Det är något visst med nu. Också.

"Headern" visar fortfarande november såhär dagen före Lucia. Jag traskar runt med kameran och försöker fånga en bild som andas december, men det är inte helt enkelt. För tillvaron envisas - och jag tackar och tar emot - med att bjuda en väderlek som snarare påminner om höst eller rentav vår. Ljuset är magiskt, temperaturerna snälla. Allt medan stadens butiker med höga röster ropar, ja, skriker, att vi ska passa på och handla som aldrig förr... Annars, ja... vad händer annars? Det kan man ju undra, tänker jag medan jag går en runda i trädgården. Jag ser hur grått, som skiftar i grönt och blått, blir till silver i mötet med brända toner av guld och brons.

Variationer av samma.

 Det är dött. Och vackert.

Jag tar samma bild om och om igen. 

Går nära, drar mig tillbaka. Det är ju bara döda kvistar, eller hur? Inget märkvärdigt alls...

I och ur fokus, ibland lite tyngre och mörkare...

...men ofta andas trädgården lätthet och ljus. Som här.

Ett annat uttryck om den blå himlen får vara med.

Att inte klippa ner perennerna under hösten är kanske ett brott i någon annans ögon, men i min värld så bjuder de nu ett skådespel olikt vårens trevande tillväxt, högsommarens sjävklara frodighet och höstens trötta gäspningar. Det är något visst med nu. Också.