Örterna: Vad göra?

Solen lyser och det är märkbart att det är där dess strålar når som vårblomningen kommit allra längst. I trädgårdens mer skuggiga delar är tempot lägre, även om här också sker en del. Lunchtid. Söderläge. Solen värmer och jag blickar mot örtplanteringen. Det är lite kalhygge över det hela, då många av örterna nu är nedklippta. Rosmarinen ser rätt risig ut, men lever. 

Blicken vandrar vidare och till min stora glädje noterar jag att den gröna helgonörten ser pigg ut. 

Gamander.

Perovskian visar bara några kvistar. Än.

De lågväxande vårblommorna ses ju oftast uppifrån. Jag  böjer mig ner...

En alldeles vanlig krokus, inget alls speciellt. Men solen gör den magisk.

 Myntorna är nedklippta.

Knallgula krokusar bland lite trötta vintergäck. Även vitsipporna i söderläge har börjat gäspa.

Örtplanteringen ligger i söderläge. Soligt läge. Från morgon till sen eftermiddag. Vårsolen gassar. Läser om att skydda vintergröna växter från vårsolen, men börjar undra: Är det från själva solen som det ska skyddas eller handlar det om risk för uttorkning om det råder tjäle? Fast nu råder det inte tjäle... Rosmarinen, gamandern, helgonörten. Salviorna kanske också. Alltså: Vad göra?

Vårtecken 9 mars

Denna helg kom våren till Malmö! Vi är fortfarande i början av mars och klockan tickar vintertid. Kanske är jag för tidigt ute, men tecknen på vår är många och övertygar: Solen lyser, himlen är blå. Människor promenerar, springer och cyklar, stannar upp på trottoaren och pratar en stund, en god stund. På fältet möts hundägare och hundar, det pratas om hundar, De Underbara Hundarna. Men mest pratas det om vädret, Det Helt Fantastiska Vädret. Nere vid Ribban åker termosar och annat fram. Solglasögon, fotboll och frisbee. Vinterjackan känns nästan för varm denna dag, men i skuggigare och blåsigare lägen behövs den. Åter hemma i kvarteren möts jag av ungar som springer hit och dit, utan jacka och mössa, varma av lek och lust. Ljudet av bollar som sparkas mot plank, om och om igen. Det är som om livet återvänt.

Söndag seneftermiddag eller tidig kväll. Jag planterar de små penséerna, det kan nog bli fint när de växer ihop. Som en gul matta, en sol.

Det nyplanterade får stå på kökstrappan. På bilden fler vårtecken: Stolen och sopborsten. Vid borstens "fot" skymtar en stockros som visar grönt.

På andra sidan kökstrappen.

Trädgårstunnan, till brädden fylld.

Vintergäcken börjar bli trötta, men de lyser fortfarande.

Krokusar dyker upp här och där. Än så länge inte så många, men i allt det vita, gula och gröna finns nu inslag av annat.

En endaste en. Jag har tidigare år satt flera och olika sorter. Men nu en endaste en. Än. De små vårblommande irisarna verkar inte helt lätta att tillfredsställa. Är det jag? Gör jag något fel?

Julrosornas blad har blivit bortklippta och jag har följt rådet att lägga på något näringsrikt. Det blev en blandning av löv och sörja från dammen. Sörjan sägs vara näringsrik, men den luktar förfärligt.

Mest är trädgården grön, vit och gul nu. Och brun. Alltmer grönt visar sig, tulpanblad, narcisser, och perenner som sticker upp.. Vitsippor och snöklockor förgyller än tillsammans med de gulblommande vintergäcken och en del krokus. Nu visar en av påskliljorna att knopparna är på väg att slå ut. Gjorde det nästan idag. Imorgon kan vara Dagen.

 Jag fyllde det lilla fågelbadet med vatten.

Det var några vårtecken från den allra första riktiga vårhelgen i Malmö. Vill du se fler vårtecken, klicka på denna länk.

