Ödmjukhet. Låter fint. Jag känner på ordet, vrider och vänder. Det är tidig morgon, vindstilla. Mildväder. Solen är yrvaken, men ljuset har varit här en stund. Lördag. Det skulle kunna vara en dag med sovmorgon, ligga-och-dra-länge-morgon. Men jag lockades upp och här sitter jag nu med kaffemuggen till hands. Taxen? Han ligger vid fötterna. Sover. Drömmer.
Jag öppnar fönstret och ser hur grannens björk fångar morgonsolen.
Ödmjukhet kan vara detsamma som tacksamhet, men - tror jag - med inslag av insikter om de egna begränsningarna och tillkortakommanden. Att se och känna sin litenhet i det stora. Men inte självutplåning, utan med inslag av självuppskattning. Lagom mycket. Är ödmjukhet att vara lagom?
En liten tax är sällan lagom. Nej, han inser inte sina begränsningar och tillkortakommanden. Enligt honom själv är han en rottweiler eller något annat stort. Och snabbt. Och coolt. Han Äger!
Att vara lagom, vad är det? Hamnar i en gammal text som beskriver typiska kvinnliga egenskaper och här nämns ödmjukhet, underordning och mildhet. Visst låter det som ett "gilla läget" om än läget ogillas. Idag är det den 8 mars, den internationella kvinnodagen. Förmodligen framstod inte de kvinnor som kämpade för de rättigheter som vi idag ser som självklara som ödmjuka. De verkade kanske genomsyras av högmod, då de inte accepterade den (under)ordning som givits dem av andra. De blev säkert förödmjukade och ifrågasatta inte bara utifrån vad de ville utan också om de överhuvudtaget hade rätt att vilja. Jag kan känna respekt, beundran och tacksamhet - ödmjukhet? - inför deras mod och kraft.
En vacker OCH taggig dam kan behövas en sådan här dag, Dagmar Frau Hastrup.
Ödmjukhet var det. Ordet används lite hursomhelst märker jag då jag vandrar runt med hjälp av datorn. Ofta handlar det om tacksamhet. Ibland handlar det - som sagt - om självkännedom och här verkar inte sällan ödmjukheten vara en medveten hållning. Martin Luther King Jr. sa att "Den som är ödmjuk vet det inte själv". Ja, så något man är, kanske utstrålar, men inte på ett medvetet plan. Ödmjukhet är på så vis ovissheten om densamma.
Kanske är det så att ödmjukhet ligger i betraktarens öga, dvs vi upplever då och då att någon annan utstrålar ödmjukhet. Vi är känsliga och dömer fort: Är det äkta eller oäkta? Äkta ödmjukhet är beundransvärt, något som känns okonstlat och icke-ansträngt. Oäkta är nästan värre än ingen alls. Eller?
I trädgården kan ibland växternas möten med varandra kännas ansträngt och krystat, det som verkade så bra i tanke blev i praktiken inte alls... Nej, det är inte bra, det känns inte rätt! Men ibland känns det självklart och då är det som vackrast.
En gång träffade jag Dalai Lama. Nu var det ju inte bara han och jag, utan Victoriastadion i Lund var fylld till brädden med folk som löst biljett. Han på scen, jag i folkhavet. Han rörde sig sakta, talade med lugn röst och verkade inte säga något sådär i onödan. Värdighet och stadga. Värme. På en fråga, minns inte vad den var, men tror den handlade om Dalai Lamas syn på homosexualitet (där han - vad jag har förstått - är motståndare ), svarade han, medan han blickade ut mot publiken, mycket lugnt att han hört frågan, men att han inte tänkte svara på den. Samtalsledaren insisterade inte, utan verkade nöjd. Publiken likaså. Sättet och utstrålningen verkade ödmjukt och detta hade också sin verkan. Det blev tyst. Över till nästa fråga...
Att någon utstrålar ödmjukhet, tillskrivs ödmjukhet, kan innebära makt. Att kritisera någon, ifrågasätta någon, som utstrålar ödmjukhet är svårt. Tänk på folk med makt, publika personer. Inte sällan handlar vårt gillande av och vår respekt för den personen om huruvida hon/han visar ödmjukhet överhuvudtaget och om så är fallet kommer frågan: Är det äkta vara?
Du, skulle det inte handla om trädgård? Hallå! Tillbaka till ordningen!
Mm, du har rätt. Men temat väckte min nyfikenhet, jag kunde liksom inte låta bli att se vad som fanns där bakom hörnen i den labyrint av betydelser och värden som ordet ges. Men kanske bäst att va' tyst och låta denna dagen ta sin början. (Bilden från en pub i London, där varken vi eller de andra gästerna inspirerades av budskapet.)
Kikar återigen ut och det verkar bli en riktigt fin dag. En dag som nu alltså tagit sin början, sina första kliv. Fortfarande vindstilla, nu med mer sol. Vårblomning i trädgården. Fågelkvitter. Ljuset. Solen. Livet är inte så dumt en sådan här lördagsmorgon i mars, tänker jag med en känsla av..., insikt om... och kanske t o m utstrålning av... Ovissheten sägs vara dess förutsättning, så om detta vet jag intet och vill intet veta.
Det var i måndags, en del påskliljor visar knopp. Vintergäcken börjar bli trötta. Trädgården förändras för varje dag, stund.
Fler inlägg på temat, se
länk.
