Stundom mildväder. Men också kyla och minusgrader. På fönsterkarmen ett litet vintergäck i glas. Försiktigt och trevande. Tvekande, kanske undrande: Är det verkligen tid nu?
Nej, det är nog lite tidigt än. Men ändå så lockande. I söndags visade sig många små gula knoppar. Jag plockade en.
Där bland allt det vissna finns liv. Här under myntornas döda kvistar. Snart dags att ta fram sekatören och klippa. Göra plats för allt det nya.
Men det är nog lite för tidigt än. Men kanske börja så smått. Ta något här, något där. Känna känslan. Är jag alltför ivrig? Ja, så är det nog. Trädgårdstunnan börjar inte tömmas förrän vecka nio, dvs då februari möter mars. Det känns sent. Kunde gott ha varit tidigare. Så präglas den tid som är nu av en nästan smärtsam längtan, som göds av små tecken fyllda av hopp. Missräkningar kommer, vinterns kyla sjasar undan våren. För en stund. Om och om igen, fram och tillbaka. Visshet om att vi mycket lite vet och inget kan styra. Men visst har det blivit ljusare...
Ååååh, se der! Det første vakre 'vårtegnet' i en liten vase. Skinner som en sol jo. Det gjorde godt for sjelen.
SvaraRaderaHilsen Jannicke
Härligt! Ja, visst blir man glad. Små tecken blir till stora händelser... =o)
RaderaAllt gott!
/Katarina
Vackert inlägg! Hos mig är det tjäle och inga knoppar eller skott i sikte när jag lyfter på löven. Längtar så!!
SvaraRaderaTack!
RaderaLängtan sätter in, det är svårt att värja sig mot otåligheten... Små tecken här, då mildväder råder. Men samtidigt viss oro om kylan skulle slå till... Ljuset återvänder, sakta... men ändå påtagligt. Fantastiskt!
Allt gott!
/Katarina