Ödmjukhet

Ödmjukhet. Låter fint. Jag känner på ordet, vrider och vänder. Det är tidig morgon, vindstilla. Mildväder. Solen är yrvaken, men ljuset har varit här en stund. Lördag. Det skulle kunna vara en dag med sovmorgon, ligga-och-dra-länge-morgon. Men jag lockades upp och här sitter jag nu med kaffemuggen till hands. Taxen? Han ligger vid fötterna. Sover. Drömmer.

Jag öppnar fönstret och ser hur grannens björk fångar morgonsolen.

Ödmjukhet kan vara detsamma som tacksamhet, men - tror jag - med inslag av insikter om de egna begränsningarna och tillkortakommanden. Att se och känna sin litenhet i det stora. Men inte självutplåning, utan med inslag av självuppskattning. Lagom mycket. Är ödmjukhet att vara lagom?

En liten tax är sällan lagom. Nej, han inser inte sina begränsningar och tillkortakommanden. Enligt honom själv är han en rottweiler eller något annat stort. Och snabbt. Och coolt. Han Äger!

Att vara lagom, vad är det? Hamnar i en gammal text som beskriver typiska kvinnliga egenskaper och här nämns ödmjukhet, underordning och mildhet. Visst låter det som ett "gilla läget" om än läget ogillas. Idag är det den 8 mars, den internationella kvinnodagen. Förmodligen framstod inte de kvinnor som kämpade för de rättigheter som vi idag ser som självklara som ödmjuka. De verkade kanske genomsyras av högmod, då de inte accepterade den (under)ordning som givits dem av andra. De blev säkert förödmjukade och ifrågasatta inte bara utifrån vad de ville utan också om de överhuvudtaget hade rätt att vilja. Jag kan känna respekt, beundran och tacksamhet - ödmjukhet? - inför deras mod och kraft. 

En vacker OCH taggig dam kan behövas en sådan här dag, Dagmar Frau Hastrup.

Ödmjukhet var det. Ordet används lite hursomhelst märker jag då jag vandrar runt med hjälp av datorn. Ofta handlar det om tacksamhet. Ibland handlar det - som sagt - om självkännedom och här verkar inte sällan ödmjukheten vara en medveten hållning. Martin Luther King Jr. sa att "Den som är ödmjuk vet det inte själv". Ja, så något man är, kanske utstrålar, men inte på ett medvetet plan. Ödmjukhet är på så vis ovissheten om densamma.

Kanske är det så att ödmjukhet ligger i betraktarens öga, dvs vi upplever då och då att någon annan utstrålar ödmjukhet. Vi är känsliga och dömer fort: Är det äkta eller oäkta? Äkta ödmjukhet är beundransvärt, något som känns okonstlat och icke-ansträngt. Oäkta är nästan värre än ingen alls. Eller?

I trädgården kan ibland växternas möten med varandra kännas ansträngt och krystat, det som verkade så bra i tanke blev i praktiken inte alls... Nej, det är inte bra, det känns inte rätt! Men ibland känns det självklart och då är det som vackrast.

En gång träffade jag Dalai Lama. Nu var det ju inte bara han och jag, utan Victoriastadion i Lund var fylld till brädden med folk som löst biljett. Han på scen, jag i folkhavet. Han rörde sig sakta, talade med lugn röst och verkade inte säga något sådär i onödan. Värdighet och stadga. Värme. På en fråga, minns inte vad den var, men tror den handlade om Dalai Lamas syn på homosexualitet (där han - vad jag har förstått - är motståndare ), svarade han, medan han blickade ut mot publiken, mycket lugnt att han hört frågan, men att han inte tänkte svara på den. Samtalsledaren insisterade inte, utan verkade nöjd. Publiken likaså. Sättet och utstrålningen verkade ödmjukt och detta hade också sin verkan. Det blev tyst. Över till nästa fråga...

