Dan före dan...

Igår var det dan före dan före dan. Det småregnade och julens tipp tapp blev till dripp dropp. Utomhus lockade inte och jag skyndade fort in utan att ägna trädgården varken blick eller tanke. Men så behövde jag hämta in en kruka och då, då plötsligt såg jag att bland det blöta och till synes trista fanns ändå något vackert och löftesrikt. Julrosorna visar knoppar och en del blommor har slagit ut.

En del knoppar syns nästan inte, finns där nära marken.

Vissna boklöv kan också vara vackert.

Jag går runt, noterar ditt och datt. Ser att några aklejor visar grönt...

...liksom en del lökar. Vilka? Minns inte, jag får vänta och se.

Det mörknar tidigt. Ljus behövs.

Stockrosen får agera gran. Kanske inte det vackraste i dagsljus, men när kvällen kommer...

...blir det rätt fint ändå.

Det blir kväll och jag kurar inomhus. Fönsterrutan glittrar av regndroppar och stockrosornas ljus.

Det var igår det. Idag är det dan före dan.  Passar på att önska en riktigt...

God Jul

Göra något vinterlikt... à la Skåne

Inget pynt! Trädgården väntar fortfarande på ett handtag här och där, det känns inte alls som hösten blivit till vinter. Men visst, nästan inga blad på träden och bland grenverket syns bara enstaka äpplen. De ser ut som julkulor, eller hur?

Ännu inget pynt som förgyller och kanske till och med lyser i mörkret. Det är dags nu, det är hög tid nu. Både att skapa lite stämning på trappan mot gatan, men också ge baljan av rostigt järn ett lyft. Nu fylld med mossa, murgröna och några kottar. Tänk en videkvist därtill eller kanske några nypon... En liten julros hade inte heller varit så dumt.

Göra gråvädersbordet, som nu står där och samlar ting utan tanke, till något vackert och vinterlikt. Förvisso à la Skåne, dvs snö och annat är inte att räkna med. Isåfall skulle jag behöva använda frigolit eller annat konstmaterial, det är nog vad någon annan gillar och gör, men är inte riktigt jag. Nej, ett bord som på något vis andas av skog, kanske med inslag av sjöar och hav. Omsatt blir det lite vintergrönt, någon sten och ja, vad jag nu kan hitta på tillsammans med ett fat som säkert vattenfylls. av det himlen bjuder. Kanske blir vattnet till is, grönskan blir frostnupen och bordet får ett täcke av snö. Kanske, kanske inte. 

Det får bli på onsdag, tänkte och trodde jag för en stund sedan. Men alldeles nyss - i skrivandets stund - ringde telefonen. Dagens jobbmöte är framskjutet till en annan dag, kraxade en stackare som drabbats av influensa. Då ska jag alltså inte ta bussen till tåget till... Då skulle jag ju kunna... eller hur? Återkommer med "rapport"!

Det är något visst med nu. Också.

"Headern" visar fortfarande november såhär dagen före Lucia. Jag traskar runt med kameran och försöker fånga en bild som andas december, men det är inte helt enkelt. För tillvaron envisas - och jag tackar och tar emot - med att bjuda en väderlek som snarare påminner om höst eller rentav vår. Ljuset är magiskt, temperaturerna snälla. Allt medan stadens butiker med höga röster ropar, ja, skriker, att vi ska passa på och handla som aldrig förr... Annars, ja... vad händer annars? Det kan man ju undra, tänker jag medan jag går en runda i trädgården. Jag ser hur grått, som skiftar i grönt och blått, blir till silver i mötet med brända toner av guld och brons.

Variationer av samma.

 Det är dött. Och vackert.

Jag tar samma bild om och om igen. 

Går nära, drar mig tillbaka. Det är ju bara döda kvistar, eller hur? Inget märkvärdigt alls...

I och ur fokus, ibland lite tyngre och mörkare...

...men ofta andas trädgården lätthet och ljus. Som här.

Ett annat uttryck om den blå himlen får vara med.

