På avstånd, en liten bit ifrån

Överallt dessa nät som knappast syns om inte solens strålar når den tunna tråden. De är vackra, rena konstverken. Men dess syfte blev tydligt igår då en stackars fluga flög in i ett, fastnade och strax var spindeln där och gladde sig väl åt fångsten. Den enes död... Ja, jag vet, sådan är naturen och så bör det vara. Som sagt, jag vet. Ja, och jag inser att den där känslan av vemod som kommer över mig kan verka lite löjeväckande. Funderar. Det handlar kanske inte om flugan egentligen, utan dramat i sig. Den intet ont anandes... Det plötsliga, en fälla så skickligt skapad av spindeln, en strateg av rang.

Alla dessa nät, det verkar som om trädgården vimlar av dem och dessa spindlar. Vackra att skåda... på avstånd, som här i päronträdet.

Den tunnaste av trådar möter den tunga gamla trädstammen.

Ljuset leker.

Lavendelrundeln, vid första anblicken syns de nästan inte...

...men de är där.

...och här.

Jag är inte helt bekväm då jag betraktar spindlarna på nära håll.

Det händer att jag går in i de där tunna trådarna och blir då osäker på var den där spindeln är någonstans. Kryper den på mig? Jag ryser och ruskar. Rädd? Kanske inte, jo kanske lite. De väcker såväl mitt intresse och fascination som mitt obehag. Men på avstånd, en liten bit ifrån, då solens strålar lyser på den skira tråden. Visst är det vackert så.