Jag blir förälskad

Ibland fastnar blicken på någon och det går liksom inte att inte fortsätta titta. Som förälskelse? Ja, precis så. Att överhuvudtaget lägga märke till för att sedan bli... besatt! Sedan inte vilja - eller alls kunna - vända fokus åt ett annat håll. Vilja vara kvar precis här och nu. Så kan trädgård också vara ibland. Som igår, en försiktig sol en tidig kväll. Sommarkväll. Jag blir förälskad i trädgårdsstormhatten - Aconitum x cammarum

Lite närmare.

 I bakgrunden lavendelrundeln..

...men det är stormhatten jag ser.

Samma kväll, ett annat ljus.

Bilder tagna för några dagar sedan.

Snart kommer blommorna att vara utslagna och lysa i blåvioletta toner. Vackert så, men allra vackrast är den nog precis innan dess blomningstid. Som nu.

Suckar och stönar över den och det och där. Som här.

Trädgården vimlar av tveksamheter, ställen där det inte är som det bör. Det är som om växterna inte riktigt velat lyssna på mig och mina planer. Eller är det kanske snarare så att de visst lyssnat och gjort vad de ska, men att jag inte riktigt vetat vad det är jag söker och hur jag ska komma dit. Så är det ofta, kanske (nästan) alltid. Jag behöver prova i praktiken och erfara "på riktigt". Så uppstår då tveksamheter, som ju - om man vill - kan bli till möjligheter. Fast riktigt sådär käck känner jag mig (oftast) inte, där jag suckar och stönar över den och det och där. Som här.

Längst nere i trädgården, vid planket, är det nu ett sammelsurium av växter som slåss om platsen. De står för tätt och det som tidigare år varit rätt låg- och småväxande har nu antagit höjd och bredd. Bilden nedan togs häromdagen i morgonsol, vilket gör det hela vackrare än vad det egentligen är. Men jag vet att spaden måste plockas fram. Snart. Helst igår. Jag hinner nog inte idag. Men kanske imorgon. Absolut senast imorgon.

Den mörkbladiga flädern visar växtkraft och är nu sisådär 180 cm hög och verkar inte vilja sluta ta plats på alla håll. Därunder finns annat som skulle vilja fram.

Ormroten, som förra året (se inlägg) var en trevlig och modest typ, dränker nu allt och alla.

Det är många som ropar på hjälp, bland annat mörkbladig alunrot, som nu knappt inte syns alls.

Jag får gräva försiktigt. Jag vill inte skada ormroten, då den är på väg att börja blomma snart. Dumt att gräva nu kanske, men också ett måste. Dessutom försöka ta det mycket varsamt och inte störa den lilla dockaklejan, se inlägg, och dess fröställningar. Den får stå där den står tills frön har plockats.

En frösådd blodtopp/pimpinell är på väg att avslöja sin identitet. Vem är det som har "ynglat av sig"? Kanske är det Sanguisorba officinalis 'Blackthorn', med tanke på det stadiga växtsättet och bladfärg och form. Det vore fantastiskt, men är kanske lite väl mycket att hoppas på. Hursomhelst flyttas inte plantan innan blomman slagit ut.

Jag ska också vara försiktig med den vita penstemonen, ett loppisfynd utan sortnamn. På den högra bilden kan också...

 ...purpursporren - Linaria purpurea 'Canon J. Wendt' - anas. Minns att jag blev alldeles betagen i den som nykomling i trädgården, se inlägg. Men nu är jag rätt trött på den då den visat sig vara en vagabond som inte alls vill bli bofast, då den sprider sig med frösådder och inte alls vill stanna på den plats den en gång planterats. 

Här finns också bolltistlar - Echinops ritro 'White'. Annars gäspar humleblomster medan aklejorna bjuder många fröställningar.

Trångt och kanske lite väl mörkt då läget är halvskugga är det kanske för blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna'. De plantor som växer här verkar anta en ljusare blomfärg än de jag har i full sol. De verkar också gängligare i växtsättet. 