Att någon utstrålar ödmjukhet, tillskrivs ödmjukhet, kan innebära makt. Att kritisera någon, ifrågasätta någon, som utstrålar ödmjukhet är svårt. Tänk på folk med makt, publika personer. Inte sällan handlar vårt gillande av och vår respekt för den personen om huruvida hon/han visar ödmjukhet överhuvudtaget och om så är fallet kommer frågan: Är det äkta vara?

Du, skulle det inte handla om trädgård? Hallå! Tillbaka till ordningen!

Mm, du har rätt. Men temat väckte min nyfikenhet, jag kunde liksom inte låta bli att se vad som fanns där bakom hörnen i den labyrint av betydelser och värden som ordet ges. Men kanske bäst att va' tyst och låta denna dagen ta sin början. (Bilden från en pub i London, där varken vi eller de andra gästerna inspirerades av budskapet.)

Kikar återigen ut och det verkar bli en riktigt fin dag. En dag som nu alltså tagit sin början, sina första kliv. Fortfarande vindstilla, nu med mer sol. Vårblomning i trädgården. Fågelkvitter. Ljuset. Solen. Livet är inte så dumt en sådan här lördagsmorgon i mars, tänker jag med en känsla av..., insikt om... och kanske t o m utstrålning av...  Ovissheten sägs vara dess förutsättning, så om detta vet jag intet och vill intet veta.

Det var i måndags, en del påskliljor visar knopp. Vintergäcken börjar bli trötta. Trädgården förändras för varje dag, stund. 

Fler inlägg på temat, se länk.

Vårtecken 2 mars

Nyss februari, nu mars. Här i Malmö är det idag gråväder, regnväder, kura-inomhus-väder. Jag hade beställt solväder, mildväder, städa-trädgården-väder. Nåväl, detta är väl egentligen också ett vårtecken: Det skånska vårvädret gör som det vill och växlar från dag till dag eller rättare sagt från stund till stund.

Detta tråkiga väder hindrar väl inte mig från att skutta (nja, kanske inte skutta, men väl traska) ut i trädgården och försöka fånga en del av de vårtecken som finns därute. Hunden ligger kvar i soffan, det värmande elementet är nära. Han lyfter på huvudet lite slött då jag öppnar köksdörren som vetter mot trädgården. Sedan sänker han huvudet igen, verka tänka att hon ser smått galen ut i inte-visa-upp-sig-för-folk-kläder och dito frisyr. Kameran i hand. 

En stund senare:

Jag tror inte någon såg mig! Trädgården är förvisso gömd bakom gathuset, men grannhusens fönster har utblick, hm inblick, speciellt nu då träd och buskar är kala. Hoppas ingen blev rädd utan tolkade galenskapen för vad den nu är. Det fick bli en kvickt gjord runda och bilderna är nog inte av bästa kvalitet, men detta var något av det jag såg:

Snöklockor. 

Jag backar med kameran. Här snöklockorna tillsammans med julrosor. I bakgrunden skymtar en rugge snödroppar.

Snödroppar.

 Enstaka krokusar. Ännu har deras storhetstid inte kommit.

Det är vintergäcken som dominerar i trädgården. De kurar som små bollar i regnet. Häromdagen var de utslagna i solsken, se vårtecken i trevligare väderlek här.

 Uppstickare! Här tulpaner (tror jag), kärleksört, allium och pion.

Nej, blåsippan blommar inte än. Men vem äter på den? Är det dags att lägga ut snigelgift?

Kaprifolen.

Det var några vårtecken från ett grått och regnigt Malmö. Vill du se fler, klicka på denna länk.

Hemligheter... och upptäckter.

- Den syns ju inte!

- Va?

- Om man går förbi på trottoaren så vet man inte.

- Mm

- Ja, då ser man den inte alls!

