu...