Likt rymmer också olikt

Söndagens sol lockade mig också att vandra en liten runda i den egna trädgården. Ljuset leker, skapar variationer och ger liv åt sådant som annars verkar dött. Jag klickar med kameran, kanske många av samma. Men likt rymmer också olikt.

Det ser onekligen rätt rufsigt ut, framför den mörka ligusterhäcken lutar sig lavendeln åt alla håll. I förgrunden strandiris. Buxbom kan anas här och där i form av lägre häckar och klot. Vårklippning väntar dem alla, men vi är inte där än.

Irisen och ljuset, jag blir smått besatt. "Kill your darlings" borde ju styra mitt omdöme att bara visa en eller högst två. "Less is more", borde ju också... Jo, jag vet. Men så struntar jag i "borden" och tar den plats jag har lust med. För det är något med linjespelet och färgerna, det nästan transparenta anslaget.

Fröställningarna påminner om fågelungar som öppnar sina munnar i väntan på mat. De ser hungriga ut. När man väl har sett något går det inte att bortse ifrån... Små fågelungar överallt.

Blodtoppar fångar också ljus. Som här...

...och här. Olika växtsätt och formen på "topparna" varierar. I bakgrunden anas pergolan...

...som känns tung och naken utan blåregnets grönska.

En annan tyngd, en vackrare tyngd, förmedlar fruktträdet. Likt och olikt blodtoppens lätthet, som också lyser mot en blå himmel.

Snön ges liv, linjespel bestrött med glitter.

Viggo följer med, han gör lite konster i snön och tittar uppfordrande på mig där jag står med kameran i hand och söker motiv. Aha! Jag förstår...  

Jag klickar och han ser nöjd ut.

Så avslutas söndagens lilla trädgårdsrunda, strax kommer kvällen och jag går in. Inomhus efter att ha njutit utomhus är något speciellt. Trött. Nöjd. Lugn. En känsla av att ljuset stannar kvar inombords även när mörkret kommer.

Vintersöndag

Söndagens väder kunde inte vara mer in-, jag menar, utbjudande med snö, vindstilla och.... sol! Inte så många minusgrader gjorde det kalla inte så kyligt och det var "man ur huse" som verkade gälla denna söndag i Malmö. En promenad på stranden längs Öresund. Köpenhamn anas. Det är som hela tillvaron vilar i toner av blått...

Viggo? Jodå, han gräver runt i snö, sand, tång och annat som bjuds. Lycka!

En vacker dag, en vintersöndag. Idag måndag, solen har inte visat sig. Än.

Vinterträdgård

Så vitt jag kan se... Vitt, vitt, vitt. Inte heltäckande, inte fluffigt à la gräddbakelse, men ändå. Vitt! Snön kom och än ligger den kvar och ger oss vinter "på riktigt". Det är vackert med snö, speciellt om solen kikar fram, men det gör den inte. Det vita får nästan toner av grått.

Snön knastrar under fötterna där jag går. Det låter mysigt och skapar en speciell känsla som får mig att fundera kring att trädgård också är ljud. Kanske speciellt nu, då jag också hör kvitter från småfåglarna som finns i närheten. 

En liten runda i trädgården, fredag eftermiddag. Det dröjer dock tills nu, lördag morgon, innan jag kikar på bilderna och gör detta inlägg till Blommig fredag, som bjuder oss att skildra Vinterträdgård. Ja, så kom då snön som anades i förra inlägget. Nu gömmer sig de små vintergäcken därunder och kan knappast ses av den som intet vet.

Att söka och finna, att springa runt och gräva här och där för att strax rulla runt. Snön verkar lockande, bjuder upp till lek för de små och fyrbenta. Kanske kan de något större och tvåbenta lära sig något... Kan jag?

Det vita täcker inte helt, här rosmarin och japansk starr.

Ja, och även om snön döljer en del, lyfter den också fram. Får konturerna att bli lite skarpare, ibland.

 Snön pudrar, lägger sig överallt där den vill och får. Som på fikonet och där snöret blivit en knut.

Så har också den lilla ugglan i äppelträdet fått en mössa.

Ser du mig? Ja, jag ser dig.

Lyktan med slingan däri. Det blir fint då kvällen kommer. Ljuset och allt det vita omgivet av mörker. En känsla av saga infinner sig.

För så är det för mig, uppvuxen i landskap där snö alls inte är en självklarhet. Speciellt inte att den ligger kvar och inte genast blir till slask, som blir till is, som blir till slask som blir till... Speciellt inte att den får vara i lugn och ro, att den inte får sällskap av starka vindar, som gör tillvaron svår att uthärda. Igår rätt vindstilla, det knastrar - som sagt - under fötterna. Förvisso ingen sol, men den kanske kommer idag... 

Fler inlägg, se länk.