Flickan ser lite missmodig ut. Hon hjälper mig i trädgården då och då. Är en hejare på att hugga i och tillsammans har vi gjort sådant som vi inte visste att vi kunde. Sakta men säkert växer trädgården fram. Än finns det mycket att vänta på, att förändra och förbättra. Flickan ser - som sagt - missmodig ut. Frågande och undrande: Är detta verkligen som det ska vara? 

Vi samtalar om saken. Jo, det stämmer, trädgården syns inte från gatan alls. Den ligger bakom gathuset och är på så vis hemlig för de som passerar förbi därute. Det skulle kunna vara ett ingenting som döljer sig bakom huset. Det skulle kunna vara ett annat någonting, men nu är det en trädgård som bara vi och några till vet om. 

- Då vet man ju inte om den...

- Nä.

- Men är det inte synd?

- Nä.

- Va?

- Den är inte gjord för andras blickar, utan en liten plats att vara hemma i.

- Hm.

- En plats att leka i, att vila i. En plats att vara i.
- Hemlig?
- Nja, inte hemlig direkt. Men det krävs lite för att upptäcka den.

Från trottoaren går jag genom den smala gången mellan det gamla garaget i trä, målat i grön linoljefärg, och husgaveln av gammalt limhamnstegel. Det är en rätt trång gång som slutar i en skjutdörr. Dörren var förvisso trasig i somras. Den är trasig än, suck! Nåväl, skjuter undan dörren och kliver in i en trädgård som knappt kan anas från gatan.

En hemlighet kan vara något som hålls hemligt, som vill döljas och inte låta sig ses, höras och kännas. Så kan det vara. Sådana hemligheter har jag inte många i trädgården, om ens någon. Men jag har en del andra. Dessa är hemligheter som gärna får avslöjas, men som inte högljutt skriker ut sin existens. Det är hemligheter som inte pockar på uppmärksamhet och som får upptäckas av den som inte redan vet. Sådan är nu trädgården i sig. Sådan är också den lilla lilla grodan vid den lilla lilla dammen.

Det finns fler hemligheter i trädgården. Ofta små och nästan osynliga. För den som inte vet. Men när man väl vet, så vet man och då ser man. Det som en gång upptäckts går inte att göras hemligt igen. På så vis är stunden då en hemlighet avslöjas, då man upptäcker något, en unik stund. Den kan inte komma åter.

Då jag tänker på hemligheter, som är temat, tänker jag att såväl min trädgård som helhet som de små figurerna däri kan förstås som hemligheter. Men mycket annat också Den vissnade och nerklippta perennen, riset som står där visar inga tecken på att vara något annat än ett rätt fult ris. Att just det riset kommer att... Perennen avslöjar inget och hade jag inte vetat dess identitet, hade jag inte fått njuta av dess grönska och blomning tidigare somrar, hade jag inte haft en aning. Perennerna är rätt hemliga typer... för den som inte vet.

De kala grenarna avslöjar inget av den växtkraft som ryms inom dem. Lökarna visar oss inte heller vad som komma skall. Fröet ser inte mycket ut för världen och de flesta berättar inte vem de är förrän de hamnat i jord, har grott och visar grönt. Att tro att jag kommer ihåg vilka frön som hamnar i vilket glas är... dumt. Men förvirringen skapar ju onekligen hemligheter som blir till upptäckter. Så småningom.

Trädgården är full av hemliga företeelser. Det är så mycket som är dolt för den som inte vet. Det är så mycket som syns, känns, hörs och doftas först då upptäckten gjorts. Upptäckten föregår vissheten att det funnits en hemlighet. Ibland är det tvärtom, vi möter en hemlighet och väntar på att upptäcka dess svar.

Då vi tror oss veta det som finns att veta, dyker det plötsligt upp något nytt och oväntat. Det kan vara en undran: Vem är du? Eller kanske ett möte som väcker förvåning: Va? Växer du där! Det hade jag ingen aning om! Eller det ständiga Sökandet efter Svaret, nej, nu handlar det inte om meningen med livet, utan: Var la jag sekatören?


 Fler inlägg på temat kan du finna på denna länk.