- Den syns ju inte!
- Va?
- Om man går förbi på trottoaren så vet man inte.
- Mm
- Ja, då ser man den inte alls!
Flickan ser lite missmodig ut. Hon hjälper mig i trädgården då och då. Är en hejare på att hugga i och tillsammans har vi gjort sådant som vi inte visste att vi kunde. Sakta men säkert växer trädgården fram. Än finns det mycket att vänta på, att förändra och förbättra. Flickan ser - som sagt - missmodig ut. Frågande och undrande: Är detta verkligen som det ska vara?
Vi samtalar om saken. Jo, det stämmer, trädgården syns inte från gatan alls. Den ligger bakom gathuset och är på så vis hemlig för de som passerar förbi därute. Det skulle kunna vara ett ingenting som döljer sig bakom huset. Det skulle kunna vara ett annat någonting, men nu är det en trädgård som bara vi och några till vet om.
- Då vet man ju inte om den...
- Nä.
- Men är det inte synd?
- Nä.
- Va?
- Den är inte gjord för andras blickar, utan en liten plats att vara hemma i.
- Hm.
- En plats att leka i, att vila i. En plats att vara i.
- Hemlig?
- Nja, inte hemlig direkt. Men det krävs lite för att upptäcka den.
Från trottoaren går jag genom den smala gången mellan det gamla garaget i trä, målat i grön linoljefärg, och husgaveln av gammalt limhamnstegel. Det är en rätt trång gång som slutar i en skjutdörr. Dörren var förvisso trasig i somras. Den är trasig än, suck! Nåväl, skjuter undan dörren och kliver in i en trädgård som knappt kan anas från gatan.
En hemlighet kan vara något som hålls hemligt, som vill döljas och inte låta sig ses, höras och kännas. Så kan det vara. Sådana hemligheter har jag inte många i trädgården, om ens någon. Men jag har en del andra. Dessa är hemligheter som gärna får avslöjas, men som inte högljutt skriker ut sin existens. Det är hemligheter som inte pockar på uppmärksamhet och som får upptäckas av den som inte redan vet. Sådan är nu trädgården i sig. Sådan är också den lilla lilla grodan vid den lilla lilla dammen.
Det finns fler hemligheter i trädgården. Ofta små och nästan osynliga. För den som inte vet. Men när man väl vet, så vet man och då ser man. Det som en gång upptäckts går inte att göras hemligt igen. På så vis är stunden då en hemlighet avslöjas, då man upptäcker något, en unik stund. Den kan inte komma åter.
Då jag tänker på hemligheter, som är temat, tänker jag att såväl min trädgård som helhet som de små figurerna däri kan förstås som hemligheter. Men mycket annat också Den vissnade och nerklippta perennen, riset som står där visar inga tecken på att vara något annat än ett rätt fult ris. Att just det riset kommer att... Perennen avslöjar inget och hade jag inte vetat dess identitet, hade jag inte fått njuta av dess grönska och blomning tidigare somrar, hade jag inte haft en aning. Perennerna är rätt hemliga typer... för den som inte vet.
De kala grenarna avslöjar inget av den växtkraft som ryms inom dem. Lökarna visar oss inte heller vad som komma skall. Fröet ser inte mycket ut för världen och de flesta berättar inte vem de är förrän de hamnat i jord, har grott och visar grönt. Att tro att jag kommer ihåg vilka frön som hamnar i vilket glas är... dumt. Men förvirringen skapar ju onekligen hemligheter som blir till upptäckter. Så småningom.
Trädgården är full av hemliga företeelser. Det är så mycket som är dolt för den som inte vet. Det är så mycket som syns, känns, hörs och doftas först då upptäckten gjorts. Upptäckten föregår vissheten att det funnits en hemlighet. Ibland är det tvärtom, vi möter en hemlighet och väntar på att upptäcka dess svar.
Då vi tror oss veta det som finns att veta, dyker det plötsligt upp något nytt och oväntat. Det kan vara en undran:
Vem är du? Eller kanske ett möte som väcker förvåning:
Va? Växer du där! Det hade jag ingen aning om! Eller det ständiga Sökandet efter Svaret, nej, nu handlar det inte om meningen med livet, utan:
Var la jag sekatören?
Fler inlägg på temat kan du finna på denna
länk.