Tappra, på gränsen till dåraktiga

Ja, jag vet. Det är för tidigt än. Inte ropa hej och tro det som säkert inte är. Fast som en liten kittling, en strimma av hopp, så lyser det av gult och grönt här och där bland bruntonerna. Inte många och nästan osynliga står vintergäcken bland allt det blöta. De är tappra, på gränsen till dåraktiga. 

Nyss snö. Först lite, bara som ett puder.

Sedan mer, som ett täcke.

Vintervitt i några dagar.

Snön töade bort. Nu reser sig julrosorna igen. Nyfiket grönt kikar upp ur marken, mer därtill gömmer sig nog under de skyddande löven.

Jag kikar på väderprognosen för tio dagar framåt. Det ska bli kallare, kanske lite snö. Jag låter allt det vissna vara kvar och skydda de yrvakna, för snart behöver de kura ihop sig i kylan. Vintern är här för att stanna ett tag till. Men våren ligger och lurar därunder, det är gott att veta.

Fyra Årstiders Park (på Havefolket)

Ännu ett bidrag från mig publiceras idag på Havefolket. Det förra handlade om sanguisorbor, se här. Nu en skildring från ett besök i Fyra Årstiders Park i Sölvesborg, en park gestaltad av Piet Oudolf. Länk till Havefolket!

FYRA ÅRSTIDERS PARK 

HAVEREPORTAGE

Tag med til en helt særlige park. En park, hvor planterne er valgt af Piet Oudolf og hvor havet er nærmeste nabo. Tag med til "Fyra Årstiders Park" i Sölvesborg.

TEKST & FOTO: KATARINA, GÆSTEREDAKTION, EN GRÖN SIDA






Ibland är växter poesi, som denna dag. Det är gråväder, regnet hänger i luften, men det droppar inte. Solen gömmer sig bakom molnen, ljuset blir speciellt och tillvaron magisk där land möter hav. Jag befinner mig i Sölvesborg, närmare bestämt i Fyra Årstiders Park. Vandrar runt bland växter som andas sensommar, kanske med en smak av höst.

Parken, som är gestaltad av Piet Oudolf, invigdes 2009. Den ligger som ett promenadstråk längst vattnet, där båtarna är förtöjda. Den lilla staden är nära, husen skymtar, bilar och människor i rörelse. På så vis är denna park en stadspark, även om den kanske inte kallas så. 

Jag njuter i denna miljö, där gräs och annat rör sig i den lätta vinden. Det känns som om kultur inte bara möter, utan i själva verket är, natur. Och tvärtom. Min blick kan både vila och vandra i ett färg- och linjespel som andas lugn och ro. 

Det finns något väldigt vackert i när döda stjälkar får vara kvar och då fröställningar får mogna och inte rensas bort. Själv har jag i min egen trädgård upptäckt hur exempelvis strandirisen – Iris sibirica – efter blomning kan bjuda toner av brons, detta kan också ses här.

Att inte rensa bort, att låta vara. Så kan hösten smyckas på sitt vis och ljus fångas. Under vintern ges nyttt liv, då det till synes döda kläs i dräkter av frost, is och snö. Men där är vi inte. Än.

Här och nu, i början av september. Jag vandrar runt i sällskap med en god vän, en trädgårdsvän. En sådan som man kan prata växter och annat som hör trädgården till hur länge som helst. Den egna blicken förstärks av den andres. Se här! Se där! Tillsammans upplever vi parken som helhet, men ser också variationerna, de olika växterna. Hur de möter varandra, hur de samtalar med sten och vatten, himmel och hav.

Vi söker sortnamn, letar bland de egna kunskaperna, men blir osäkra på en del. Blir glad att det finns en växtlista att tillgå, se länk. Här kan jag söka och finna namnen på dem jag ser. Jag nickar igenkännande, några av dem finns redan i den egna trädgården. Men här finns många som hamnar på en önskelista, som är längre än min trädgård är stor.

Jag klickar med kameran och skapar minnesbilder, där jag känner den fuktiga luften och doften av hav. Det blir varmt och solen söker sig igenom det tjocka molntäcket, men når ändå inte riktigt fram. Ljuset varierar denna eftermiddag, hjälper till att skapa olika uttryck, intryck. Ja, poesi.

Fyra Årstiders Park, en dag då det bjuds sensommar med smak av höst, som sagt. Jag undrar hur det är här under andra årstider. Som namnet avslöjar så är det en park skapad för att kunna njutas hela året. Jag måste komma hit igen.

Sölvesborg? En liten stad som kanske är okänd för många och kan kännas långt borta. Blir du nyfiken och vill göra ett besök? Parken ligger på gångavstånd från stationen, där tågförbindelserna är goda från/till exempelvis Köpenhamn, Malmö och Kristianstad. 

Du kan læse mere om Katarina, om hendes haveliv og spændende havebesøg på bloggen "En grön sida", som du finder lige her.