Att inte klippa ner perennerna under hösten är kanske ett brott i någon annans ögon, men i min värld så bjuder de nu ett skådespel olikt vårens trevande tillväxt, högsommarens sjävklara frodighet och höstens trötta gäspningar. Det är något visst med nu. Också.

Vykort från här och nu

Dagens Blommiga fredag får mig att lyfta blicken och kika mig omkring i sökandet efter en vacker vy. Något som fångar ögat och som är värt att delas med andra. Ett vykort från här och nu. Häromdagen promenerade jag i en väderlek som bjöd mildväder med vindstilla och sol. Stegen gick genom de gamla kvarteren här i Limhamn ner mot Sibbarp, grönskan och Öresund. Några bilder.

Små fåglar, småfåglar.

 En himmel som är alldeles blå.

 En fågel sitter bland stenarna. Jag tar fram kameran... Strax lyfter den och flyger sin väg.

 Jag hann inte se dess huvud och näbb. Vet du vad det är för en slags fågel? Senare tillägg: Tips från AoT-forumet, det kan vara en ung gråtrut.

 Nåväl, det finns andra som gärna låter sig fotograferas. Jag klickar om och om igen.

Så fin den är! I ljuset blir också vattnet och stenarna vackert. Fiskehoddorna sjuder fortfarande av aktivitet och jag ser att alla båtar ännu inte är upptagna för vintern.

Någon har samlat nypon och prytt bänken. Varför? Kanske i lek, kanske i kärlek. 

Så vänder vi och går hemåt. Viggo sätter sig och väntar på kamerans klick. Stockrosorna i bakgrunden grönskar. Det är ett magiskt ljus denna dag, mjukt och omfamnande.

Så går vi in. Snart sover Viggo nära elementet medan jag sitter där vid skrivbordet och försöker göra ogjort gjort. Det går sådär.

Fler inlägg, se här!

Gå och stå stilla i egen takt

Jag tänker på rött, söker med blicken och... finner. I ett fönster hänger en röd stjärna, det är vackert i kvällens mörker. Jag går vidare. Det är inte kallt, luften är fuktig och vinden stilla. Så kommer jag till en plats där gator korsas. I gatlampornas sken syns hur bilister, cyklister och fotgängare stundom är i rörelse, stundom i stillhet. Det är som en balett som dansas efter bestämd koreografi. Eller är det kanske en orkester, en stadsorkester där trafikljusen är musikanternas dirigenter. Efter rött, lyser gult som blir till grönt. Jag promenerar vidare. Så inser jag plötsligt det som du säkert länge vetat: Trafikljuset visar ju trädgårdsåret! Så här:

Det röda smyckar julen, honungsrosens nypon, tomtarnas luvor och julgrodans rosett. Vi stannar upp, pyntar fönster och trapp med... rött. Förvisso med grön bas och inslag av gult ljus. Men det är det röda som jag ser, som gör mig glad med sin lekfullhet, energi och kraft. Det röda får oss att stå stilla, vara här och nu. En stund.

Kanske längtar vi redan nu efter grönt, men dessförinnan kommer gult. Vintern gäckar... Men det enstaka gula blir snart till flera och lovar allt mer. Det är en hoppfull tid. Påsken firas i klart gula nyanser som sedan följs av mildare toner. Vi gör oss redo, börjar så smått trädgårdera och städar bort det döda, vårdar våra sådder och förebereder oss för nästa skede. 

Grönt! Vi är i rörelse, handling och samtal. Det finns så mycket att se, att göra, att upptäcka, att prata om, att vara i. Allt växer och frodas, det nyss skirt gröna blir lummigt (som här vid dammen) och blir ibland till självklarheter. Här och nu, här och nu. Vi är här och nu, stannar inte upp och får syn på oss själva förrän...

...det blir rött. Igen. Nu är vi här. Igen. En tid att stanna upp, om vi vill och kan. Ta det lite lugnt, stå still och njuta stunden. Inte otåligt vänta på gult för att rusa vidare vid grönt. Men det där, det där är - en blåsig gråvädersdag som idag - lättare att skriva än att göra. Ja, och ibland kan man säkert behöva trotsa trafikljusens signaler, gå och stå stilla i egen takt... 

För fler inlägg, se länk.