Platsens "vinnare" nu är de olika stjärnflockorna som sträcker sig över grönskan och lyser med full kraft i toner från ljust rosa till nästan helt vitt.

Krukade plantor står och väntar vid ingången till den lilla lunden strax intill...

 ...tillsammans med fler växter som kanske döljer sig under grönskan. Jag vet att jag planterat orientalisk vallmo, några gräs och en del annat. Jag undrar om de överlevt alls. Det får jag snart veta.

Fler tveksamheter finns i trädgården: Gräv upp, gräv ner. Flytta. Beskär, rensa, fixa och dona. Frön hit, stickling dit. Jag suckar och stönar över den och det och där. Fast...

...ibland är trädgården ett smultronställe. På riktigt.

Precis alldeles nu

I buketten möts sådant som kanske inte direkt samsas ute i trädgården. I vasen står den lilla lågväxande vita strandglimmen (Silene uniflora 'Ice cups') tillsammans med de mer högresta, såsom olika stjärnflockor, bl a Astrantia major 'Roma'. Här möts flenört (Schrophularia nodosa) med grön helgonört (Santolina rosmarinifolia), den senare bjuder blekt gula knappar till blommor. Inte riktigt utslagna ännu, men plockas ändå. Olika myntor tillför grönska och stadga. Jag plockar några stänglar av blodtoppen Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna' och tänker att det hade varit vackert med inslag av den alldeles vanliga blodtoppen (Sanguisorba officinalis), men den blommar inte än. Ett annat mörkt inslag hade annars brunnävan (Geranium phaeum) kunnat vara, men den blommar inte heller, då den efter sin blomningstid står nedklippt i hopp om en andra bjudning. Ja, så en del är för tidigt och annat för sent. Men som tur är så finns det ändå några som är precis alldeles nu.

Jag fyller vasen med vatten och kan nästan höra hur de törstiga växterna dricker för att...

...strax återta sin stadga och resa sig.

Liksom jag njuter mitt morgonkaffe och låter denna dagen så sakta ta sin början. Också det precis alldeles nu.

Den gröna rosen (Varje år glömmer jag, upptäcker och blir glad.)

Den gröna rosen - Rosa chinensis var. viridiflora 'Green Rose' - bjuder nu flera blommor. Det är inga vanliga blommor precis, utan det är flera bladliknande foderflikar som bildar själva rosen.

Den har funnits i min trädgård i många år. En bagatell, som är lätt att inte alls se om man inte vet att den är där. Var? Där! Va?

Här under Charles de Mills, i havet av flocknävorna... Ser du?

Jag får klippa den större rosens grenar så att den inte helt dränker den lilla plantan. Den gröna rosen är inte någon storväxare precis, den blir cirka metern hög och inte speciellt omfångsrik. Nej, det är ingen storslagen ros, men svårslagen i sitt alldeles egna uttryck.

En bagatell, som sagt. Men när man väl fått syn på den så kan man - om man vill - se hur vackert den kan fånga ljuset såväl under sommarkvällen...

...som under morgontimmarna.

Nu bjuds flera knoppar, löftesrikt.

Den gröna rosen blommar hos mig från och med nu till sen höst. 

Är den då vacker? Då jag vandrar runt på nätet förstår jag att det är en "love it or hate it" ros, som delar rosälskare i två läger. Hursomhelst verkar den väcka intresse på grund av sin särart och att den inte är så vanlig, se källa. Men intresse är ju inte självklart detsamma som att tycka om, eller hur? 

Jag tycker om den! Varje år, vid den här tiden, återupptäcker jag den då jag undrar hur den mår därunder de större rosornas myckna blad- och grenverk. Jag tar fram sekatören och likt en arkeolog frilägger jag den lilla plantan, så att den återigen ges utrymme att såväl växa som ses. Varje år tänker jag att det där skulle jag ju ha gjort tidigare på säsongen och varje år tänker och tror jag att det ska jag komma ihåg till nästa år. Varje år glömmer jag, upptäcker den gröna rosen på nytt och blir glad. Som nu.