Mitten av juli, så fort det som gått gick. Inte hade tiden behövt rusa fram sådär, nej, den kunde gott ha tagit det lite lugnare, så att det som var då dröjt kvar ännu en stund. Nu ett annat nu. Visst är det märkligt! Trädgården skiftar i uttryck och andas en annan ton. En del gäspar och är trötta, andra har rentav vissnat. Tack och lov finns det några som vaknar, som visar att tillvaron fortfarande bjuder färg- och formglädje. Som den röda solhatten - Echinacea purpurea 'Magnus'. Numera en klassiker, ingen raritet snarare än självklarhet i många av våra trädgårdar. Jag älskar den i alla dess stadier. Som... nu.
Tillsammans med strandirisens blad - Iris sibirica.
På andra sidan gången blommar några av denna. Tror jag fått frön från någon, sått och sedan glömt bort. Vad är detta för en? Vet du? Fick svar via Instagram: Det är sibirisk hjärtstilla - Leonurus sibiricus.
När eftermiddagen blir kväll vandrar ljus och skugga över trädgården. Så leds min blick att se annat än det jag nyss såg.
Ett möte jag tycker om är den vita anissiopen - Agastache foeniculum 'Album' - och den ryska salvian (himmelspiran, ett så vackert namn det är) - Perovskia atriplicifolia 'Litte Spire'. Fler plantor av den vitblommande väntar på att etableras här. Salvian flyttades förra hösten, känns lite klen, men hoppas att den kommer att trivas. Försiktigt blomning, nyss vaknat.
Ren och kär blom- och växtglädje visar blodtoppen - Sanguisorba officinalis 'Pink Tanna', som är ett av trädgårdens "huvudnummer" just nu. I bakgrunden anas den vita hängpimpinellens magnifika gren- och bladverk, vars röda inslag "pratar väl" med denna blodtopp. Ja, i den lilla lilla trädgården språkar alla med alla, de små gångarna som skiljer planteringarna åt är snarare en praktisk lösning för fötterna än något som bidrar till ögats upplevelse.
Gångar av småsingel, här syns en liten del. Ja, och lille Viggo, som ju inte fick vara med i förra inlägget. Ett inlägg som dessutom handlade om en... katt. Förmodligen upplever han sig inte bara förbisedd, utan också djupt kränkt. Tänk, en katt!!! Nåväl, ett försök att göra bot och bättring är dessa två bilder. Koncentrerat betraktar han någon insekt, jag vet inte vilken. Uppskattar hans känsla för stil och färgmatchning, då han för tillfället valt en gul boll, som perfekt möter styvfingerörtens blommor - Potentilla recta sulphurea 'Citrina'.
På andra sidan gången myntor, som visar försiktigt violett.
Det måste vara rätt spännande att kika upp och låta sig omges av grönska, som kanske bara når oss tvåbenta till knäna. Att vara nära det som sker på marken. Fångas av något, någon. Smyga. Vara liten i en stor värld är något helt annat än att vara stor i en liten... Kanske behöver vi både och.